Utan personal ingen vård, är ett faktum som blev tydligt under pandemin. Trots det befinner sig svensk hälso- och sjukvård idag i en personalkris.

Regionerna är beroende av resurstillskott från staten men sedan början av 90-talet har dessa tillskott sjunkit och regioner har fått täcka upp bortfallet med ökad kommunalskatt och besparingar. Det har lett till att kortsiktiga dåliga beslut tagits, i hopp om att klara ekonomin och verksamheten.

Konsekvensen har blivit en mer pressad arbetsmiljö för personalen, som lett till svårigheter att bemanna och i slutändan vårdplatsbrist. Hyrpersonal har på många håll blivit en nödvändighet för att kunna bedriva den lagstadgade verksamheten.

Att något måste göras för att vända utvecklingen verkar alla politiska partier vara överens om. Uppfattningen om vad som ska göras ser däremot olika ut.

För att bryta den negativa utvecklingen, kunna behålla personal och få ungdomar att söka sig till arbeten inom hälso- och sjukvården, måste trenden med allt sämre arbetsmiljö brytas. Det görs genom satsningar på ökad grundbemanning, bättre arbetstidsscheman, ökad demokrati på arbetsplatsen och konkurrenskraftiga löner.

För det krävs resurser och då ser möjligheten för enskilda regioner olika ut. Vi fyra norrlandslän har redan ett mycket högt totalt skattetryck, det är därför inte rimligt att våra länsbor ska behöva betala mer i skatt. Därför vill Vänsterpartiet att staten ska ta ett större ansvar för att regioner ska ha jämlika ekonomiska förutsättningar och vi vill att nuvarande skatte- och utjämningssystem ses över.

Norrlandslänen har stora svårigheter att få den utbildade personal vi har behov av. Högskolor lägger ner utbildningar av ekonomiska skäl, trots att det finns ett behov av just den kompetensen och vissa utbildningar bedrivs endast på ett fåtal platser i landet. Stor del av platserna går till studenter som redan vid kursstart vet att de kommer söka sig till storstäderna.

För att motverka situationen krävs en aktiv statlig politik som säkerställer att behovet av kompetens fylls även i norr. Därför har Vänsterpartiet föreslagit en nationell personalförsörjningskommission med uppdrag att föreslå åtgärder och insatser för att klara personalförsörjningen inom välfärdsverksamheterna i hela landet.

Vänsterpartiet ser problemen, vi vill komma tillrätta med personalbristen inom sjukvården i hela landet och vi vet att en politik som fungerar för norr fungerar för hela landet.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland

På sommaren minskar antalet som lämnar blod och det är ofta en väldigt ansträngd tid för landets blodcentraler. I värsta fall kan behandlingar och operationer behöva ställas in. Trots det får inte alla människor ge blod på samma villkor. 14 juni är det internationella blodgivardagen och vi vill lyfta frågan om att få ge blod på lika villkor, oavsett sexuell läggning.

Innan 2012 fick en man som hade haft sex med en annan man aldrig lämna blod igen. Det är nu ändrat. Men fortfarande gäller olika regler.

Från 1 maj 2021 gäller nya regler för att ge blod. Det är tillåtet för män som har sex med män att lämna blod, men med kravet om en karenstid på sex månader. Det vill säga han får inte ha haft sex med en annan man på ett halvår – oavsett om det är en ny partner eller inte.

För kvinnor som har sex med kvinnor och olikkönade par gäller att de måste vänta tre månader med att ge blod efter det att de haft en ny sexuell kontakt. Det finns ingen regel som säger att de inte kan ha sex alls under denna tid. Män som har sex med män pekas därmed ut som en särskild riskgrupp.

I juni i fjol öppnades det upp för en ändring i reglerna för riskbedömning av blodgivare. Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att sammanställa kunskap från andra länder som infört modeller med individbaserad riskbedömning samt att undersöka om dessa erfarenheter går att överföra till svenska förhållanden.

Rapporten slår fast att inget av länderna som ingått i studien har rapporterat någon betydande ökning av transfusionsöverförd smitta efter att de övergått till individbaserad riskbedömning.

Folkhälsomyndigheten menar också att erfarenheterna från länderna man tittat på går att överföra till svenska förhållanden. Dock skulle det krävas en ny metod för screening som innebär att man kan upptäcka virus på ett tidigare stadium.

Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag att utreda möjligheterna för att införa den här typen av screening.

Hela blodgivarsystemet för samtliga givare bygger på tillit – att man fyller i blanketterna sanningsenligt för att minska risken för smittspridning av blodburna sjukdomar. Men denna tillit gäller alltså inte alla.

Antalet aktiva blodgivare minskar varje år i Sverige, men det finns många som vill ge blod. Vi behöver alla blodgivare vi kan få, självklart utan att äventyra patientsäkerheten.

Vi i Vänsterpartiet anser att män som har sex med män inte automatiskt ska räknas ha ett så kallat riskbeteende och att det självklart bör ske en individuell riskbedömning för att fler ska kunna bli blodgivare i Sverige. Män som har sex med män ska ha möjlighet att lämna blod på samma villkor som andra.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Margaretha Löfgren (V), ordförande i Beredningen för primärvård och tandvård

Daniel Johansson (V), ordförande i Demokratiberedningen

Det finns ett stort engagemang för Lycksele BB hos medborgare, näringsliv och politiska företrädare i regionen och kommuner. Att Lycksele BB ska finnas kvar och ge invånarna i Södra Lappland en trygg kvinnosjukvård är också något det finns en total enighet om bland samtliga politiska partier inom Region Västerbotten.

Vi förstår att det finns en stor oro kring Lycksele BB då det ännu inte varit möjligt att återöppna samtidigt som vi ser rapporteringar att andra regioner också har svårt att öppethålla mindre förlossningsmottagningar.

Målet för oss i den politiska majoriteten är att Lycksele BB ska kunna hålla öppet och drivas i egen regi. För detta krävs långsiktighet och att verksamheten är hållbar. Den viktigaste delen i detta är personalen och att de är delaktiga och blir lyssnade på i denna process för att skapa en god arbetsplats och verksamhet som fungerar i Lycksele.

Sedan Lycksele BB behövde stänga har medarbetarna arbetat med att utveckla och anpassa förlossningsmottagningen. Detta är centralt för att få en god bemanningssituation och för att fler blivande föräldrar ska välja Lycksele för sin förlossning. Personalgruppen har bland annat arbetat med metodutveckling och gjort studiebesök på andra förlossningsmottagningar i landet och vidareutbildat personal. Nästa steg är att få till former för att återöppna akutgynekologin.

Manifestationen som sker i Lycksele den 30 maj arrangeras av allianspartierna och det är olyckligt hur de väljer att politisera detta när det finns en politisk enighet. Politisk konflikt kommer inte göra att förlossningsmottagningen kan öppna snabbare. Vi i alla partier bör ta tillvara på den enighet som finns och tillsammans göra vad som krävs för att Lycksele BB åter ska öppna.

Jonas Karlberg (V), Regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Peter Olofsson (S), Regionstyrelsens ordförande

Emma Lindqvist (Mp), Regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Tandhälsan i Sverige är generellt god, men den är inte jämlik idag. Många i glesbebyggda områden, äldre och socioekonomiskt utsatta grupper får inte den hjälp de behöver på grund av att det inom folktandvården fattas tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister.

Bristen på personal inom folktandvården kommer inte att lösas inom de närmaste åren, trots en prognos om att antalet tandläkare kommer att öka med 10 procent fram till år 2035, framförallt på grund av att folkmängden ökar.

Regionernas utökade ansvar för vissa patientgrupper, däribland unga vuxna, i kombination med svårigheter att rekrytera och behålla personal leder till en allt tydligare uppdelning av tandvårdsmarknaden. En allt större del av folktandvårdens resurser tas i anspråk för tandvården till barn och unga vuxna, för befolkningsansvaret och för patientgrupper med särskilda behov.

Som en konsekvens blir privattandvården alltmer koncentrerad till allmäntandvård till vuxna inom ramen för det statliga tandvårdsstödet. Denna tudelning av marknaden påverkar folktandvårdens attraktivitet som arbetsgivare negativt, eftersom behandlare ofta efterfrågar en variation av patienter och behandlingar.

Från statens sida kan detta göras genom förändringar i gränssnittet mellan regionernas ansvar och det statliga tandvårdsstödet, exempelvis åldersgränsen för avgiftsfri tandvård till barn och unga vuxna och stödet till patienter med särskilda behov. Från regionernas sida behövs en fungerande dialog och samverkan med privata vårdgivare i planeringen av tandvården i regionen.

Tandvårdslagen bör innehålla vissa etiska principer för tandvårdens prioriteringar. Behovs-solidaritetsprincipen om att den som har det största behovet av tandvård ska ges företräde till tandvården behöver föras in i tandvårdslagen. Principen om att tandvården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet behöver föras in i tandvårdslagen.

Tandvårdens samlade resurser måste därför fördelas bättre och jämlikare för att fler ska kunna ha friska tänder. Alla har rätt till tandvård oavsett var man bor i landet eller vilken inkomst man har.

Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Susanne Dufvenberg (S), andre vice ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Mahmoud Alturk (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård

Lars Ohlsson (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård

I dag 12 maj är det internationella sjuksköterskedagen som vi uppmärksammar till minne den första moderna sjuksköterskan Florence Nightingales födelse 1820. I hennes minne brukar man ofta prata om sjuksköterskeyrket som ett kall.

Just att det har ansetts vara ett kall har många gånger legat yrket till last i det moderna samhället där det som kvinnodominerat yrke fått stå tillbaka i arbetsmiljö och löneutveckling. Men idag drygt 200 år efter hennes födelse kan vi konstatera att det i ett modernt samhälle krävs hållbar arbetsmiljö och jämställda löner för att människor ska vilja utbilda sig och stanna kvar i sjuksköterskeyrket hela arbetslivet.

I Västerbotten har vi genom politiskt samarbete i den rödgröna majoriteten genomfört bra satsningar mot den utvecklingen. Redan 2004 införde vi arbetstidsmodellen 3–3, där arbetstiden förkortats med 12–15 procent per år med bibehållen heltidslön. Modellen har införts på många vårdavdelningar på länets sjukhus. Men detta är inte tillräckligt. Mer behöver göras för att skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv för sjuksköterskor i vården.

Sjuksköterskorna brukar ofta benämnas som ”spindeln i nätet” och är de som håller ihop den teambaserade vården på arbetsplatserna med sitt kunskapsbaserade ledarskap. Därför är det centralt att vi driver på för reformer som förbättrar arbetsmiljön, arbetstiderna och lönesättningen för detta kvinnodominerade yrke.

• Vi vill att fler arbetsplatser i Västerbotten ska införa arbetstidsförkortningar, som 3–3 eller andra modeller.
• Vi tror också att det är viktigt att våra sjuksköterskor i högre utsträckning kan påverka sitt schema då vi är övertygade om att det är en viktig del i sjuksköterskornas arbetsliv att vi skapar förutsättningar för ett hållbart liv där det finns balans mellan arbete och fritid.
• Vi vill se en vård som styrs av de som har bäst kunskap om vetenskapen och som har erfarenhet och där ser vi sjuksköterskorna som centrala med sin kunskap och ledarskap.
• Vi vill se att vi som region tar större ansvar och erbjuder betalda utbildningar för att trygga kompetensförsörjning och rekrytering till våra verksamheter. Detta kan göras exempelvis genom AST, Akademisk specialisttjänstgöring, och forskningstjänster.

Jag vill som legitimerad sjuksköterska idag hylla er alla mina kollegor som gör ett fantastiskt jobb i vår region. Tack!

Daniel Johansson
Legitimerad sjuksköterska och regionpolitiker för Vänsterpartiet i Region Västerbotten

Vänsterpartiet Västerbottens regiongrupp

Nedskärningar i sjukvården väntar på många håll i landet. Regeringen och Sverigedemokraterna är inte villiga att ge regionerna mer resurser. Nu krävs ett statligt räddningspaket för sjukvården.

Den statliga finansieringen har alltid varit en viktig del i offentlig sektor. Det är den vägen vi omfördelar mellan olika delar av landet, mellan generationerna, mellan rika och fattiga, mellan män och kvinnor. Vid millennieskiftet kom varannan skattekrona från staten, men sedan har det minskat år efter år och är nu en tredjedel. Mellanskillnaden täcks upp av kommuner och regioner, men framför allt deras anställda i sin vardag på arbetet.

Konsekvensen blir en sjukvård där personalen har att jobba mot ständigt högre krav i en allt tuffare arbetsmiljö. Sjukvården lider idag av en personalbrist som kan vara rent livsfarlig för patienterna. När IVO granskade 27 akutsjukhus kom inget undan anmärkning om bristande bemanning.

Inför budgetpropositionen för 2023 skickade Sveriges kommuner och regioner en vädjan till regeringen. De skrev att de behövde kraftiga tillskott för att klara de ökade kostnader som följer av bland annat stigande priser och att vi blir äldre. Men regeringen och SD gav dem inte i närheten av det som behövdes. I år budgeterar 17 av 21 regioner att gå med underskott, Region Västerbotten är en av dem. När regeringen och SD nu presenterade sin vårbudget för 2024 kom inga nya pengar alls.

Oavsett om det är ett medvetet val eller bara passivitet så är Kristerssons och Åkessons politik chockerande och världsfrånvänd. Istället för att göra något har de prioriterat att sänka skatten för sig själva och andra höginkomsttagare.

Vi i Vänsterpartiet prioriterar annorlunda. Alla har rätt till en bra och tillgänglig sjukvård. Det ska gå att lita på att sjukvården finns när man behöver den, oavsett vem man är och var man bor.

I Vänsterpartiets vårbudgetmotion föreslås ett statligt räddningspaket för sjukvården. Det innehåller följande:

• Vi vill satsa 8 miljarder på regionerna under 2023.
• Vi kräver att landets kommuner och regioner före sommaren får besked om en lägsta nivå för statsbidrag i höstens budgetproposition.
• Låt kommuner och regioner, tillfälligt eller tillsvidare, använda riktade medel som generella.
• Staten måste garantera långsiktiga förutsättningar för kommuner och regioner – indexera statsbidragen så de följer kostnadsutvecklingen.

De 8 miljarder Vänsterpartiet föreslår till regionerna för 2023 motsvarar lönekostnaden för ungefär 300 anställda i Region Västerbotten.

Vi vill rädda sjukvården, inte slå undan benen i ett redan svårt läge.

Jonas Karlberg (V), gruppledare Vänsterpartiet Region Västerbotten och regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Lördag den 25 mars genomförde Vänsterpartiet Västerbotten sin distriktsårskonferens. Och då antogs följande uttalande:

Allt vi som vänsterpartister gör har samma mål: att förändra samhället, att göra män och kvinnor jämlika, att ta bort klasskillnader och andra orättvisor och att skapa hållbara lösningar för klimatet.

Vänsterpartiet Västerbotten ser med oro på en samhällsutveckling där klyftor ökar samtidigt som klimatarbetet gått i stå. Utvecklingen går nu åt helt fel håll. Vänsterpartiet har en mängd förslag för att begränsa konsekvenserna. Det handlar om kostnader för mat, för el, för bränsle och för hyrorna.

Den nuvarande regeringen, i Sverigedemokraternas koppel, låter de som redan har det svårt ekonomiskt dra det tyngsta lasset. Det vill säga alla i låglöneyrken där vi finner främst ensamstående kvinnor med barn, invandrare och dessutom många pensionärer.

Vi fortsätter kämpa för rättvisa!

Vänsterpartiet Västerbotten, 25 mars 2023

Lördag 25 mars 2023 genomförde Vänsterpartiet Västerbotten sin distriktsårskonferens. I samband med det antogs följande uttalande:

Vi, Västerpartiet Västerbotten, känner stor oro för vart regeringen vill ta frågan om kärnkraft och uranbrytning. Vi ser en fortsatt exploatering av norra Sveriges klimat, miljö och livsvillkor.

Sedan 2018 har det varit förbjudet att bryta uran i Sverige. Regeringspartierna och Sverigedemokraterna agerar nu efter valet, bland annat har moderata riksdagsledamöter motionerat om att riva upp förbudet. Sverige är ett uranrikt land, men beslutet från 2018 att inte utvinna grundar sig i de omfattande miljökonsekvenserna det innebär att bryta uran.

Utvinning av uran är en väldigt miljöförstörande verksamhet som innebär stora risker för omgivningen, grundvattnet, naturmiljön, arbetsmiljön och hälsan hos de som arbetar i eller bor i närheten av urangruvor. Den är även förknippad med stora sociala risker, bland annat för mänskliga rättigheter och för ursprungsbefolkningen i länder där uran bryts.

Hos oss påverkas samerna och deras renbetesland. Uranutvinningen är så smutsig att miljölagstiftningen inte i praktiken tillåter den i Sverige.

Kärnkraftens produktionskostnader är så höga att den inte är fördelaktig att producera när man jämför med förnybara energikällor som vatten- och vindkraft.

Vi vill se en hållbar energi- och klimatpolitik för Sverige och norra Sverige. Inte fortsatt kortsiktig exploatering!

Vänsterpartiet Västerbotten, 25 mars 2023

Något som blev tydligt av covid-pandemin var att sjukdom, ohälsa och vård inte är vare sig jämställt eller jämlikt. Varken globalt eller här i Sverige.

Pandemin slog hårdare mot förorterna, mot serviceyrken, mot låginkomsttagare. När patienter kom in till sjukvården klarade vården sämre att vårda människor med melaninrik hud. Utbildning, teknik och mjukvara var framtagen och utvecklad på vit hud. För sjukvård är det en väl dokumenterad historisk sanning att vården utvecklades på män. Kvinnor som forskningsdeltagare undveks med följd att kvinnors vanliga sjukdomar är underbeforskade.

Inom kvinnosjukvården konstateras sedan lång tid att sjukvården inte är jämlik. Kvinnor med invandrarbakgrund, och också svenska kvinnor med melaninrik hud, har både rapporterat själva och blivit bekräftade i forskningen, att de bemöts på ett annat sätt. Att komplikationer vid förlossning är vanligare bland dem, liksom skador i samband med förlossning och annan vård.

Bland anställda och studenter är erfarenheten densamma, strukturell rasism och öppen rasism är närvarande i vardagen, från kollegor, men kanske främst från patienter som ställer krav på att kunna välja vem de möter och förväntar sig kunna behandla personal utifrån sina rasistiska uppfattningar.

Vårdvalssystemet underlättar för den som vill välja behandlare utifrån sin rasism. Till det ska läggas att de förslag om helt eller delvis förstatligande som regeringspartierna ska utreda inte på något sätt i sig ifrågasätter möjligheterna att kunna diskriminera, regeringen har ingen vilja att ändra vårdvalssystemet.

De förslag som nu vädras slår mot alla med invandrarbakgrund eller som inte heller är svenska. En del av förslagen kan väntas slå hårdare mot kvinnor, som till exempel att bristande språkkunskaper ska vara skäl för uppsägning, och att personen som varnas på egen hand och egen bekostnad ska lära sig svenska till en viss, som det verkar godtycklig, nivå. Språket är viktigt, men i en värld där till exempel Kommunal pekar på att det är personalbrist i inom äldreomsorgen i 7 av 10 kommuner, borde det vara i samhällets intresse att rekrytera personal i och utanför Sverige, och att träna upp sina anställda till den nivå de väntas hålla, oavsett om det är språk eller annan kompetens som behöver underhållas.

Sverigedemokrater och Moderater driver krav på att patienter ska betala tolk själv. De invandrare som kommer att förvägras tolk kommer i stor utsträckning vara kvinnor. Kvinnor med redan låga inkomster. Kvinnor som kan tvingas använda sina barn som tolk eller sina makar för att tolka. Brist på tolk eller svårigheter att kommunicera mellan läkare och patient är en återkommande förklaring till skador, sjukdom och död.

Bland dem som gömmer sig undan utvisning eller som jobbar utan uppehållstillstånd i Sverige och som ska fångas in med den angiverilag som SD driver på för kommer också finnas kvinnor, och den vård som kan komma att undanhållas dem är grundläggande vård som mödravård, preventivmedelsrådgivning eller antibiotika för att få en urinvägsinfektion behandlad.

Regeringen, med Sverigedemokraternas stöd som villkor, väljer att aktivt driva utvecklingen för att skapa ojämlika förutsättningar för människor som flyr krig och förstörelse att kunna ta del av den svenska välfärden. Genom att utmåla människor som söker skydd här som ett hot och en belastning blir det möjligt att neka människor grundläggande rättigheter och tillgång till välfärd. De förslag som finns i Tidö-avtalet rättfärdigas med etniska förtecken och de kommer slå extra hårt mot kvinnor.

Till sist, den budget regeringen och Sverigedemokraterna lagt handlar om nedskärningar i tiomiljardersklassen på svensk välfärd. Den offentliga välfärden är viktig för kvinnors möjlighet till försörjning men också möjliggörande för självständighet genom service som barnomsorg, fritidsverksamhet, och inte att glömma hemtjänst och annat stöd som annars måste lösas av anhöriga.

Nadja Awad, riksdagsledamot, Vänsterpartiet

Jonas Karlberg, gruppledare, Vänsterpartiet Region Västerbotten

Lösningen som de borgerliga partierna föreslår i sin debattartikel i VK den 30 januari innebär inte mindre administration och kortare led från golv till ledning. Det bäddar däremot för mer administration.

Vi i den politiska majoriteten har en pragmatisk syn på organisation. Vi utgår från de förutsättningar vi har i form av personal, ekonomiska resurser, de behov invånarna i Västerbotten och norra Sveriges sjukvårdsregion har och på vilket sätt organisationen kan vara ett verktyg för att nå dit vi vill.

Västerbotten är en stor region, sett till yta och avstånd, men sett till befolkningsmängden är vi i jämförelse med andra regioner små. Det innebär också att många verksamheter inom Region Västerbotten skulle vara väldigt små om de inte samordnades med andra.

I en region som Västerbotten är värdet av en sammanhållen sjukvårdsorganisation stor och faktiskt något av det som gör oss unika. Vi har talat om det som ett sjukhus på tre orter. Det gör också att vi har kunnat hantera de skillnader i förutsättningar som finns mellan de tre sjukhusen på ett oftast konstruktivt sätt. Västerbotten kan inte ge lika vård vid alla sjukhusen, men det går att öka tillgången till hälso- och sjukvård för alla invånare genom en sammanhållen organisation där alla verksamheter i hela regionen hjälps åt.

Ett exempel. År 2017, då sex nya länskliniker organiserades inom sjukhusvården gjordes det utifrån ett konstaterande att den vård som erbjöds skilde sig åt beroende på var man bodde. Det fanns olika köer vid de tre sjukhusen och samma vård erbjöds inte alla patienter. Regionen erbjöd inte jämlik vård där störst behov går först. För små och sköra enheter leder detta till en ojämlik tillgång till hälso- och sjukvård.

Vi har lyft ut vissa verksamheter från länskliniker när det har gett försämrade konsekvenser och har alltid ett överordnat mål: Vi ska ha en jämlik och jämställd tillgång till hälso- och sjukvård, och de mest behövande ska få vård först. Det är den riktning vi i den rödgröna majoriteten väljer att gå.

Lösningen som de borgerliga partierna föreslår innebär inte, som de själva hävdar, mindre administration och kortare led från golv till ledning. Tvärtom bäddar det för mer administration, och troligtvis ökande konkurrens om resurser, forskningsanslag, studenter och personal mellan sjukhusen. Det är vad vi ser när vi tittar på andra regioner som organiserat sig så.

När man vill att varje sjukhus ska vara en helt egen resultatenhet innebär det en egen budget och eget ansvar för att lösa de problem som uppstår. Allt för ofta innebär det att var och en blir sig själv närmast. När vården blir alltmer avancerad och specialiserad driver utvecklingen på mot en centralisering. Den utvecklingen bryts inte av att dela upp organisationen i fler enheter. Det kommer leda till att stora blir större och de små tynar bort.

Lokal förankring och ett nära ledarskap väger samtidigt mycket tungt. Det är därför vi har olika organisationer för olika verksamheter. Det är därför vi vill att personalen ska ha stort inflytande över hur verksamheten ska bedrivas. Det är också därför vi på samma sätt inte är för ett förstatligande av hälso- och sjukvården.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö och hållbarhet