Något som blev tydligt av covid-pandemin var att sjukdom, ohälsa och vård inte är vare sig jämställt eller jämlikt. Varken globalt eller här i Sverige.

Pandemin slog hårdare mot förorterna, mot serviceyrken, mot låginkomsttagare. När patienter kom in till sjukvården klarade vården sämre att vårda människor med melaninrik hud. Utbildning, teknik och mjukvara var framtagen och utvecklad på vit hud. För sjukvård är det en väl dokumenterad historisk sanning att vården utvecklades på män. Kvinnor som forskningsdeltagare undveks med följd att kvinnors vanliga sjukdomar är underbeforskade.

Inom kvinnosjukvården konstateras sedan lång tid att sjukvården inte är jämlik. Kvinnor med invandrarbakgrund, och också svenska kvinnor med melaninrik hud, har både rapporterat själva och blivit bekräftade i forskningen, att de bemöts på ett annat sätt. Att komplikationer vid förlossning är vanligare bland dem, liksom skador i samband med förlossning och annan vård.

Bland anställda och studenter är erfarenheten densamma, strukturell rasism och öppen rasism är närvarande i vardagen, från kollegor, men kanske främst från patienter som ställer krav på att kunna välja vem de möter och förväntar sig kunna behandla personal utifrån sina rasistiska uppfattningar.

Vårdvalssystemet underlättar för den som vill välja behandlare utifrån sin rasism. Till det ska läggas att de förslag om helt eller delvis förstatligande som regeringspartierna ska utreda inte på något sätt i sig ifrågasätter möjligheterna att kunna diskriminera, regeringen har ingen vilja att ändra vårdvalssystemet.

De förslag som nu vädras slår mot alla med invandrarbakgrund eller som inte heller är svenska. En del av förslagen kan väntas slå hårdare mot kvinnor, som till exempel att bristande språkkunskaper ska vara skäl för uppsägning, och att personen som varnas på egen hand och egen bekostnad ska lära sig svenska till en viss, som det verkar godtycklig, nivå. Språket är viktigt, men i en värld där till exempel Kommunal pekar på att det är personalbrist i inom äldreomsorgen i 7 av 10 kommuner, borde det vara i samhällets intresse att rekrytera personal i och utanför Sverige, och att träna upp sina anställda till den nivå de väntas hålla, oavsett om det är språk eller annan kompetens som behöver underhållas.

Sverigedemokrater och Moderater driver krav på att patienter ska betala tolk själv. De invandrare som kommer att förvägras tolk kommer i stor utsträckning vara kvinnor. Kvinnor med redan låga inkomster. Kvinnor som kan tvingas använda sina barn som tolk eller sina makar för att tolka. Brist på tolk eller svårigheter att kommunicera mellan läkare och patient är en återkommande förklaring till skador, sjukdom och död.

Bland dem som gömmer sig undan utvisning eller som jobbar utan uppehållstillstånd i Sverige och som ska fångas in med den angiverilag som SD driver på för kommer också finnas kvinnor, och den vård som kan komma att undanhållas dem är grundläggande vård som mödravård, preventivmedelsrådgivning eller antibiotika för att få en urinvägsinfektion behandlad.

Regeringen, med Sverigedemokraternas stöd som villkor, väljer att aktivt driva utvecklingen för att skapa ojämlika förutsättningar för människor som flyr krig och förstörelse att kunna ta del av den svenska välfärden. Genom att utmåla människor som söker skydd här som ett hot och en belastning blir det möjligt att neka människor grundläggande rättigheter och tillgång till välfärd. De förslag som finns i Tidö-avtalet rättfärdigas med etniska förtecken och de kommer slå extra hårt mot kvinnor.

Till sist, den budget regeringen och Sverigedemokraterna lagt handlar om nedskärningar i tiomiljardersklassen på svensk välfärd. Den offentliga välfärden är viktig för kvinnors möjlighet till försörjning men också möjliggörande för självständighet genom service som barnomsorg, fritidsverksamhet, och inte att glömma hemtjänst och annat stöd som annars måste lösas av anhöriga.

Nadja Awad, riksdagsledamot, Vänsterpartiet

Jonas Karlberg, gruppledare, Vänsterpartiet Region Västerbotten

Uppdaterades: 28 mar 2023