Författare: annamarialindgren

Sverige har under flera år haft hög arbetslöshet som bitit sig fast. Samtidigt råder personalbrist i många sektorer i norra Sverige och branscher över hela landet har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Paradoxen är tydlig: människor vill och kan arbeta, medan viktiga verksamheter saknar personal.

I Region Västerbotten påverkar detta vården. Personalbrist gör det svårare att hålla vårdplatser öppna och klara vårdgarantin. Behovet av hyrpersonal är störst i primärvården, där förebyggande arbete ska minska behovet av specialistvård.

Betyder det att regionen har misslyckats, eller gett upp rekryteringen? Nej. Västerbotten arbetar aktivt för en tillgänglig vård efter behov i hela länet. Men regionala insatser räcker inte när regeringens arbetsmarknadspolitik försvårar snarare än underlättar rörligheten på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiets syn på kompetensförsörjning och arbetsmarknadspolitik bygger inte på straff och hot. Målet är full sysselsättning: alla som kan arbeta ska ha ett arbete som går att försörja sig på. Då måste staten undanröja praktiska hinder. Det är dyrt att flytta, därför behöver flyttbidraget återinföras. Man måste också kunna hitta en bostad. För familjer är arbete för medföljande partner och ett levande förenings- och kulturliv viktiga. Där det är möjligt kan distansarbete och en genomtänkt arbetsorganisation skapa fler vägar till jobb.

Vi föreslår också att vårdutbildade som bosätter sig och arbetar i glesbefolkade regioner ska få tio procent av studieskulden avskriven för varje arbetat år. Arbetsvillkoren måste samtidigt bli bättre. Vi vill uppmuntra innovation, utveckla utbildning på arbetsplatsen och använda arbetstidsmodeller som ger kortare arbetstid och större inflytande över arbetsdagen. Vi ska välkomna alla som vill arbeta i vården, oavsett varifrån de kommer eller i vilket land de är födda.

Vänsterpartiet vill höja de statliga bidragen till hälso- och sjukvården kommande åren och därefter säkra stabila och långsiktiga generella statsbidrag. Systemet måste också ta hänsyn till att vården kostar mer i lands- och glesbygd, där avstånden är långa och vårdbehoven ofta större.

Det behövs fler utbildningsplatser för sjuksköterskor och läkare, framför allt i norra Sverige. Människor som står långt från arbetsmarknaden måste få möjlighet att utbilda sig, bland annat genom kortare utbildningar där folkhögskolorna har en viktig roll. En nationell satsning på jämställda löner i välfärden skulle dessutom stärka arbetsmarknaden i norra Sverige.

Personalen är avgörande för en bättre och mer jämlik sjukvård. Utan människor stannar både vården och samhället. Därför vill vi se till att fler kommer hit, trivs och stannar.

Anna Dahlén (V), regionpolitiker

När regeringen nu säger ja till gruvplaner i norra Sverige: Gállok, Vittangi, Stekenjokk, och längs Kalixälven kör man ännu en gång över samerna, människor som lever och verkar i området, kommunal demokrati, och sina egna expertmyndigheter.

Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans. Riskerna, de stannar kvar.

Sverige behöver metaller och mineraler för industri, export och grön omställning. Men ett verkligt behov upphäver inte kraven på ekonomisk realism, miljöansvar och demokratisk legitimitet. Tvärtom. Ju viktigare råvarorna anses vara, desto större skäl finns att bygga en långsiktig värdekedja och se till att nyttan kommer hela landet till del.

Bergsstaten har till uppgift att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral i enlighet med Minerallagen. I fallet Stekenjokk bedömde Bergsstaten att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Tidö-regeringen valde att ändra beslutet och trots det godkänna gruvplanerna. Det kan regeringen göra. Men när en expertmyndighets nej blir ett politiskt ja måste regeringen också kunna visa vem som tar ansvar om kalkylen spricker.

I Västerbotten vet vi vad som händer när den frågan lämnas obesvarad. Efter de kortlivade gruvprojekten i Blaiken och Svärtträsk blev föroreningarna kvar när bolagen gick i konkurs. Bara saneringen av Blaiken har kostat staten omkring 400 miljoner kronor och väntas fortsätta i många år. Vinster kan försvinna snabbt. Förorenat vatten och offentliga notor gör det inte.

Stekenjokk handlar därför inte bara om en gruva i fjällvärlden. Det handlar om vilken industripolitik Sverige ska ha. Ska staten dela ut rättigheter att hämta upp råvaror och hoppas att några jobb blir kvar? Eller ska vi ställa krav på att förädling, investeringar och varaktiga värden byggs där resurserna finns?

Gruvor kan skapa arbetstillfällen. Men geografisk placering är inte samma sak som regional utveckling. Om anrikningen och vinster lämnar området, stora delar av personalen veckopendlar och kommunen samtidigt behöver bära kostnader för vägar, bostäder, räddningstjänst och annan infrastruktur är det inte självklart att kalkylen blir positiv för bygden.

Sveriges mineralersättning är i dag endast två promille av det beräknade värdet på den malm som bryts. Av detta är inget öronmärkt för den kommun eller region där brytningen sker. Det är ett system byggt för att få ut malm, inte för att bygga starka samhällen. Det är gammal kolonialpolitik i nya kläder.

Att samla sig i demokratisk ordning runt gruvfrågorna blir allt svårare. Regeringen ändrar Bergsstatens bedömning, Tidö-partierna har avskaffat det kommunala vetot mot uranbrytning, samråd är ofta närmast en eftertanke. Tidigare i år rundade regeringen Riksdagen och Kirunas kommunala veto genom att godkänna grafitgruva i Vittangi. Det följer samma mönster: besluten flyttas bort från dem som ska leva med konsekvenserna, och löftena om framtida vinster väger tyngre än erfarenheterna av tidigare misslyckanden.

Vi vill se en annan ordning. Innan nya gruvor öppnas ska ekonomiska säkerheter för sanering och efterbehandling finnas. Berörda kommuner och samebyar ska ha verkligt inflytande innan besluten fattas. En större del av mineralvärdet ska återföras till de områden där brytningen sker. Staten ska använda tillstånd och industripolitik för att bygga förädling, kompetens och varaktiga jobb i Sverige.

Norra Sverige är inte ett råvarulager där staten och kapitalet kan hämta det de vill ha och lämna notan kvar.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Sanna Inga Poromaa (V), kommunalråd, Kiruna kommun

Katarina Burman (V), gruppledare, Kalix kommun

Maria Broberg (V), kommunfullmäktiges ordförande, Sorsele kommun

Daniel Johansson (V), gruppledare, Storumans kommun

Margaretha Löfgren (V), ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina

Allemansrätten är en av Sveriges mest unika friheter. När kampen om marken hårdnar måste vi försvara den – för naturens, turismens och demokratins skull.

Allemansrätten är kanske det tydligaste uttrycket för den svenska idén om frihet. Inte friheten för den starkaste eller rikaste att ta för sig och muta in, utan friheten för alla att röra sig i naturen med ansvar och respekt. Den gör Sverige unikt och är en del av det som gör Sverige till Sverige.

Den är också en av våra mest jämlika friheter. Oavsett om du äger hundratals hektar skog eller bor i en hyreslägenhet ska du kunna vandra längs en älv, plocka bär eller slå upp ett tält för natten. Naturen ska inte vara en klassfråga.

För många av oss i Västerbotten är frihet mer än en idé. Den finns i skogsstigen bakom huset, i kvällsdoppet vid havet och på hjortronmyren en sensommardag. Att naturen är öppen för alla är något vi lätt tar för givet. Men det borde vi inte göra.

Västerbotten har natur som människor vill uppleva. Våra skogar, älvar, kust och fjäll skapar arbetstillfällen, stärker lokala företag och ger människor möjlighet till rekreation och gemenskap. Besöksnäringen är viktig för länets utveckling och har stor tillväxtpotential.

Samtidigt hårdnar kampen om marken. Skogsbruk, gruvor, vindkraft, industrietableringar och en växande turism ställer allt större krav på samma landskap. När olika intressen konkurrerar riskerar en grundläggande fråga att glömmas bort: naturen är inte bara en resurs för ekonomisk exploatering. Den är också en plats för människor.

Därför måste turismen utvecklas på rätt sätt. Det som lockar människor till Västerbotten är inte exklusiva områden eller stängda grindar. Det är den öppna naturen och möjligheten att uppleva den. En hållbar besöksnäring bygger på att allemansrätten värnas, att naturen sköts och att ekonomiska värden som skapas kommer lokalsamhällena till del.

Vänsterpartiet vill ge besöksnäringen större plats i den regionala planeringen – på naturens, lokalsamhällenas och allemansrättens villkor. Vi vill se småskalig och hållbar turism som stärker lokala företag, respekterar samiska rättigheter och gör att fler kan leva, verka och besöka Västerbotten utan att naturen stängs eller slits sönder.

I en tid när allt fler värden görs till varor behöver vi stå upp för det som fortfarande tillhör oss alla. Allemansrätten är inte ett hinder för utveckling – den är en av Västerbottens och Sveriges största tillgångar.

Att försvara allemansrätten är att försvara ett friare, mer jämlikt och mer demokratiskt Sverige.

Linus Bergman
Regionpolitiker

Läkemedel ska inte vara en klassfråga. Alla ska ha rätt till de mediciner de behöver, oavsett plånbokens storlek. Att, som Tidöregeringen gjort, höja kostnaderna för människor som redan är sjuka och utsatta är oacceptabelt i ett välfärdssamhälle. 

När hyror, mat och andra nödvändiga utgifter blivit dyrare har regeringen gjort det ännu dyrare att vara sjuk. Högkostnadsskyddet för läkemedel har höjts från 2 900 till 3 800 kronor för nya högkostnadsperioder. Dessutom börjar rabatten gälla senare än tidigare, nu vid 2000 kronor. För många hushåll är det mycket pengar. 

Konsekvensen riskerar att bli att människor väntar med att hämta ut mediciner, ransonerar sina läkemedel eller tvingas välja mellan hyran och en behandling de behöver. Det är inte bara orimligt för den enskilda människan. Det kan också leda till sämre hälsa och högre vårdkostnader för samhället. 

Vänsterpartiet slåss för en jämlik vård där ingen ska behöva betala priset för regeringens nedskärningspolitik. Vården ska finnas efter behov, inte efter betalningsförmåga. Det nya höga högkostnadsskyddet slår hårt mot dem som redan har det tufft. 

Vi behöver stärka välfärden och se till att vården förblir tillgänglig för alla. Det ska inte bli dyrare att vara sjuk. Därför säger Vänsterpartiet: sänk högkostnadsskyddet för läkemedel. 

Eva Arvidsson, 2:e vice ordförande i hälso– och sjukvårdsnämnden (V) 

När regeringen nu säger ja till gruvplanerna i Stekenjokk kör man ännu en gång över både expertmyndigheter, samerna som urfolk och människor som lever och verkar i området.

Bergsstaten bedömde att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Det var alltså inte miljörörelsen eller någon aktivistgrupp som sade nej. Det var den myndighet som har uppdraget att bedöma om en gruva är realistisk och ekonomiskt hållbar.

Bergsstaten verkar dessutom ha lärt sig något av katastroferna i Blaiken och Svärtträsk, där skattebetalarna fortfarande får stå för saneringen efter kostnader på hundratals miljoner kronor.

Men Tidöregeringen och Sverigedemokraterna väljer ändå att köra över expertmyndighetens bedömning. Det är en farlig väg när regeringen nonchalerar kunskap och kompetens till förmån för sin egen kolonialpolitik.

Samtidigt har riksdagen beslutat att avskaffa det kommunala vetot mot uranbrytning. Det är ytterligare ett steg bort från det lokala självstyret. Människor som ska leva med konsekvenserna får allt mindre inflytande över besluten, samtidigt som makten flyttas längre bort från de samhällen som berörs.

Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans.

I Vänsterpartiets rapport Norrland i centrum beskrivs hur stora värden under lång tid har hämtats från Norrland genom skog, vattenkraft, mineraler och energi, samtidigt som investeringarna tillbaka varit för små. Inland och fjällvärld förväntas gång på gång leverera resurser till resten av landet utan att få rimliga förutsättningar tillbaka. Stekenjokk riskerar att bli ännu ett exempel på det.

Samtidigt lämnas samerna och lokalbefolkningen kvar med konsekvenserna.

Var finns satsningarna på vägarna som ska bära de tunga transporterna? Var finns investeringarna i sjukvård, räddningstjänst och bostäder? Var finns garantierna för att kommunen och regionen faktiskt får del av värdena som tas ur marken?

Om gruvor ska öppnas i våra områden måste det ske på våra villkor, med lokal förankring, verkliga investeringar och ett tydligt värde tillbaka till bygden. Exploateringen måste också vara långsiktigt hållbar och ta hänsyn till naturen, rennäringen och kommande generationer. Kommuner, samer och lokalbefolkning måste ha ett verkligt inflytande över beslut som påverkar deras mark, vatten och framtid, inte bara informeras när besluten redan är fattade.

Ingen sådan plan har presenterats.

Regeringen talar gärna om den gröna omställningen. Men en omställning där inlandet ännu en gång ska leverera råvaror medan vinsterna hamnar hos riskkapitalbolag och i storstäder är inte rättvis. Det är gammal kolonialpolitik i ny förpackning.

När dessutom expertmyndigheten avråder på grund av tveksam lönsamhet ska vi inte starta nya gruvor.

Vi i Vänsterpartiet accepterar inte att inlandet och fjällvärlden behandlas som en råvarukoloni.

Birger Lahti
Energi- och landsbygdspolitisk talesperson, Vänsterpartiet

Jonas Karlberg
Regionråd, Region Västerbotten

Glenn Berggård
Regionråd, Region Norrbotten

Linda Jonsson
Regionråd, Region Norrbotten

Elin Hoffner
Regionråd, Region Jämtland Härjedalen

Daniel Johansson
Gruppledare, Vänsterpartiet Storuman

Margareta Löfgren
Ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina

Marie Svensson
Gruppledare, Vänsterpartiet Region Jämtland Härjedalen

Hans Viklund
Gruppledare, Region Västernorrland

Ulrica Ödebygd
Vice gruppledare, Region Västernorrland

I Sverige bedrivs medicinsk vård i världsklass som är grundad i en respekt för alla människors lika värde. Det är inte bara en etisk princip, utan är strikt reglerat i svensk lagstiftning. Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att ”målet för vården är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”

Trots att vi sett ökade klyftor i samhället har det länge verkat som att vi åtminstone är lika inför sjukdom och lidande. Så är inte längre fallet. Idag ser vi en utveckling i fel riktning som strider mot gällande lagstiftning. Med de allt vanligare sjukvårdsförsäkringarna har det bildats ett A- och ett B-lag. Den som har en sjukvårdsförsäkring, ofta via arbetsgivare, går före i vårdkön och plötsligt har människans lika värde försvunnit och ersatts av idén att försäkrade ska värderas högre och prioriteras. Förlorare är de som inte har råd till eller som av åldersskäl inte kan teckna försäkring.

Försvarare av sjukvårdsförsäkringar tycker att systemet är bra och tror att det minskar vårdköerna. Så är det naturligtvis inte. Antalet läkare och sjuksköterskor blir inte fler, det är bara prioriteringarna som ändrats. Det är inte längre behov av vård som styr. Förlorare är i många fall äldre med större vårdbehov. Därför är det märkligt att de som säger sig stå för satsning på äldres behov ändå försvarar och hyllar detta system.

Köer till vården är olyckligt och svårt att undvika, men att införa ett ojämlikt system är inte lösningen. Att samma system dessutom ger privata vårdgivare möjligheten att göra stora vinster, genom att ta hand om ofta bagatellartade åkommor på skattebetalarnas bekostnad, minskar också den offentliga vårdens möjligheter att utvecklas. Det är dags att ta tillbaka resurserna till vår gemensamma välfärd.

Vänsterpartiet vill stoppa denna utveckling och se till att behov, inte plånbok, styr vem som får vård.

Karin Olsson
Sjuksköterska i 46 år, numera regionpolitiker för Vänsterpartiet

De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Barnen bär framtiden. De har rätt att kräva att vi skapar hopp och framtidstro med lösningar på svåra problem.

Glädjen var stor när justitieministern drog tillbaka förslaget om att sätta 13-åringar i fängelse. Nästan alla utom Tidöregimen förkastar fängelse som påföljd och förordar förstärkt omhändertagande inom SiS när barn begått allvarliga brott. Poliser och andra som arbetar ute i verkligheten markerar alltmer behovet av förbyggande insatser. Nyrekrytering av barn måste stoppas. Det är uppenbart att hot om straff inte räcker.

Vänsterpartiet har sedan länge argumenterat för en generell välfärd och stark skola som kompletteras med tidiga insatser för utsatta barn och deras familjer. Näringslivet kan också bidra till exempel med några timmars avlönat arbete i veckan mot ett krav på att barnet sköter skolan.

Ministern agerade inför risken att förslaget skulle falla. Oppositionen var samlad i en gemensam reservation för avslag. Några liberaler tycks ha varit villiga att stödja oss. Till detta kom det SD-skapade kvittningskaoset. Men glädjen från i torsdags kan bli kortvarig. Regeringen tänker återkomma med ett förslag om 14 år som ny gräns. Kritiken kvarstår och träffar också denna gräns.

Redan sju av de nio särskilt utsedda experterna i utredningen motsatte sig en sänkning till 14 år. Det var bland annat representanter från Åklagarmyndigheten, Sveriges domstolar, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Kritiken mot utredningen var massiv och samstämmig. Av de 95 remissinstanserna var det bara tre (3) som tillstyrkte förslaget. Flera påpekade att det strider mot Barnkonventionen.

Forskning visar att barn som begår brott ofta befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma, social problematik i familjen och psykisk ohälsa. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts med stöd och skydd. Systemet blir orimligt om barn utan tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna lurat, drogat eller tvingat barnet att begå.

Socialstyrelsen menar att utvecklingen med ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar, inte det enskilda barnets. En gedigen mängd forskning visar att en sänkning av straffbarhetsåldern inte kommer att påverka den brottslighet som den är menad att påverka, åtminstone inte i positiv riktning. Många befarar tvärtom att man förstärker en kriminell identitet,

De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Barnen bär framtiden. De har rätt att kräva att vi skapar hopp och framtidstro med lösningar på svåra problem.

Gudrun Nordborg (V), riksdagsledamot Västerbotten

Allmänläkare, familjeläkare, husläkare, distriktsläkare och tidigare provinsialläkare. Kärt barn har många namn.

Oavsett vad deras titel är så bemannar de hälsocentralerna, vårdcentralerna och inte minst sjukstugorna.

Eftersom de är den läkare du som patient först kommer i kontakt med vid ditt besök är de inte bara kunniga i de vanligaste sjukdomarna, såsom förkylningar, urin-, sår-, led- och virusinfektioner, hypertoni, hjärtsvikt, hudförändringar och psykiska besvär. De måste även känna igen symptom på det som är mer ovanligt och alarmerande för att kunna remittera patienter vidare.

Allmänläkarna inom primärvården är också nyckelpersoner i omställning till nära vård. Det vill säga omställningen till en personcentrerad vård med delaktiga patienter.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är primärvården en grundläggande del av ett inkluderande och jämlikt hälso- och sjukvårdssystem. Länder med ett starkt system för primärvården har bättre och effektivare hälsoutfall än länder som fokuserar på sjukhustjänster.

Allmänläkarna står inför många utmaningar. Bland annat tung arbetsbelastning och, på vissa vårdcentraler, enormt många patienter. Socialstyrelsens direktiv och riktvärde är att en allmänläkare inte ska ha mer än 1100 patienter samt att patienterna ska ha en fast läkarkontakt. Detta är mål som Region Västerbotten strävar att uppnå, och det går i rätt riktning.

Numera har 20 procent av Västerbottens medborgare en fast läkarkontakt, vilket är en förbättring med 10 procent de senaste två åren.

Margaretha Löfgren (V)
Ordförande i beredningen för primärvård och tandvård