Författare: annamarialindgren

Sverige erkänner samerna som urfolk. Trots det saknar vi fortfarande ett nationellt kompetenscentrum för samisk hälsa.

Sedan 2021 kan samiska patienter i regionerna Dalarna, Jämtland Härjedalen, Norrbotten och Västerbotten remitteras till Samiskt nationellt kompetenscenter för psykisk hälsovård och missbruk (Sanks) i Norge för att få språk- och kulturanpassad vård inom psykisk hälsa och beroende. Avtalet är viktigt, men det synliggör också Sveriges kunskapslucka: vi saknar fortfarande en egen nationell struktur för samisk hälsa.

Historiskt har samer ofta mött myndigheter och vård som saknat kunskap om samiska språk, kultur och livsvillkor. Det har påverkat förtroendet för vården och i vissa fall inneburit att människor inte har fått ett bemötande som utgått från deras egna erfarenheter. Den historien går inte att ändra, men vi kan se till att framtiden ser annorlunda ut.

Därför vill vi att Sverige etablerar ett nationellt centrum för samisk hälsa – inspirerat av den norska modellen, men utvecklat utifrån svenska förutsättningar.

Vi föreslår att regeringen ger Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett permanent och statligt finansierat uppdrag att etablera ett nationellt kunskapscentrum för samisk hälsa. Kunskapsnätverket för samisk hälsa har sedan starten 2017 utbildat ett stort antal medarbetare inom vården i samiska rättigheter och kulturförståelse. Kunskapsnätverket har som medlemmar i dag Region Norrbotten, Region Västerbotten, Region Jämtland Härjedalen, Region Dalarna, Sametinget, Landsförbundet svenska samer, Riksorganisationen Samerna, Same Ätnam, Sáminuorra och Svenska samernas riksförbund. Uppdraget ska utvecklas i nära samverkan med de nuvarande medlemmarna, men också med universitet, myndigheter och andra berörda regioner.

Nätverket leds från Centrum för hälsa i glesbygd, en enhet för forskning, utveckling och innovation inom Region Västerbotten i Storuman/Luspie, som redan har ett nationellt uppdrag att utveckla kunskap om hälso- och sjukvård i lands- och glesbygd. Redan när verksamheten hette Glesbygdsmedicinskt centrum bedrevs forskning och utvecklingsarbete kring samisk hälsa. Här finns etablerade forskningsmiljöer, erfarenhet av samverkan med samiska organisationer och ett brett nätverk inom såväl svensk som nordisk hälso- och sjukvård.

Att bygga vidare på kunskapsnätverkets arbete och knyta an till befintliga strukturer är betydligt klokare än att börja om någon annanstans.
Ett nationellt centrum för samisk hälsa skulle kunna samla forskning, utbildning, metodutveckling och kunskapsstöd för hela landet. Det skulle stärka vårdens kompetens inom bland annat psykisk hälsa, primärvård, barn- och ungdomshälsa, suicidprevention och äldres hälsa. Minst lika viktigt är att öka kunskapen om hur språk, kultur och identitet påverkar mötet mellan patient och vård.

Det är inte en fråga som enbart berör den samiska befolkningen.

När vården blir bättre på att möta människor med olika bakgrund blir den också bättre för alla. Ett nationellt kompetenscentrum skulle bidra till ökad kvalitet, bättre forskning och en mer jämlik vård i hela Sverige.

Det skulle dessutom stärka Sveriges egen kunskapsberedskap. I dag är vi delvis beroende av kompetens som byggts upp i Norge. Det är varken långsiktigt eller rimligt. Sverige bör självt kunna bedriva utbildning och forskning samt utveckla vården inom ett område där vi har ett särskilt ansvar som stat. Ett nationellt centrum skulle bli en naturlig partner för universitet, regioner, kommuner och statliga myndigheter och bidra till att samla och sprida kunskap i hela landet.

Det finns också en större princip.

Nationell kompetens behöver inte byggas upp i Stockholm. Den bör byggas upp där kunskapen, nätverken och förtroendet redan finns – i det här fallet i Sápmi.

Att ge Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett nationellt uppdrag att utveckla ett centrum för samisk hälsa skulle därför inte bara stärka vården. Det skulle visa att staten menar allvar med ambitionen att utveckla hela landet och att ta till vara den kunskap som finns utanför storstäderna.

Sverige står inför ett vägval. Antingen så fortsätter vi att vara ett land som erkänner samerna som urfolk men saknar en nationell struktur för att utveckla kunskap om deras hälsa. Eller så tar vi nästa steg.

Vi i Vänsterpartiet i Västerbotten, Norrbotten, Jämtland Härjedalen, Västernorrland och Dalarna vill att staten tar det beslutet. Vi kommer att driva det i våra regioner om vi vinner valet. Sverige behöver ett nationellt centrum för samisk hälsa – byggt på den kunskap som redan finns och placerat där den gör störst nytta.

Vi har forskningen. Vi har erfarenheten. Vi har den nationella verksamheten. Vi har närheten till Sápmi. Ett nationellt centrum är en investering i jämlik vård, i samisk och svensk forskning, och i ett Sverige som tar sitt ansvar för sitt urfolk. Det som saknas är ett politiskt beslut.

Jonas Karlberg (V), regionråd i Region Västerbotten
Glenn Berggård (V), regionråd i Region Norrbotten
Elin Hoffner (V), regionråd i Region Jämtland Härjedalen
Patrik Liljeglöd (V), oppositionsråd i Region Dalarna
Hans Wiklund (V), gruppledare i Region Västernorrland

I dag lever 52 procent av Västerbottens invånare med övervikt eller obesitas. Obesitas är en sjukdom med både genetiska och sociala orsaker. Vilka gener du har påverkar hur lätt du kan reglera din aptit och mättnad och därigenom risken för övervikt och obesitas. För att du ska gå upp i vikt är levnadsmiljön också en avgörande faktor.

Att leva i vårt samhälle är att leva i en miljö med ett överskott av näringsfattiga kalorier, samtidigt som de fattigaste svälter. Det är en miljö präglad av lite fysisk aktivitet, som att behöva ta bilen till jobbet och på jobbet stå eller sitta hela dagen. Det är att leva i ett uppskruvat tempo, med långa dagar och som följd för mycket stress och för lite sömn. Sådant som gör det svårare att säga nej när kroppen snabbt vill ha energi.

Obesitas är en folkhälsosjukdom och sedan 1997 klassad som en kronisk sjukdom av WHO. Genetik är grunden, men miljö, sociala faktorer och ekonomi spelar en avgörande roll. Ju fler i den närmaste familjen som har obesitas, desto större är risken att som individ utveckla det. Om nära anhöriga har allvarliga hälsoproblem relaterade till obesitas, exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer eller diabetes typ 2, ökar risken att individen får liknande problem.

Samhällets kostnader för övervikt och obesitas beräknas till drygt 100 miljarder årligen, och de största kostnaderna är produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och för tidig död. Direkta kostnader faller ut på samhället för behandling av obesitas och dess följdsjukdomar.

När övervikt inte ses som ett samhällsproblem, läggs ansvaret på individen att ensam ta ansvar för en kronisk sjukdom.

För att minska obesitas måste fokus ändras från individnivå till ett samhälleligt ansvar. Samhället ska ta sitt ansvar och samverkan mellan flera områden och verksamheter måste öka. Exempelvis genom att:

• Förkorta arbetstiden och uppnå bättre balans mellan arbete, fritid och återhämtning.
• Gynna bra val genom att till exempel införa sockerskatt och samtidigt minska kostnader för bra livsmedel.
• Öka förebyggande arbete i skolan, exempelvis med mer idrott och hälsa på schemat.
• Reglera eller förbjuda reklam för ohälsosam mat riktad mot barn.
• Införa Fritidsbanken i alla kommuner.
• Förbättra matmiljön i skolor och förskolor där vanor grundläggs.

Med sådana förslag flyttas fokus från individen till samhället samtidigt som båda gynnas.

Margaretha Löfgren (V)
Ordförande i beredningen för primärvård och tandvård, Region Västerbotten

Sverige har under flera år haft hög arbetslöshet som bitit sig fast. Samtidigt råder personalbrist i många sektorer i norra Sverige och branscher över hela landet har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Paradoxen är tydlig: människor vill och kan arbeta, medan viktiga verksamheter saknar personal.

I Region Västerbotten påverkar detta vården. Personalbrist gör det svårare att hålla vårdplatser öppna och klara vårdgarantin. Behovet av hyrpersonal är störst i primärvården, där förebyggande arbete ska minska behovet av specialistvård.

Betyder det att regionen har misslyckats, eller gett upp rekryteringen? Nej. Västerbotten arbetar aktivt för en tillgänglig vård efter behov i hela länet. Men regionala insatser räcker inte när regeringens arbetsmarknadspolitik försvårar snarare än underlättar rörligheten på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiets syn på kompetensförsörjning och arbetsmarknadspolitik bygger inte på straff och hot. Målet är full sysselsättning: alla som kan arbeta ska ha ett arbete som går att försörja sig på. Då måste staten undanröja praktiska hinder. Det är dyrt att flytta, därför behöver flyttbidraget återinföras. Man måste också kunna hitta en bostad. För familjer är arbete för medföljande partner och ett levande förenings- och kulturliv viktiga. Där det är möjligt kan distansarbete och en genomtänkt arbetsorganisation skapa fler vägar till jobb.

Vi föreslår också att vårdutbildade som bosätter sig och arbetar i glesbefolkade regioner ska få tio procent av studieskulden avskriven för varje arbetat år. Arbetsvillkoren måste samtidigt bli bättre. Vi vill uppmuntra innovation, utveckla utbildning på arbetsplatsen och använda arbetstidsmodeller som ger kortare arbetstid och större inflytande över arbetsdagen. Vi ska välkomna alla som vill arbeta i vården, oavsett varifrån de kommer eller i vilket land de är födda.

Vänsterpartiet vill höja de statliga bidragen till hälso- och sjukvården kommande åren och därefter säkra stabila och långsiktiga generella statsbidrag. Systemet måste också ta hänsyn till att vården kostar mer i lands- och glesbygd, där avstånden är långa och vårdbehoven ofta större.

Det behövs fler utbildningsplatser för sjuksköterskor och läkare, framför allt i norra Sverige. Människor som står långt från arbetsmarknaden måste få möjlighet att utbilda sig, bland annat genom kortare utbildningar där folkhögskolorna har en viktig roll. En nationell satsning på jämställda löner i välfärden skulle dessutom stärka arbetsmarknaden i norra Sverige.

Personalen är avgörande för en bättre och mer jämlik sjukvård. Utan människor stannar både vården och samhället. Därför vill vi se till att fler kommer hit, trivs och stannar.

Anna Dahlén (V), regionpolitiker

När regeringen nu säger ja till gruvplaner i norra Sverige: Gállok, Vittangi, Stekenjokk, och längs Kalixälven kör man ännu en gång över samerna, människor som lever och verkar i området, kommunal demokrati, och sina egna expertmyndigheter.

Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans. Riskerna, de stannar kvar.

Sverige behöver metaller och mineraler för industri, export och grön omställning. Men ett verkligt behov upphäver inte kraven på ekonomisk realism, miljöansvar och demokratisk legitimitet. Tvärtom. Ju viktigare råvarorna anses vara, desto större skäl finns att bygga en långsiktig värdekedja och se till att nyttan kommer hela landet till del.

Bergsstaten har till uppgift att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral i enlighet med Minerallagen. I fallet Stekenjokk bedömde Bergsstaten att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Tidö-regeringen valde att ändra beslutet och trots det godkänna gruvplanerna. Det kan regeringen göra. Men när en expertmyndighets nej blir ett politiskt ja måste regeringen också kunna visa vem som tar ansvar om kalkylen spricker.

I Västerbotten vet vi vad som händer när den frågan lämnas obesvarad. Efter de kortlivade gruvprojekten i Blaiken och Svärtträsk blev föroreningarna kvar när bolagen gick i konkurs. Bara saneringen av Blaiken har kostat staten omkring 400 miljoner kronor och väntas fortsätta i många år. Vinster kan försvinna snabbt. Förorenat vatten och offentliga notor gör det inte.

Stekenjokk handlar därför inte bara om en gruva i fjällvärlden. Det handlar om vilken industripolitik Sverige ska ha. Ska staten dela ut rättigheter att hämta upp råvaror och hoppas att några jobb blir kvar? Eller ska vi ställa krav på att förädling, investeringar och varaktiga värden byggs där resurserna finns?

Gruvor kan skapa arbetstillfällen. Men geografisk placering är inte samma sak som regional utveckling. Om anrikningen och vinster lämnar området, stora delar av personalen veckopendlar och kommunen samtidigt behöver bära kostnader för vägar, bostäder, räddningstjänst och annan infrastruktur är det inte självklart att kalkylen blir positiv för bygden.

Sveriges mineralersättning är i dag endast två promille av det beräknade värdet på den malm som bryts. Av detta är inget öronmärkt för den kommun eller region där brytningen sker. Det är ett system byggt för att få ut malm, inte för att bygga starka samhällen. Det är gammal kolonialpolitik i nya kläder.

Att samla sig i demokratisk ordning runt gruvfrågorna blir allt svårare. Regeringen ändrar Bergsstatens bedömning, Tidö-partierna har avskaffat det kommunala vetot mot uranbrytning, samråd är ofta närmast en eftertanke. Tidigare i år rundade regeringen Riksdagen och Kirunas kommunala veto genom att godkänna grafitgruva i Vittangi. Det följer samma mönster: besluten flyttas bort från dem som ska leva med konsekvenserna, och löftena om framtida vinster väger tyngre än erfarenheterna av tidigare misslyckanden.

Vi vill se en annan ordning. Innan nya gruvor öppnas ska ekonomiska säkerheter för sanering och efterbehandling finnas. Berörda kommuner och samebyar ska ha verkligt inflytande innan besluten fattas. En större del av mineralvärdet ska återföras till de områden där brytningen sker. Staten ska använda tillstånd och industripolitik för att bygga förädling, kompetens och varaktiga jobb i Sverige.

Norra Sverige är inte ett råvarulager där staten och kapitalet kan hämta det de vill ha och lämna notan kvar.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Sanna Inga Poromaa (V), kommunalråd, Kiruna kommun

Katarina Burman (V), gruppledare, Kalix kommun

Maria Broberg (V), kommunfullmäktiges ordförande, Sorsele kommun

Daniel Johansson (V), gruppledare, Storumans kommun

Margaretha Löfgren (V), ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina

Allemansrätten är en av Sveriges mest unika friheter. När kampen om marken hårdnar måste vi försvara den – för naturens, turismens och demokratins skull.

Allemansrätten är kanske det tydligaste uttrycket för den svenska idén om frihet. Inte friheten för den starkaste eller rikaste att ta för sig och muta in, utan friheten för alla att röra sig i naturen med ansvar och respekt. Den gör Sverige unikt och är en del av det som gör Sverige till Sverige.

Den är också en av våra mest jämlika friheter. Oavsett om du äger hundratals hektar skog eller bor i en hyreslägenhet ska du kunna vandra längs en älv, plocka bär eller slå upp ett tält för natten. Naturen ska inte vara en klassfråga.

För många av oss i Västerbotten är frihet mer än en idé. Den finns i skogsstigen bakom huset, i kvällsdoppet vid havet och på hjortronmyren en sensommardag. Att naturen är öppen för alla är något vi lätt tar för givet. Men det borde vi inte göra.

Västerbotten har natur som människor vill uppleva. Våra skogar, älvar, kust och fjäll skapar arbetstillfällen, stärker lokala företag och ger människor möjlighet till rekreation och gemenskap. Besöksnäringen är viktig för länets utveckling och har stor tillväxtpotential.

Samtidigt hårdnar kampen om marken. Skogsbruk, gruvor, vindkraft, industrietableringar och en växande turism ställer allt större krav på samma landskap. När olika intressen konkurrerar riskerar en grundläggande fråga att glömmas bort: naturen är inte bara en resurs för ekonomisk exploatering. Den är också en plats för människor.

Därför måste turismen utvecklas på rätt sätt. Det som lockar människor till Västerbotten är inte exklusiva områden eller stängda grindar. Det är den öppna naturen och möjligheten att uppleva den. En hållbar besöksnäring bygger på att allemansrätten värnas, att naturen sköts och att ekonomiska värden som skapas kommer lokalsamhällena till del.

Vänsterpartiet vill ge besöksnäringen större plats i den regionala planeringen – på naturens, lokalsamhällenas och allemansrättens villkor. Vi vill se småskalig och hållbar turism som stärker lokala företag, respekterar samiska rättigheter och gör att fler kan leva, verka och besöka Västerbotten utan att naturen stängs eller slits sönder.

I en tid när allt fler värden görs till varor behöver vi stå upp för det som fortfarande tillhör oss alla. Allemansrätten är inte ett hinder för utveckling – den är en av Västerbottens och Sveriges största tillgångar.

Att försvara allemansrätten är att försvara ett friare, mer jämlikt och mer demokratiskt Sverige.

Linus Bergman
Regionpolitiker