Författare: annamarialindgren

Förlossningsvården i Västerbotten har länge varit ansträngd. För att förbättra situationen har vi i den rödgröna majoriteten vidtagit flera olika åtgärder genom åren. Vi konstaterar att åtgärderna inte varit tillräckliga, men vår ambition ligger fast – Västerbotten ska ha tre akutsjukhus och tre förlossningar i länet.

När regionen även denna jul beslutade att hålla Lycksele BB stängt över jul gjordes därför en utredning för att ta fram fler förslag på lösningar. Som det har rapporterats går vi nu vidare med utredningens främsta förslag för att säkra Lycksele BB.

I Västerbotten har vi tre akutsjukhus och tre förlossningsenheter. Vi i den rödgröna majoriteten är eniga om att det så ska förbli. Lycksele BB är landets minsta förlossningsenhet och avgörande för utvecklingen i Västerbottens inland. Men en förlossningsenhet med ca 300 födslar per år innebär utmaningar för att behålla och utveckla barnmorskors och läkares kompetens samt för att utbilda fler nya barnmorskor. Dessa utmaningar saknar dock inte lösningar – personalen på Lycksele BB och Barnmorskeförbundet har en lång lista på såväl nya som beprövade lösningar som vi tar till oss.

2017 gjorde vi förändringar i förlossningsvårdens organisation då Centrum för Obstetrik och Gynekologi (CFOG) blev en gemensam länsklinik för länets tre sjukhus. Med en gemensam länsklinik kunde personalen rotera mellan länets tre förlossningskliniker vilket stärkte Lycksele BB något, men tärde på personalen från Skellefteå och Umeå som fick åka mycket mellan sjukhusen.

2021 påbörjade vi därför arbetet att ta fram en handlingsplan för en stabil bemanning av barnmorskor. I samband med stängningen av Lycksele BB i julas blev det dock tydligt att vi behöver göra mer än så. Därför tillsattes en utredning för att ta reda på möjliga vägar framåt för att säkra BB i Lycksele. Utifrån dess slutsatser har vi i den rödgröna majoriteten tagit beslut att:

• Upphandla den totala bemanningen till förlossningsvården på Lycksele BB under en begränsad tidsperiod. Personal och chefer är hoppfulla om Lycksele BB:s framtid, men de behöver lugn och ro för att bygga upp personalgruppen igen. Därför satsar den rödgröna majoriteten i enlighet med utredningens rekommendation på att fortsätta hålla Lycksele BB stängt under en begränsad tid och att ledningen i samråd med de anställda under den tiden upphandlar den totala bemanningen av förlossningspersonal.
• Utveckla en Lyckselemodell. Personalen och cheferna på Lycksele BB har många idéer om vad som behöver göras för att vända trenden på förlossningsenheten. Vi i den rödgröna majoriteten och tjänstepersonsledningen för dialog med personalen, men behöver bli ännu bättre på att lyssna och ta till oss personalens synpunkter. Därför ska en projektgrupp bestående av representanter från personalen och ledningen på Lycksele BB arbeta fram långsiktiga lösningar utifrån Lycksele situation, som bland annat handlar om barnmorskeledda förlossningar.
• Säkerställa omhändertagandet av gravida kvinnor i inlandet under Lycksele BB:s stängning. Besluten om de tidsbegränsade stängningarna av Lycksele BB har aldrig varit lätta att ta. Men besluten har vi tagit för personalens och de förlösande mammornas och de nyföddas skull. Under tiden som Lycksele BB är stängt ska vi garantera omhändertagandet av alla havande i inlandet.

Vi i den rödgröna majoriteten vill ta vara på den enande kraften som finns bland alla regionens partier i denna fråga. Vi vill därför uppmana till samsyn och inte splittring samt vädja till andra politiker att visa den seriositet som denna allvarliga situation kräver.

Vi vill att människor ska fortsätta leva och verka i inlandet, och vi vill att allt fler barn ska växa upp här. Kanske behöver också våra respektive partier på den nationella nivån bli bättre på att lyssna till oss politiker runtom i landet som bättre känner till landsbygdernas förutsättningar och utmaningar och dess viktiga roll för vårt land. Vi kommer göra allt vi kan för att behålla Sveriges minsta förlossningsenhet – för Lycksele BB handlar om så mycket mer än bara ett BB.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämlikhet och jämställdhet

Kjell Bäckman (V), andre vice ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden

Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande

Anna-Lena Danielsson (S), ordförande Hälso- och sjukvårdsnämnden

Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Hans Brettschneider (MP), ledamot Hälso- och sjukvårdsnämnden

Idag, tisdag 24 januari, inleds Västerbotten på Grand hôtel där aktörer från Västerbotten, Sverige och världen samlas för erfarenhetsutbyte, nya kontakter, samverkan och påverkan. Ett arrangemang som kostar mycket pengar och som arrangeras i Stockholm, inte i Umeå, Skellefteå eller Lycksele. Under 2021 lades nästan tre miljoner på arrangemanget, 2,7 miljoner ur regionens tillväxtmedel och 900 000 kr ur egna medel.

Vi i Vänsterpartiet är kritiska till att regionen lägger skattemedel på ett dyrt företagsevent som kommer få västerbottningar till del. Att vi är kritiska till Västerbotten på Grand är inget nytt, men vi tycker att det är särskilt illa när regionen befinner sig i ett ekonomiskt ansträngt läge.

Vid senaste Regionala utvecklingsnämnden la vi ett förslag om att avveckla Västerbotten på Grand hôtel och Västerbotten i Almedalen. Den typen av arrangemang behöver inte stödjas med skattemedel.

När det gäller Västerbotten på Grand har ett av argumenten till att anordna det där varit att det är svårt att få investerare att resa till norra Sverige. Frågan är om det längre är sant, om det nu var det tidigare. Västerbotten befinner sig i en expansiv fas. Det finns många och goda skäl för investerare och företagsföreträdare att bege sig till Västerbotten. Den bästa marknadsföringen kan vi göra på plats.

Ett alternativ för att både spara pengar i en ekonomiskt svår situation, samtidigt som man synliggör Västerbotten, är att slå samman Västerbotten på Grand, Digitala Västerbotten och Mötesplats Lycksele och arrangera dem på plats i Västerbotten. Mötesplatserna bör ha fokus på Västerbotten, invånare, näringsliv, kulturskapare och civilsamhälle.

Västerbotten är intressant just nu och därför anser vi att det finns stora möjligheter att skapa attraktiva mötesplatser, här på plats, i Västerbotten.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden
Lilian Nilsson (V), ledamot i regionala utvecklingsnämnden

Svar på Petter Nilssons (SD) replik på ”Vi i majoriteten uppmanar regionanställda att inte ange papperslösa”

Att Petter Nilssons replik är negativ till vår uppmaning att inte ange papperslösa är inte det minsta häpnadsväckande. På samma sätt inte heller deras nyspråk om godhetssignalering när vi faktiskt avsätter tid och resurser för att arbeta med att regionens resurser ska ges efter behov, eller för att Region Västerbotten stödjer och levererar kultur utan att lägga på den politiska styrning Sverigedemokraterna vill ha.

Petter Nilssons beskrivning av Tidö-avtalet är också intressant. Å ena sidan är det ett förslag, å andra sidan är det klappat och klart och inget kommuner, regioner och andra myndigheter ska ha något att säga till om. Lite grann som de marknadsreformer den förra borgerliga regeringen drev igenom och som vi nu administrerar.

Svaret följer typiskt Sverigedemokratiskt mönster och försöker koppla ihop i det här fallet vårdkrisen med medborgarskapslösas behov av hälso- och sjukvård. Att Region Västerbotten väljer medmänsklighet och att vård ska ges jämlikt och efter behov är, och har alltid varit, en nagel i ögat för Sverigedemokraterna.

Till skillnad från vad Sverigedemokraterna försöker få det till är det en fråga där vi som politisk ledning för Region Västerbotten har rådighet, som representanter för majoriteten av Västerbottens invånare och i slutänden arbetsgivare för all personal i Västerbotten.

Vår personal har rätt att veta om de har sin yttersta lednings stöd när de följer yrkesetiska principer i sitt arbete.

Peter Olofsson (S), regionråd och ordförande Regionstyrelsen

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Bristen på personal gör att förlossningen i Lycksele inte kan öppnas som planerat i slutet av januari. Situationen är långt ifrån enkel, men jag tänker inte hålla med de som säger att det nu kommer att bli en permanent stängning, till exempel länets moderater.

På ett eller annat sätt måste vi i alla lägen klara av en god och patientsäker förlossningsvård för alla i länet. Utan BB i Lycksele behöver vi ju ordna mycket starkare insatser på annat sätt för inlandets kvinnor.

Vi behöver nu försöka skapa samling kring målsättningen att skapa en stabil verksamhet, då vinner vi inte mycket på att säga att BB i Lycksele är kört eller att jaga syndabockar bland politiker och tjänstepersoner.

Det är bra om alla som vill och kan deltar i den manifestation som ordnas i Lycksele för att visa sitt stöd för BB och lasarettet. Det visar ju också att det finns en bygd som står bakom en utveckling av verksamheten, något som naturligtvis är en nog så viktig signal till vårdpersonal som tänker sig en framtid inom inlandets sjukvård.

Gå och demonstrera, självklart kommer en del högerpolitiker att skylla allt på oss i den styrande majoriteten, det är ju alltid lättare att sitta på läktaren och spela matchen än att möta motståndet nere på isen.

Vi kan säkert ha en del brister, men grundproblemet med få födslar och liten befolkning i inlandet, som inte med självklarhet räcker till för att rekrytera välutbildad vårdpersonal, finns kvar även om våra högerpolitiker får bes

och visa stöd för inlandets sjukvård på söndag, men ta eventuella förslag på enkla lösningar med en stor nypa salt. Vi vet ju alla hur valrörelsen vidlyftiga löften och lösningar kraschade rejält när de behövde möta verkligheten. Och undvik att lyssna till de som säger att domens dag är nära. Människornas vårdbehov finns och måste lösas.

Kjell Bäckman (V)
Andre vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden

I Tidöavtalet, grunden för regeringen och Sverigedemokraternas samarbete de kommande åren, har det skrivits in att offentliganställda ska ha anmälningsplikt när papperslösa söker sig till offentlig verksamhet. Det vill säga agera angivare. Vi i den politiska ledningen för Region Västerbotten kommer aldrig kräva att våra anställda bryter sin tystnadsplikt eller lämnar ut personer i nöd.

Oavsett vem du är ska du kunna känna dig trygg i att när du söker dig till Region Västerbotten finns vår personal där för att hjälpa dig. Region Västerbotten har under lång tid varit tydliga i att vård ska erbjudas till asylsökande, papperslösa och EU-migranter utifrån den vårdsökandes behov.

År 2015 förtydligades det i beslut från landstingsstyrelsen om att vård ska erbjudas på samma villkor som för svenska medborgare. I det beslutet låg att vårdens personal inte ska behöva ta ställning till allt annat runt omkring, utan förhålla sig till patientens tillstånd och patientens behov.

Vi vill inte hamna i en verklighet där rädslan för att bli fasthållen, bli hämtad av polis, eller utvisad, får människor som redan lever i utsatthet att avstå från att söka vård, medicin eller göra viktiga hälsokontroller. Lika lite som personal ska behöva ta ställning till annat än sin professionella uppgift, lika lite ska personal behöva ta ställning till om behovet att söka kontakt är ömmande nog för att INTE behöva anmäla personen eller medföljande.

Vi i den politiska majoriteten i Västerbotten uppmanar därför personalen att inte ange asylsökande och papperslösa som söker hjälp, stöd och råd i Region Västerbotten.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Peter Olofsson (S), regionråd ordförande Regionstyrelsen
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Den 25 november är det Orange Day, internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Enligt FN utsätts en av tre kvinnor i världen för våld under sin livstid. Det är ett omfattande samhälls- och folkhälsoproblem och sker oftast inom hemmets väggar och av en partner eller nära anhörig.

Våren 2021 fick det sexuella våldet bred uppmärksamhet när fem kvinnor blivit mördade under några få veckor. Våldet är strukturellt och morden är den yttersta konsekvensen av det.

Under 2022 har Region Västerbotten fortsatt stärka arbetet för att identifiera våldsutsatta som kommer i kontakt med vården. Som exempel har ännu tydligare uppdrag getts till primärvården. Det har också skrivits in i uppdraget till den tandvård som sker genom vårdval, det vill säga tandvård till barn och unga, att systematiskt ställa frågan om våldsutsatthet. Förutom att själv vara utsatt uppskattar BRÅ att 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en våldsutsatt förälder.

Våldshandlingarna är inte bara fysiskt våld och sexuella övergrepp utan består ofta av en kombination handlingar. Till exempel förminskning, hot, kontroll och social isolering. Det kan också vara försummelse, att undanhålla omsorg eller mat, eller att förstöra tillhörigheter, begränsa gemensamma, ekonomiska tillgångar eller tvinga någon att ta lån för sin partners räkning. Hälsoeffekterna av våldsutsatthet är inte bara fysiska och psykiska skador utan också andra effekter som kommer av att ständigt leva med stressen och utsattheten av att ha eller att ha haft våldet nära.

Centrum mot våld finns idag i Umeå och Skellefteå, och det finns även planer för ett Centrum mot våld för Västerbottens inland. Den rödgröna majoriteten har en ambition att utveckla arbetet mot våld i nära relationer och ser vikten av att göra det i former som Centrum mot våld, tillsammans med kommunerna. För att på ett bra sätt kunna stödja och hjälpa våldsutsatta behövs samarbete över gränserna.

Ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål säger att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Och en av de viktigaste insatserna är att upptäcka våldet så tidigt som möjligt. Region Västerbotten arbetar därför systematiskt för att tidigt upptäcka och förebygga våld. Hälso- och sjukvårdsnämnden har fattat beslut om att alla verksamheter som möter patienter rutinmässigt ska fråga om våldsutsatthet och personal med patientkontakt ska genomgå grundläggande utbildningsinsatser inom området våld i nära relationer.

För oss är det en fråga vi kommer att jobba målmedvetet med tills vi har en värld fri från mäns våld mot kvinnor.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet, Region Västerbotten

Transvården i Sverige får bottenbetyg jämfört med andra europeiska länder. Den otillräckliga vården drabbar transpersoner hårt. Politiker, både i Sveriges regioner och riksdag, måste agera skyndsamt för att åtgärda bristerna.

Nyligen presenterade den ideella organisationen Transgender Europe en kartläggning över hur vården för transpersoner ser ut i olika länder.

Kartläggningen ger en överblick över tillståndet för transpersoner som behöver könsbekräftande vård i Europa.

Sverige får sammanlagt tre poäng av tolv möjliga och hamnar i samma kategori som bland annat Polen och Rumänien. Bara fem länder får sämre betyg än Sverige: Grekland, Ungern, Litauen, Slovakien och Irland.

Det är helt enkelt pinsamt för Sverige när vård för transpersoner rankas.

Det som verkligen sticker ut är väntetiderna. För att få komma till ett könsutredningsteam i Sverige är väntetiden ofta mellan ett och tre år efter att en remiss har skickats.

I andra länder är det oftast mellan tre och tolv månaders väntetid till ett första möte. Sverige är sämst i klassen, bortsett från Irland där transpersoner kan få vänta i upp till tio år på att få vård. Väntetiden skapar ohälsa. Många pausar sitt liv och hamnar i limbo fram tills att de får komma till någon som kan hjälpa dem.

Med den brist på vård för transpersoner som råder i Sverige idag uppstår en ojämlik situation där tillgången till vård styrs av de sökandes privatekonomi. Patienter väljer att söka över hela landet, till en eller flera enheter, att starta behandling utanför Sverige eller att utföra operationer privat.

I Sverige behöver transpersoner en psykiatrisk diagnos, alltså bli klassade som psykiskt sjuka för att få tillgång till könsbekräftande hormonbehandling eller nödvändig kirurgi. I flera andra länder, som Malta och Nederländerna, behövs ingen psykiatrisk diagnos. WHO förespråkar att diagnosen i stället ska ligga under en diagnoskategori som handlar om sexuell hälsa och understryker att könsdysfori inte är en psykiatrisk sjukdom, utan ett tillstånd som för många kräver vårdinsatser.

I Sverige tar en utredning som leder fram till diagnos oftast mellan åtta och tolv månader, ibland ännu längre på grund av personalbrist. Därefter får man stå i kö till endokrinolog eller kirurg. För att få byta personnummer och göra underlivsoperation behöver man ansöka om tillstånd från Socialstyrelsen, och inför det behöver läkare skriva ett omfattande intyg, något som tar resurser som hade kunnat läggas på att träffa fler patienter.

Ett förslag till en lagändring för att förenkla proceduren togs fram för flera år sedan, men har ännu inte blivit verklighet. Hela processen är nu mycket utdragen och kan ta uppemot tio år.

Socialstyrelsen har i åratal utrett om viss vård av könsdysfori ska bli nationell högspecialiserad vård. Det osäkra läget har gjort att flera regioner inte har vetat om de ska satsa eller inte, samtidigt som fler och fler personer söker könsbekräftande vård. Det leder till längre väntetider. Den omorganisation som det nu finns förslag på innebär att dagens sex enheter bantas till tre. Om resurser inte skjuts till riskerar det att leda till att köerna blir längre än vad de är idag.

Jämfört med de andra länderna i Transgender Europes kartläggning är det också svårare i Sverige att få tillgång till den vård som vissa grupper av transpersoner behöver för att må bra.

Det enda som Sverige får höga poäng för är den mängd olika behandlingar som finns att tillgå och att all vård ingår i sjukförsäkringen. Men i och med att man får vänta i åratal för att få tillgång till vård skapar det ändå stor ohälsa för många på vägen dit.

Nu krävs tre förändringar:

• De regioner som har könsutredningsteam (Stockholm, Skåne, Västra Götaland, Västerbotten, Östergötland och Uppsala) måste satsa mer resurser för att korta köerna.
• Socialstyrelsen behöver omgående besluta hur vård för transpersoner ska organiseras. Utgångspunkten måste vara att de som behöver könsbekräftande vård ska få det inom rimlig tid och att alla ska kunna få en utredning antingen i sin region eller i form av högspecialiserad vård.
• Riksdagen måste införa en ny lag som gör det enklare att ändra juridiskt kön för att förenkla transpersoners liv och minska det byråkratiska trycket på sjukvården.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Carina Örgård (V), regionråd, Västra Götalandsregionen

Jonas Lindberg (V), regionråd, Region Stockholm

Alexandra Thomasson (V), regionråd, Region Skåne

Neil Ormerod (V), regionråd, Region Uppsala

Emil Broberg (V), gruppledare, Region Östergötland