Det finns en märklig syn på vem som är närande respektive tärande i svensk politik i dag. Norrland bidrar stort till svensk ekonomi, inte minst med el, skog och gruvor, men trots det tvingas våra kommuner och regioner ha Sveriges högsta skatter utan bättre välfärd. När regeringen sänker statliga skatten för höginkomsttagare och kapitalägare, samtidigt som kommuner och regioner tvingas lägga ner akutsjukvård och skolor – trots höga kommunala skatter – blir högerpolitiken smärtsamt tydlig. Och regeringen och företagen vill alltid ha mer av Norrland. Nu finns gruvplaner i Stekenjokk och Vilhelmina, där riskerna och konsekvenserna bärs lokalt men där regeringen inte vill ta hänsyn till vare sig kommunernas, samernas eller lokalbefolkningarnas röster.

Vänsterpartiet vill i stället se en upprustning av välfärd och samhällsservice och en respekt för norrlänningarnas livsvillkor. Vi vill se strukturella förändringar som ger mer tillbaka till de kommuner som bidrar med viktiga naturresurser. Det handlar inte om allmosor, utan om en rättvis betalning för vad norrlänningarna bidrar med. Vi behöver en ny riktning för vår del av Sverige.

I början av 2023 tillsatte Vänsterpartiet projektgruppen Norrland i centrum för att ta fram förslag för en mer rättvis fördelning och mer jämlika resurser. Frågan om rättvisa för Norrland kommer vara en bärande del i Vänsterpartiets politik framöver. Vi vill särskilt peka ut tre frågor:

1. Vinsterna från naturresurser ska stanna lokalt.

För att industriomställningen med fossilfritt stål, batteritillverkning och ökat byggande i trä ska bli möjlig krävs enorma mängder energi – energi som till stor del produceras i Norrland. Vi vill att fastighetsskatten för elproducerande anläggningar ska stanna lokalt och att 5 öre per producerad kWh ska gå till kommunerna och regionerna via energiskatten. Det skulle tillsammans ge över fem miljarder kronor årligen. Även skogen bör beskattas där fastigheten finns, inte där ägarna är skrivna. Det är inte meningen att värdet av skogen i Åsele ska hamna i Göteborg. Mineralavgifter behöver höjas och återinvesteras. Vi ska inte ge bort våra mineralfyndigheter.

2. Akutsjukvård ska garanteras i hela landet.

Ingen ska behöva riskera att dö för att akutmottagningen ligger för långt bort. År av otillräcklig finansiering har lett till underbemanning och kortsiktiga lösningar med dyr hyrpersonal. Ska kommuner och regioner kunna uppfylla sitt ansvar för vård och omsorg krävs ett större statligt ansvar för den grundläggande finansieringen, även i glesbygden. I regeringens budget för 2026 finns inte en enda ny krona till generella statsbidrag som skulle bidra till en jämlikare vård i hela landet.

3. Skatterättvisa mellan stad och land som ger utrymme för sänkt kommunalskatt i Norrland.

Norrlänningarna ska inte behöva betala högre skatt men få mindre tillbaka. Trots att systemet för kommunalekonomisk utjämning har setts över flera gånger betalar norrlänningarna fortfarande 5–6 kronor mer än storstadskommunerna. Dessa skillnader kan inte förklaras av vare sig högre ambitionsnivåer eller bristande effektivitet. Skillnader i strukturella förutsättningar i olika delar av landet ska inte vara avgörande för kvaliteten på äldreomsorg, skola, vård eller barnomsorg. Att lappa och laga i marginalen räcker inte längre. Hela skatteutjämningen behöver ses över med målet att ta bort omotiverade skillnader.

Det är tydligt att regeringen inte är intresserad av vad som händer norr om Dalälven. Symptomatiskt för detta är att statsminister Ulf Kristerssons inte har en enda minister som faktiskt bor norr om Dalälven. Vi behöver ett maktskifte i september – för Norrland och för Sverige.

Caroline Täljeblad (V)
Riksdagskandidat

Förra året levde 730 000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom enligt SCB, en fördubbling sedan 2021. Bakom siffrorna finns ensamstående föräldrar, arbetslösa, pensionärer och människor som inte kan arbeta.

Vänsterpartiet prioriterar ständigt satsningar som lyfter eftersatta behov. I valrörelsen gör vi det genom satsningar på välfärdsreformer, som att höja kvinnors låga löner inom offentlig sektor, babypeng inför första barnet, stärka barnbidraget och frysa hyrorna. Vi vill finansiera reformerna genom att beskatta de mer välbeställda, från en inkomst på 65 000 kr/mån och uppåt samt införa en miljardärsskatt. Vi vill samtidigt sänka skatten på lägre inkomster.

Detta handlar om vardagsekonomin för många. Det handlar om steg mot att förverkliga en vision om ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Det handlar också om steg mot ett tryggare samhälle.

I media påstås att hushållen har det bra i dagens samhälle. Det finns dock fakta som kraftigt motsäger detta. Stadsmissionen möter människor där pengarna inte räcker till nödvändigheter som mat för hela månaden. Förra året levde 730 000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom enligt SCB, en fördubbling sedan 2021. Bakom siffrorna finns ensamstående föräldrar, arbetslösa, pensionärer och människor som inte kan arbeta.

Rädda barnen rapporterar om en barnfattigdom som år 2023 innebar att ungefär 276 000 barn levde i ekonomisk utsatthet vilket motsvarar nästan 13 procent av alla barn i Sverige. Detta kan leda till att barn tillgriper skadliga strategier för att minska sin ekonomiska utsatthet. De kan avbryta sin skolgång, utsätta sig för sexuella övergrepp eller lockas in i kriminalitet.

Dessutom vräks allt fler. 2025 genomfördes 3 330 vräkningar, 60 procent fler än 2020, och där 824 barn drabbades. Trots att Sverige har en nollvision sedan 2008 mot att barn ska vräkas förlorar alltså hundratals barn sitt hem.

Forskningen pekar på att det finns många skäl till att bekämpa fattigdom: det stärker barns livschanser, minskar ohälsa och kriminalitet, ökar tilliten och är samhällsekonomiskt klokt.

Utöver skattetrycket är också frågor om hur skattemedlen används centrala politiska frågor.

Vänsterpartiet är särskilt kritiskt till de friskolor som drivs som aktiebolag. Privatiseringarna medför att skattemedel inte enbart går till den aktuella verksamheten utan också förväntas ge avkastning till ägarna. 2025 var ett starkt år för friskolorna. Av 31 miljarder skattekronor till verksamheterna gick 1,7 miljarder till vinst. Inom vården pågår uppköp av små vårdenheter till stora aktiebolag. Redan försöken till kontroll av de privata verksamheterna kräver resurser av våra skattemedel. Och riskerna för missbruk blir tydliga när rubriker om fusk duggar tätt.

I rapporten Svarta siffror – en ESO-rapport om den kriminella ekonomins omfattning (2026:1) uppskattar en grupp etablerade forskare den kriminella ekonomins totala omfattning i Sverige till cirka 352 miljarder kronor per år i omsättning och 185 miljarder kronor per år i vinster uttryckt i 2024 års fasta priser. Rapporten visar att den kriminella ekonomin bör betraktas som ett system av ekonomiska möjligheter, där lönsamheten drivs av låga upptäcktsrisker, svaga kontrollmekanismer och en infrastruktur av penningtvätt, målvakter, falska fakturor, skalbolag och branschspecifika sårbarheter.

Den är därför nära sammanvävd med den legala ekonomin och brister i regelverken.

Vänsterpartiet har länge krävt ökade resurser till Ekobrottsmyndigheten men det är uppenbart att det visserligen är viktigt men inte tillräckligt att lagföra enskilda personer. Vi vill också finna och begränsa fler strukturella ”öppningar” för missbruk än de som privatiseringarna innebär.

Vänsterpartiets har visioner. Ett förverkligande av dem innebär att många har mycket att vinna.

Gudrun Nordborg (V)
Riksdagsledamot

Sverige erkänner samerna som urfolk. Trots det saknar vi fortfarande ett nationellt kompetenscentrum för samisk hälsa.

Sedan 2021 kan samiska patienter i regionerna Dalarna, Jämtland Härjedalen, Norrbotten och Västerbotten remitteras till Samiskt nationellt kompetenscenter för psykisk hälsovård och missbruk (Sanks) i Norge för att få språk- och kulturanpassad vård inom psykisk hälsa och beroende. Avtalet är viktigt, men det synliggör också Sveriges kunskapslucka: vi saknar fortfarande en egen nationell struktur för samisk hälsa.

Historiskt har samer ofta mött myndigheter och vård som saknat kunskap om samiska språk, kultur och livsvillkor. Det har påverkat förtroendet för vården och i vissa fall inneburit att människor inte har fått ett bemötande som utgått från deras egna erfarenheter. Den historien går inte att ändra, men vi kan se till att framtiden ser annorlunda ut.

Därför vill vi att Sverige etablerar ett nationellt centrum för samisk hälsa – inspirerat av den norska modellen, men utvecklat utifrån svenska förutsättningar.

Vi föreslår att regeringen ger Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett permanent och statligt finansierat uppdrag att etablera ett nationellt kunskapscentrum för samisk hälsa. Kunskapsnätverket för samisk hälsa har sedan starten 2017 utbildat ett stort antal medarbetare inom vården i samiska rättigheter och kulturförståelse. Kunskapsnätverket har som medlemmar i dag Region Norrbotten, Region Västerbotten, Region Jämtland Härjedalen, Region Dalarna, Sametinget, Landsförbundet svenska samer, Riksorganisationen Samerna, Same Ätnam, Sáminuorra och Svenska samernas riksförbund. Uppdraget ska utvecklas i nära samverkan med de nuvarande medlemmarna, men också med universitet, myndigheter och andra berörda regioner.

Nätverket leds från Centrum för hälsa i glesbygd, en enhet för forskning, utveckling och innovation inom Region Västerbotten i Storuman/Luspie, som redan har ett nationellt uppdrag att utveckla kunskap om hälso- och sjukvård i lands- och glesbygd. Redan när verksamheten hette Glesbygdsmedicinskt centrum bedrevs forskning och utvecklingsarbete kring samisk hälsa. Här finns etablerade forskningsmiljöer, erfarenhet av samverkan med samiska organisationer och ett brett nätverk inom såväl svensk som nordisk hälso- och sjukvård.

Att bygga vidare på kunskapsnätverkets arbete och knyta an till befintliga strukturer är betydligt klokare än att börja om någon annanstans.
Ett nationellt centrum för samisk hälsa skulle kunna samla forskning, utbildning, metodutveckling och kunskapsstöd för hela landet. Det skulle stärka vårdens kompetens inom bland annat psykisk hälsa, primärvård, barn- och ungdomshälsa, suicidprevention och äldres hälsa. Minst lika viktigt är att öka kunskapen om hur språk, kultur och identitet påverkar mötet mellan patient och vård.

Det är inte en fråga som enbart berör den samiska befolkningen.

När vården blir bättre på att möta människor med olika bakgrund blir den också bättre för alla. Ett nationellt kompetenscentrum skulle bidra till ökad kvalitet, bättre forskning och en mer jämlik vård i hela Sverige.

Det skulle dessutom stärka Sveriges egen kunskapsberedskap. I dag är vi delvis beroende av kompetens som byggts upp i Norge. Det är varken långsiktigt eller rimligt. Sverige bör självt kunna bedriva utbildning och forskning samt utveckla vården inom ett område där vi har ett särskilt ansvar som stat. Ett nationellt centrum skulle bli en naturlig partner för universitet, regioner, kommuner och statliga myndigheter och bidra till att samla och sprida kunskap i hela landet.

Det finns också en större princip.

Nationell kompetens behöver inte byggas upp i Stockholm. Den bör byggas upp där kunskapen, nätverken och förtroendet redan finns – i det här fallet i Sápmi.

Att ge Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett nationellt uppdrag att utveckla ett centrum för samisk hälsa skulle därför inte bara stärka vården. Det skulle visa att staten menar allvar med ambitionen att utveckla hela landet och att ta till vara den kunskap som finns utanför storstäderna.

Sverige står inför ett vägval. Antingen så fortsätter vi att vara ett land som erkänner samerna som urfolk men saknar en nationell struktur för att utveckla kunskap om deras hälsa. Eller så tar vi nästa steg.

Vi i Vänsterpartiet i Västerbotten, Norrbotten, Jämtland Härjedalen, Västernorrland och Dalarna vill att staten tar det beslutet. Vi kommer att driva det i våra regioner om vi vinner valet. Sverige behöver ett nationellt centrum för samisk hälsa – byggt på den kunskap som redan finns och placerat där den gör störst nytta.

Vi har forskningen. Vi har erfarenheten. Vi har den nationella verksamheten. Vi har närheten till Sápmi. Ett nationellt centrum är en investering i jämlik vård, i samisk och svensk forskning, och i ett Sverige som tar sitt ansvar för sitt urfolk. Det som saknas är ett politiskt beslut.

Jonas Karlberg (V), regionråd i Region Västerbotten
Glenn Berggård (V), regionråd i Region Norrbotten
Elin Hoffner (V), regionråd i Region Jämtland Härjedalen
Patrik Liljeglöd (V), oppositionsråd i Region Dalarna
Hans Wiklund (V), gruppledare i Region Västernorrland

I dag lever 52 procent av Västerbottens invånare med övervikt eller obesitas. Obesitas är en sjukdom med både genetiska och sociala orsaker. Vilka gener du har påverkar hur lätt du kan reglera din aptit och mättnad och därigenom risken för övervikt och obesitas. För att du ska gå upp i vikt är levnadsmiljön också en avgörande faktor.

Att leva i vårt samhälle är att leva i en miljö med ett överskott av näringsfattiga kalorier, samtidigt som de fattigaste svälter. Det är en miljö präglad av lite fysisk aktivitet, som att behöva ta bilen till jobbet och på jobbet stå eller sitta hela dagen. Det är att leva i ett uppskruvat tempo, med långa dagar och som följd för mycket stress och för lite sömn. Sådant som gör det svårare att säga nej när kroppen snabbt vill ha energi.

Obesitas är en folkhälsosjukdom och sedan 1997 klassad som en kronisk sjukdom av WHO. Genetik är grunden, men miljö, sociala faktorer och ekonomi spelar en avgörande roll. Ju fler i den närmaste familjen som har obesitas, desto större är risken att som individ utveckla det. Om nära anhöriga har allvarliga hälsoproblem relaterade till obesitas, exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer eller diabetes typ 2, ökar risken att individen får liknande problem.

Samhällets kostnader för övervikt och obesitas beräknas till drygt 100 miljarder årligen, och de största kostnaderna är produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och för tidig död. Direkta kostnader faller ut på samhället för behandling av obesitas och dess följdsjukdomar.

När övervikt inte ses som ett samhällsproblem, läggs ansvaret på individen att ensam ta ansvar för en kronisk sjukdom.

För att minska obesitas måste fokus ändras från individnivå till ett samhälleligt ansvar. Samhället ska ta sitt ansvar och samverkan mellan flera områden och verksamheter måste öka. Exempelvis genom att:

• Förkorta arbetstiden och uppnå bättre balans mellan arbete, fritid och återhämtning.
• Gynna bra val genom att till exempel införa sockerskatt och samtidigt minska kostnader för bra livsmedel.
• Öka förebyggande arbete i skolan, exempelvis med mer idrott och hälsa på schemat.
• Reglera eller förbjuda reklam för ohälsosam mat riktad mot barn.
• Införa Fritidsbanken i alla kommuner.
• Förbättra matmiljön i skolor och förskolor där vanor grundläggs.

Med sådana förslag flyttas fokus från individen till samhället samtidigt som båda gynnas.

Margaretha Löfgren (V)
Ordförande i beredningen för primärvård och tandvård, Region Västerbotten

Sverige har under flera år haft hög arbetslöshet som bitit sig fast. Samtidigt råder personalbrist i många sektorer i norra Sverige och branscher över hela landet har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Paradoxen är tydlig: människor vill och kan arbeta, medan viktiga verksamheter saknar personal.

I Region Västerbotten påverkar detta vården. Personalbrist gör det svårare att hålla vårdplatser öppna och klara vårdgarantin. Behovet av hyrpersonal är störst i primärvården, där förebyggande arbete ska minska behovet av specialistvård.

Betyder det att regionen har misslyckats, eller gett upp rekryteringen? Nej. Västerbotten arbetar aktivt för en tillgänglig vård efter behov i hela länet. Men regionala insatser räcker inte när regeringens arbetsmarknadspolitik försvårar snarare än underlättar rörligheten på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiets syn på kompetensförsörjning och arbetsmarknadspolitik bygger inte på straff och hot. Målet är full sysselsättning: alla som kan arbeta ska ha ett arbete som går att försörja sig på. Då måste staten undanröja praktiska hinder. Det är dyrt att flytta, därför behöver flyttbidraget återinföras. Man måste också kunna hitta en bostad. För familjer är arbete för medföljande partner och ett levande förenings- och kulturliv viktiga. Där det är möjligt kan distansarbete och en genomtänkt arbetsorganisation skapa fler vägar till jobb.

Vi föreslår också att vårdutbildade som bosätter sig och arbetar i glesbefolkade regioner ska få tio procent av studieskulden avskriven för varje arbetat år. Arbetsvillkoren måste samtidigt bli bättre. Vi vill uppmuntra innovation, utveckla utbildning på arbetsplatsen och använda arbetstidsmodeller som ger kortare arbetstid och större inflytande över arbetsdagen. Vi ska välkomna alla som vill arbeta i vården, oavsett varifrån de kommer eller i vilket land de är födda.

Vänsterpartiet vill höja de statliga bidragen till hälso- och sjukvården kommande åren och därefter säkra stabila och långsiktiga generella statsbidrag. Systemet måste också ta hänsyn till att vården kostar mer i lands- och glesbygd, där avstånden är långa och vårdbehoven ofta större.

Det behövs fler utbildningsplatser för sjuksköterskor och läkare, framför allt i norra Sverige. Människor som står långt från arbetsmarknaden måste få möjlighet att utbilda sig, bland annat genom kortare utbildningar där folkhögskolorna har en viktig roll. En nationell satsning på jämställda löner i välfärden skulle dessutom stärka arbetsmarknaden i norra Sverige.

Personalen är avgörande för en bättre och mer jämlik sjukvård. Utan människor stannar både vården och samhället. Därför vill vi se till att fler kommer hit, trivs och stannar.

Anna Dahlén (V), regionpolitiker

När regeringen nu säger ja till gruvplaner i norra Sverige: Gállok, Vittangi, Stekenjokk, och längs Kalixälven kör man ännu en gång över samerna, människor som lever och verkar i området, kommunal demokrati, och sina egna expertmyndigheter.

Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans. Riskerna, de stannar kvar.

Sverige behöver metaller och mineraler för industri, export och grön omställning. Men ett verkligt behov upphäver inte kraven på ekonomisk realism, miljöansvar och demokratisk legitimitet. Tvärtom. Ju viktigare råvarorna anses vara, desto större skäl finns att bygga en långsiktig värdekedja och se till att nyttan kommer hela landet till del.

Bergsstaten har till uppgift att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral i enlighet med Minerallagen. I fallet Stekenjokk bedömde Bergsstaten att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Tidö-regeringen valde att ändra beslutet och trots det godkänna gruvplanerna. Det kan regeringen göra. Men när en expertmyndighets nej blir ett politiskt ja måste regeringen också kunna visa vem som tar ansvar om kalkylen spricker.

I Västerbotten vet vi vad som händer när den frågan lämnas obesvarad. Efter de kortlivade gruvprojekten i Blaiken och Svärtträsk blev föroreningarna kvar när bolagen gick i konkurs. Bara saneringen av Blaiken har kostat staten omkring 400 miljoner kronor och väntas fortsätta i många år. Vinster kan försvinna snabbt. Förorenat vatten och offentliga notor gör det inte.

Stekenjokk handlar därför inte bara om en gruva i fjällvärlden. Det handlar om vilken industripolitik Sverige ska ha. Ska staten dela ut rättigheter att hämta upp råvaror och hoppas att några jobb blir kvar? Eller ska vi ställa krav på att förädling, investeringar och varaktiga värden byggs där resurserna finns?

Gruvor kan skapa arbetstillfällen. Men geografisk placering är inte samma sak som regional utveckling. Om anrikningen och vinster lämnar området, stora delar av personalen veckopendlar och kommunen samtidigt behöver bära kostnader för vägar, bostäder, räddningstjänst och annan infrastruktur är det inte självklart att kalkylen blir positiv för bygden.

Sveriges mineralersättning är i dag endast två promille av det beräknade värdet på den malm som bryts. Av detta är inget öronmärkt för den kommun eller region där brytningen sker. Det är ett system byggt för att få ut malm, inte för att bygga starka samhällen. Det är gammal kolonialpolitik i nya kläder.

Att samla sig i demokratisk ordning runt gruvfrågorna blir allt svårare. Regeringen ändrar Bergsstatens bedömning, Tidö-partierna har avskaffat det kommunala vetot mot uranbrytning, samråd är ofta närmast en eftertanke. Tidigare i år rundade regeringen Riksdagen och Kirunas kommunala veto genom att godkänna grafitgruva i Vittangi. Det följer samma mönster: besluten flyttas bort från dem som ska leva med konsekvenserna, och löftena om framtida vinster väger tyngre än erfarenheterna av tidigare misslyckanden.

Vi vill se en annan ordning. Innan nya gruvor öppnas ska ekonomiska säkerheter för sanering och efterbehandling finnas. Berörda kommuner och samebyar ska ha verkligt inflytande innan besluten fattas. En större del av mineralvärdet ska återföras till de områden där brytningen sker. Staten ska använda tillstånd och industripolitik för att bygga förädling, kompetens och varaktiga jobb i Sverige.

Norra Sverige är inte ett råvarulager där staten och kapitalet kan hämta det de vill ha och lämna notan kvar.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Sanna Inga Poromaa (V), kommunalråd, Kiruna kommun

Katarina Burman (V), gruppledare, Kalix kommun

Maria Broberg (V), kommunfullmäktiges ordförande, Sorsele kommun

Daniel Johansson (V), gruppledare, Storumans kommun

Margaretha Löfgren (V), ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina

Allemansrätten är en av Sveriges mest unika friheter. När kampen om marken hårdnar måste vi försvara den – för naturens, turismens och demokratins skull.

Allemansrätten är kanske det tydligaste uttrycket för den svenska idén om frihet. Inte friheten för den starkaste eller rikaste att ta för sig och muta in, utan friheten för alla att röra sig i naturen med ansvar och respekt. Den gör Sverige unikt och är en del av det som gör Sverige till Sverige.

Den är också en av våra mest jämlika friheter. Oavsett om du äger hundratals hektar skog eller bor i en hyreslägenhet ska du kunna vandra längs en älv, plocka bär eller slå upp ett tält för natten. Naturen ska inte vara en klassfråga.

För många av oss i Västerbotten är frihet mer än en idé. Den finns i skogsstigen bakom huset, i kvällsdoppet vid havet och på hjortronmyren en sensommardag. Att naturen är öppen för alla är något vi lätt tar för givet. Men det borde vi inte göra.

Västerbotten har natur som människor vill uppleva. Våra skogar, älvar, kust och fjäll skapar arbetstillfällen, stärker lokala företag och ger människor möjlighet till rekreation och gemenskap. Besöksnäringen är viktig för länets utveckling och har stor tillväxtpotential.

Samtidigt hårdnar kampen om marken. Skogsbruk, gruvor, vindkraft, industrietableringar och en växande turism ställer allt större krav på samma landskap. När olika intressen konkurrerar riskerar en grundläggande fråga att glömmas bort: naturen är inte bara en resurs för ekonomisk exploatering. Den är också en plats för människor.

Därför måste turismen utvecklas på rätt sätt. Det som lockar människor till Västerbotten är inte exklusiva områden eller stängda grindar. Det är den öppna naturen och möjligheten att uppleva den. En hållbar besöksnäring bygger på att allemansrätten värnas, att naturen sköts och att ekonomiska värden som skapas kommer lokalsamhällena till del.

Vänsterpartiet vill ge besöksnäringen större plats i den regionala planeringen – på naturens, lokalsamhällenas och allemansrättens villkor. Vi vill se småskalig och hållbar turism som stärker lokala företag, respekterar samiska rättigheter och gör att fler kan leva, verka och besöka Västerbotten utan att naturen stängs eller slits sönder.

I en tid när allt fler värden görs till varor behöver vi stå upp för det som fortfarande tillhör oss alla. Allemansrätten är inte ett hinder för utveckling – den är en av Västerbottens och Sveriges största tillgångar.

Att försvara allemansrätten är att försvara ett friare, mer jämlikt och mer demokratiskt Sverige.

Linus Bergman
Regionpolitiker

Läkemedel ska inte vara en klassfråga. Alla ska ha rätt till de mediciner de behöver, oavsett plånbokens storlek. Att, som Tidöregeringen gjort, höja kostnaderna för människor som redan är sjuka och utsatta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. 

När hyror, mat och andra nödvändiga utgifter blivit dyrare har regeringen gjort det ännu dyrare att vara sjuk. Högkostnadsskyddet för läkemedel har höjts från 2 900 till 3 800 kronor för nya högkostnadsperioder. Dessutom börjar rabatten gälla senare än tidigare, nu vid 2000 kronor. För många hushåll är det mycket pengar. 

Konsekvensen riskerar att bli att människor väntar med att hämta ut mediciner, ransonerar sina läkemedel eller tvingas välja mellan hyran och en behandling de behöver. Det är inte bara orimligt för den enskilda människan. Det kan också leda till sämre hälsa och högre vårdkostnader för samhället. 

Vänsterpartiet slåss för en jämlik vård där ingen ska behöva betala priset för regeringens nedskärningspolitik. Vården ska finnas efter behov, inte efter betalningsförmåga. Det nya höga högkostnadsskyddet slår hårt mot dem som redan har det tufft. 

Vi behöver stärka välfärden och se till att vården förblir tillgänglig för alla. Det ska inte bli dyrare att vara sjuk. Därför säger Vänsterpartiet: sänk högkostnadsskyddet för läkemedel. 

Eva Arvidsson, 2:e vice ordförande i hälso– och sjukvårdsnämnden (V) 

När regeringen nu säger ja till gruvplanerna i Stekenjokk kör man ännu en gång över både expertmyndigheter, samerna som urfolk och människor som lever och verkar i området.

Bergsstaten bedömde att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Det var alltså inte miljörörelsen eller någon aktivistgrupp som sade nej. Det var den myndighet som har uppdraget att bedöma om en gruva är realistisk och ekonomiskt hållbar.

Bergsstaten verkar dessutom ha lärt sig något av katastroferna i Blaiken och Svärtträsk, där skattebetalarna fortfarande får stå för saneringen efter kostnader på hundratals miljoner kronor.

Men Tidöregeringen och Sverigedemokraterna väljer ändå att köra över expertmyndighetens bedömning. Det är en farlig väg när regeringen nonchalerar kunskap och kompetens till förmån för sin egen kolonialpolitik.

Samtidigt har riksdagen beslutat att avskaffa det kommunala vetot mot uranbrytning. Det är ytterligare ett steg bort från det lokala självstyret. Människor som ska leva med konsekvenserna får allt mindre inflytande över besluten, samtidigt som makten flyttas längre bort från de samhällen som berörs.

Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans.

I Vänsterpartiets rapport Norrland i centrum beskrivs hur stora värden under lång tid har hämtats från Norrland genom skog, vattenkraft, mineraler och energi, samtidigt som investeringarna tillbaka varit för små. Inland och fjällvärld förväntas gång på gång leverera resurser till resten av landet utan att få rimliga förutsättningar tillbaka. Stekenjokk riskerar att bli ännu ett exempel på det.

Samtidigt lämnas samerna och lokalbefolkningen kvar med konsekvenserna.

Var finns satsningarna på vägarna som ska bära de tunga transporterna? Var finns investeringarna i sjukvård, räddningstjänst och bostäder? Var finns garantierna för att kommunen och regionen faktiskt får del av värdena som tas ur marken?

Om gruvor ska öppnas i våra områden måste det ske på våra villkor, med lokal förankring, verkliga investeringar och ett tydligt värde tillbaka till bygden. Exploateringen måste också vara långsiktigt hållbar och ta hänsyn till naturen, rennäringen och kommande generationer. Kommuner, samer och lokalbefolkning måste ha ett verkligt inflytande över beslut som påverkar deras mark, vatten och framtid, inte bara informeras när besluten redan är fattade.

Ingen sådan plan har presenterats.

Regeringen talar gärna om den gröna omställningen. Men en omställning där inlandet ännu en gång ska leverera råvaror medan vinsterna hamnar hos riskkapitalbolag och i storstäder är inte rättvis. Det är gammal kolonialpolitik i ny förpackning.

När dessutom expertmyndigheten avråder på grund av tveksam lönsamhet ska vi inte starta nya gruvor.

Vi i Vänsterpartiet accepterar inte att inlandet och fjällvärlden behandlas som en råvarukoloni.

Birger Lahti
Energi- och landsbygdspolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Jonas Karlberg
Regionråd, Region Västerbotten

Glenn Berggård
Regionråd, Region Norrbotten

Linda Jonsson
Regionråd, Region Norrbotten

Elin Hoffner
Regionråd, Region Jämtland Härjedalen

Daniel Johansson
Gruppledare, Vänsterpartiet Storuman

Margareta Löfgren
Ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina

Marie Svensson
Gruppledare, Vänsterpartiet Region Jämtland Härjedalen

Hans Viklund
Gruppledare, Region Västernorrland

Ulrica Ödebygd
Vice gruppledare, Region Västernorrland

I Sverige bedrivs medicinsk vård i världsklass som är grundad i en respekt för alla människors lika värde. Det är inte bara en etisk princip, utan är strikt reglerat i svensk lagstiftning. Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att ”målet för vården är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

Trots att vi sett ökade klyftor i samhället har det länge verkat som att vi åtminstone är lika inför sjukdom och lidande. Så är inte längre fallet. Idag ser vi en utveckling i fel riktning som strider mot gällande lagstiftning. Med de allt vanligare sjukvårdsförsäkringarna har det bildats ett A- och ett B-lag. Den som har en sjukvårdsförsäkring, ofta via arbetsgivare, går före i vårdkön och plötsligt har människans lika värde försvunnit och ersatts av idén att försäkrade ska värderas högre och prioriteras. Förlorare är de som inte har råd till eller som av åldersskäl inte kan teckna försäkring.

Försvarare av sjukvårdsförsäkringar tycker att systemet är bra och tror att det minskar vårdköerna. Så är det naturligtvis inte. Antalet läkare och sjuksköterskor blir inte fler, det är bara prioriteringarna som ändrats. Det är inte längre behov av vård som styr. Förlorare är i många fall äldre med större vårdbehov. Därför är det märkligt att de som säger sig stå för satsning på äldres behov ändå försvarar och hyllar detta system.

Köer till vården är olyckligt och svårt att undvika, men att införa ett ojämlikt system är inte lösningen. Att samma system dessutom ger privata vårdgivare möjligheten att göra stora vinster, genom att ta hand om ofta bagatellartade åkommor på skattebetalarnas bekostnad, minskar också den offentliga vårdens möjligheter att utvecklas. Det är dags att ta tillbaka resurserna till vår gemensamma välfärd.

Vänsterpartiet vill stoppa denna utveckling och se till att behov, inte plånbok, styr vem som får vård.

Karin Olsson
Sjuksköterska i 46 år, numera regionpolitiker för Vänsterpartiet