Författare: annamarialindgren

Det finns en märklig syn på vem som är närande respektive tärande i svensk politik i dag. Norrland bidrar stort till svensk ekonomi, inte minst med el, skog och gruvor, men trots det tvingas våra kommuner och regioner ha Sveriges högsta skatter utan bättre välfärd. När regeringen sänker statliga skatten för höginkomsttagare och kapitalägare, samtidigt som kommuner och regioner tvingas lägga ner akutsjukvård och skolor – trots höga kommunala skatter – blir högerpolitiken smärtsamt tydlig. Och regeringen och företagen vill alltid ha mer av Norrland. Nu finns gruvplaner i Stekenjokk och Vilhelmina, där riskerna och konsekvenserna bärs lokalt men där regeringen inte vill ta hänsyn till vare sig kommunernas, samernas eller lokalbefolkningarnas röster.

Vänsterpartiet vill i stället se en upprustning av välfärd och samhällsservice och en respekt för norrlänningarnas livsvillkor. Vi vill se strukturella förändringar som ger mer tillbaka till de kommuner som bidrar med viktiga naturresurser. Det handlar inte om allmosor, utan om en rättvis betalning för vad norrlänningarna bidrar med. Vi behöver en ny riktning för vår del av Sverige.

I början av 2023 tillsatte Vänsterpartiet projektgruppen Norrland i centrum för att ta fram förslag för en mer rättvis fördelning och mer jämlika resurser. Frågan om rättvisa för Norrland kommer vara en bärande del i Vänsterpartiets politik framöver. Vi vill särskilt peka ut tre frågor:

1. Vinsterna från naturresurser ska stanna lokalt.

För att industriomställningen med fossilfritt stål, batteritillverkning och ökat byggande i trä ska bli möjlig krävs enorma mängder energi – energi som till stor del produceras i Norrland. Vi vill att fastighetsskatten för elproducerande anläggningar ska stanna lokalt och att 5 öre per producerad kWh ska gå till kommunerna och regionerna via energiskatten. Det skulle tillsammans ge över fem miljarder kronor årligen. Även skogen bör beskattas där fastigheten finns, inte där ägarna är skrivna. Det är inte meningen att värdet av skogen i Åsele ska hamna i Göteborg. Mineralavgifter behöver höjas och återinvesteras. Vi ska inte ge bort våra mineralfyndigheter.

2. Akutsjukvård ska garanteras i hela landet.

Ingen ska behöva riskera att dö för att akutmottagningen ligger för långt bort. År av otillräcklig finansiering har lett till underbemanning och kortsiktiga lösningar med dyr hyrpersonal. Ska kommuner och regioner kunna uppfylla sitt ansvar för vård och omsorg krävs ett större statligt ansvar för den grundläggande finansieringen, även i glesbygden. I regeringens budget för 2026 finns inte en enda ny krona till generella statsbidrag som skulle bidra till en jämlikare vård i hela landet.

3. Skatterättvisa mellan stad och land som ger utrymme för sänkt kommunalskatt i Norrland.

Norrlänningarna ska inte behöva betala högre skatt men få mindre tillbaka. Trots att systemet för kommunalekonomisk utjämning har setts över flera gånger betalar norrlänningarna fortfarande 5–6 kronor mer än storstadskommunerna. Dessa skillnader kan inte förklaras av vare sig högre ambitionsnivåer eller bristande effektivitet. Skillnader i strukturella förutsättningar i olika delar av landet ska inte vara avgörande för kvaliteten på äldreomsorg, skola, vård eller barnomsorg. Att lappa och laga i marginalen räcker inte längre. Hela skatteutjämningen behöver ses över med målet att ta bort omotiverade skillnader.

Det är tydligt att regeringen inte är intresserad av vad som händer norr om Dalälven. Symptomatiskt för detta är att statsminister Ulf Kristerssons inte har en enda minister som faktiskt bor norr om Dalälven. Vi behöver ett maktskifte i september – för Norrland och för Sverige.

Caroline Täljeblad (V)
Riksdagskandidat

Förra året levde 730 000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom enligt SCB, en fördubbling sedan 2021. Bakom siffrorna finns ensamstående föräldrar, arbetslösa, pensionärer och människor som inte kan arbeta.

Vänsterpartiet prioriterar ständigt satsningar som lyfter eftersatta behov. I valrörelsen gör vi det genom satsningar på välfärdsreformer, som att höja kvinnors låga löner inom offentlig sektor, babypeng inför första barnet, stärka barnbidraget och frysa hyrorna. Vi vill finansiera reformerna genom att beskatta de mer välbeställda, från en inkomst på 65 000 kr/mån och uppåt samt införa en miljardärsskatt. Vi vill samtidigt sänka skatten på lägre inkomster.

Detta handlar om vardagsekonomin för många. Det handlar om steg mot att förverkliga en vision om ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Det handlar också om steg mot ett tryggare samhälle.

I media påstås att hushållen har det bra i dagens samhälle. Det finns dock fakta som kraftigt motsäger detta. Stadsmissionen möter människor där pengarna inte räcker till nödvändigheter som mat för hela månaden. Förra året levde 730 000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom enligt SCB, en fördubbling sedan 2021. Bakom siffrorna finns ensamstående föräldrar, arbetslösa, pensionärer och människor som inte kan arbeta.

Rädda barnen rapporterar om en barnfattigdom som år 2023 innebar att ungefär 276 000 barn levde i ekonomisk utsatthet vilket motsvarar nästan 13 procent av alla barn i Sverige. Detta kan leda till att barn tillgriper skadliga strategier för att minska sin ekonomiska utsatthet. De kan avbryta sin skolgång, utsätta sig för sexuella övergrepp eller lockas in i kriminalitet.

Dessutom vräks allt fler. 2025 genomfördes 3 330 vräkningar, 60 procent fler än 2020, och där 824 barn drabbades. Trots att Sverige har en nollvision sedan 2008 mot att barn ska vräkas förlorar alltså hundratals barn sitt hem.

Forskningen pekar på att det finns många skäl till att bekämpa fattigdom: det stärker barns livschanser, minskar ohälsa och kriminalitet, ökar tilliten och är samhällsekonomiskt klokt.

Utöver skattetrycket är också frågor om hur skattemedlen används centrala politiska frågor.

Vänsterpartiet är särskilt kritiskt till de friskolor som drivs som aktiebolag. Privatiseringarna medför att skattemedel inte enbart går till den aktuella verksamheten utan också förväntas ge avkastning till ägarna. 2025 var ett starkt år för friskolorna. Av 31 miljarder skattekronor till verksamheterna gick 1,7 miljarder till vinst. Inom vården pågår uppköp av små vårdenheter till stora aktiebolag. Redan försöken till kontroll av de privata verksamheterna kräver resurser av våra skattemedel. Och riskerna för missbruk blir tydliga när rubriker om fusk duggar tätt.

I rapporten Svarta siffror – en ESO-rapport om den kriminella ekonomins omfattning (2026:1) uppskattar en grupp etablerade forskare den kriminella ekonomins totala omfattning i Sverige till cirka 352 miljarder kronor per år i omsättning och 185 miljarder kronor per år i vinster uttryckt i 2024 års fasta priser. Rapporten visar att den kriminella ekonomin bör betraktas som ett system av ekonomiska möjligheter, där lönsamheten drivs av låga upptäcktsrisker, svaga kontrollmekanismer och en infrastruktur av penningtvätt, målvakter, falska fakturor, skalbolag och branschspecifika sårbarheter.

Den är därför nära sammanvävd med den legala ekonomin och brister i regelverken.

Vänsterpartiet har länge krävt ökade resurser till Ekobrottsmyndigheten men det är uppenbart att det visserligen är viktigt men inte tillräckligt att lagföra enskilda personer. Vi vill också finna och begränsa fler strukturella ”öppningar” för missbruk än de som privatiseringarna innebär.

Vänsterpartiets har visioner. Ett förverkligande av dem innebär att många har mycket att vinna.

Gudrun Nordborg (V)
Riksdagsledamot

Sverige erkänner samerna som urfolk. Trots det saknar vi fortfarande ett nationellt kompetenscentrum för samisk hälsa.

Sedan 2021 kan samiska patienter i regionerna Dalarna, Jämtland Härjedalen, Norrbotten och Västerbotten remitteras till Samiskt nationellt kompetenscenter för psykisk hälsovård och missbruk (Sanks) i Norge för att få språk- och kulturanpassad vård inom psykisk hälsa och beroende. Avtalet är viktigt, men det synliggör också Sveriges kunskapslucka: vi saknar fortfarande en egen nationell struktur för samisk hälsa.

Historiskt har samer ofta mött myndigheter och vård som saknat kunskap om samiska språk, kultur och livsvillkor. Det har påverkat förtroendet för vården och i vissa fall inneburit att människor inte har fått ett bemötande som utgått från deras egna erfarenheter. Den historien går inte att ändra, men vi kan se till att framtiden ser annorlunda ut.

Därför vill vi att Sverige etablerar ett nationellt centrum för samisk hälsa – inspirerat av den norska modellen, men utvecklat utifrån svenska förutsättningar.

Vi föreslår att regeringen ger Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett permanent och statligt finansierat uppdrag att etablera ett nationellt kunskapscentrum för samisk hälsa. Kunskapsnätverket för samisk hälsa har sedan starten 2017 utbildat ett stort antal medarbetare inom vården i samiska rättigheter och kulturförståelse. Kunskapsnätverket har som medlemmar i dag Region Norrbotten, Region Västerbotten, Region Jämtland Härjedalen, Region Dalarna, Sametinget, Landsförbundet svenska samer, Riksorganisationen Samerna, Same Ätnam, Sáminuorra och Svenska samernas riksförbund. Uppdraget ska utvecklas i nära samverkan med de nuvarande medlemmarna, men också med universitet, myndigheter och andra berörda regioner.

Nätverket leds från Centrum för hälsa i glesbygd, en enhet för forskning, utveckling och innovation inom Region Västerbotten i Storuman/Luspie, som redan har ett nationellt uppdrag att utveckla kunskap om hälso- och sjukvård i lands- och glesbygd. Redan när verksamheten hette Glesbygdsmedicinskt centrum bedrevs forskning och utvecklingsarbete kring samisk hälsa. Här finns etablerade forskningsmiljöer, erfarenhet av samverkan med samiska organisationer och ett brett nätverk inom såväl svensk som nordisk hälso- och sjukvård.

Att bygga vidare på kunskapsnätverkets arbete och knyta an till befintliga strukturer är betydligt klokare än att börja om någon annanstans.
Ett nationellt centrum för samisk hälsa skulle kunna samla forskning, utbildning, metodutveckling och kunskapsstöd för hela landet. Det skulle stärka vårdens kompetens inom bland annat psykisk hälsa, primärvård, barn- och ungdomshälsa, suicidprevention och äldres hälsa. Minst lika viktigt är att öka kunskapen om hur språk, kultur och identitet påverkar mötet mellan patient och vård.

Det är inte en fråga som enbart berör den samiska befolkningen.

När vården blir bättre på att möta människor med olika bakgrund blir den också bättre för alla. Ett nationellt kompetenscentrum skulle bidra till ökad kvalitet, bättre forskning och en mer jämlik vård i hela Sverige.

Det skulle dessutom stärka Sveriges egen kunskapsberedskap. I dag är vi delvis beroende av kompetens som byggts upp i Norge. Det är varken långsiktigt eller rimligt. Sverige bör självt kunna bedriva utbildning och forskning samt utveckla vården inom ett område där vi har ett särskilt ansvar som stat. Ett nationellt centrum skulle bli en naturlig partner för universitet, regioner, kommuner och statliga myndigheter och bidra till att samla och sprida kunskap i hela landet.

Det finns också en större princip.

Nationell kompetens behöver inte byggas upp i Stockholm. Den bör byggas upp där kunskapen, nätverken och förtroendet redan finns – i det här fallet i Sápmi.

Att ge Kunskapsnätverket för samisk hälsa ett nationellt uppdrag att utveckla ett centrum för samisk hälsa skulle därför inte bara stärka vården. Det skulle visa att staten menar allvar med ambitionen att utveckla hela landet och att ta till vara den kunskap som finns utanför storstäderna.

Sverige står inför ett vägval. Antingen så fortsätter vi att vara ett land som erkänner samerna som urfolk men saknar en nationell struktur för att utveckla kunskap om deras hälsa. Eller så tar vi nästa steg.

Vi i Vänsterpartiet i Västerbotten, Norrbotten, Jämtland Härjedalen, Västernorrland och Dalarna vill att staten tar det beslutet. Vi kommer att driva det i våra regioner om vi vinner valet. Sverige behöver ett nationellt centrum för samisk hälsa – byggt på den kunskap som redan finns och placerat där den gör störst nytta.

Vi har forskningen. Vi har erfarenheten. Vi har den nationella verksamheten. Vi har närheten till Sápmi. Ett nationellt centrum är en investering i jämlik vård, i samisk och svensk forskning, och i ett Sverige som tar sitt ansvar för sitt urfolk. Det som saknas är ett politiskt beslut.

Jonas Karlberg (V), regionråd i Region Västerbotten
Glenn Berggård (V), regionråd i Region Norrbotten
Elin Hoffner (V), regionråd i Region Jämtland Härjedalen
Patrik Liljeglöd (V), oppositionsråd i Region Dalarna
Hans Wiklund (V), gruppledare i Region Västernorrland

I dag lever 52 procent av Västerbottens invånare med övervikt eller obesitas. Obesitas är en sjukdom med både genetiska och sociala orsaker. Vilka gener du har påverkar hur lätt du kan reglera din aptit och mättnad och därigenom risken för övervikt och obesitas. För att du ska gå upp i vikt är levnadsmiljön också en avgörande faktor.

Att leva i vårt samhälle är att leva i en miljö med ett överskott av näringsfattiga kalorier, samtidigt som de fattigaste svälter. Det är en miljö präglad av lite fysisk aktivitet, som att behöva ta bilen till jobbet och på jobbet stå eller sitta hela dagen. Det är att leva i ett uppskruvat tempo, med långa dagar och som följd för mycket stress och för lite sömn. Sådant som gör det svårare att säga nej när kroppen snabbt vill ha energi.

Obesitas är en folkhälsosjukdom och sedan 1997 klassad som en kronisk sjukdom av WHO. Genetik är grunden, men miljö, sociala faktorer och ekonomi spelar en avgörande roll. Ju fler i den närmaste familjen som har obesitas, desto större är risken att som individ utveckla det. Om nära anhöriga har allvarliga hälsoproblem relaterade till obesitas, exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer eller diabetes typ 2, ökar risken att individen får liknande problem.

Samhällets kostnader för övervikt och obesitas beräknas till drygt 100 miljarder årligen, och de största kostnaderna är produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och för tidig död. Direkta kostnader faller ut på samhället för behandling av obesitas och dess följdsjukdomar.

När övervikt inte ses som ett samhällsproblem, läggs ansvaret på individen att ensam ta ansvar för en kronisk sjukdom.

För att minska obesitas måste fokus ändras från individnivå till ett samhälleligt ansvar. Samhället ska ta sitt ansvar och samverkan mellan flera områden och verksamheter måste öka. Exempelvis genom att:

• Förkorta arbetstiden och uppnå bättre balans mellan arbete, fritid och återhämtning.
• Gynna bra val genom att till exempel införa sockerskatt och samtidigt minska kostnader för bra livsmedel.
• Öka förebyggande arbete i skolan, exempelvis med mer idrott och hälsa på schemat.
• Reglera eller förbjuda reklam för ohälsosam mat riktad mot barn.
• Införa Fritidsbanken i alla kommuner.
• Förbättra matmiljön i skolor och förskolor där vanor grundläggs.

Med sådana förslag flyttas fokus från individen till samhället samtidigt som båda gynnas.

Margaretha Löfgren (V)
Ordförande i beredningen för primärvård och tandvård, Region Västerbotten

Sverige har under flera år haft hög arbetslöshet som bitit sig fast. Samtidigt råder personalbrist i många sektorer i norra Sverige och branscher över hela landet har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Paradoxen är tydlig: människor vill och kan arbeta, medan viktiga verksamheter saknar personal.

I Region Västerbotten påverkar detta vården. Personalbrist gör det svårare att hålla vårdplatser öppna och klara vårdgarantin. Behovet av hyrpersonal är störst i primärvården, där förebyggande arbete ska minska behovet av specialistvård.

Betyder det att regionen har misslyckats, eller gett upp rekryteringen? Nej. Västerbotten arbetar aktivt för en tillgänglig vård efter behov i hela länet. Men regionala insatser räcker inte när regeringens arbetsmarknadspolitik försvårar snarare än underlättar rörligheten på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiets syn på kompetensförsörjning och arbetsmarknadspolitik bygger inte på straff och hot. Målet är full sysselsättning: alla som kan arbeta ska ha ett arbete som går att försörja sig på. Då måste staten undanröja praktiska hinder. Det är dyrt att flytta, därför behöver flyttbidraget återinföras. Man måste också kunna hitta en bostad. För familjer är arbete för medföljande partner och ett levande förenings- och kulturliv viktiga. Där det är möjligt kan distansarbete och en genomtänkt arbetsorganisation skapa fler vägar till jobb.

Vi föreslår också att vårdutbildade som bosätter sig och arbetar i glesbefolkade regioner ska få tio procent av studieskulden avskriven för varje arbetat år. Arbetsvillkoren måste samtidigt bli bättre. Vi vill uppmuntra innovation, utveckla utbildning på arbetsplatsen och använda arbetstidsmodeller som ger kortare arbetstid och större inflytande över arbetsdagen. Vi ska välkomna alla som vill arbeta i vården, oavsett varifrån de kommer eller i vilket land de är födda.

Vänsterpartiet vill höja de statliga bidragen till hälso- och sjukvården kommande åren och därefter säkra stabila och långsiktiga generella statsbidrag. Systemet måste också ta hänsyn till att vården kostar mer i lands- och glesbygd, där avstånden är långa och vårdbehoven ofta större.

Det behövs fler utbildningsplatser för sjuksköterskor och läkare, framför allt i norra Sverige. Människor som står långt från arbetsmarknaden måste få möjlighet att utbilda sig, bland annat genom kortare utbildningar där folkhögskolorna har en viktig roll. En nationell satsning på jämställda löner i välfärden skulle dessutom stärka arbetsmarknaden i norra Sverige.

Personalen är avgörande för en bättre och mer jämlik sjukvård. Utan människor stannar både vården och samhället. Därför vill vi se till att fler kommer hit, trivs och stannar.

Anna Dahlén (V), regionpolitiker