Författare: annamarialindgren

Från och med oktober i år kommer lönekravet för arbetskraftsinvandrare att höjas från 13 000 kronor till 26 560 kronor. Den nya nivån ligger över flera av de idag avtalade lägstalönerna, bland annat inom välfärdssektorn och berör många kommunalt och regionalt anställda personer.

Regeringen med sitt samarbetsparti SD motiverar höjningen med att de vill komma åt arbetslivs-kriminaliteten men bakom ligger SD:s vilja att köra ut invandare från Sverige. Ändringen har mötts av kritik från både näringsliv och flera fackförbund.

Den kommer inte att förhindra att oseriösa företag utnyttjar människor i behov av arbeten, istället kan dessa företag fortsätta skriva falska avtal om den nya högre lönenivån men egentligen betala ut lägre löner. Flera fack har därför föreslagit att regeringen istället utökar kontroller och har uppföljning och sanktioner mot de som missbrukar systemet.

Förändringen kommer att drabba människor som bor och arbetar i Sverige sedan länge, som är etablerade här och vars barn går i svenska skolor. De riskerar att behöva lämna landet om deras löner inte kommer upp till lägstanivån. I slutändan drabbas företag, kommuner och regioner som idag och framöver har ett stort behov av just arbetskraftsinvandrare.

Faktum är att Sverige och Norrland står inför en stor befolkningsutmaning. Redan innan den nya gröna industrialiseringsvågen, konstaterades att norra Sverige behöver fler människor och att den annalkande bristen på invånare i förvärvsarbetande ålder slår extra hårt mot samhällets välfärdstjänster.

Andelen av befolkningen över 80 år ökar med 50 procent fram till 2031, samtidigt ökar andelen i förvärvsarbetande ålder bara med 4 procent. Av ökningen i förvärvsarbetande ålder står utrikes födda för 95 procent. Totalt rör det sig om 169 000 individer som förväntas komma in på arbetsmarknaden. Det är långt färre än det personalbehov som finns för offentlig sektor och privat näringsliv. Sveriges kommuner och regioner räknar att äldreomsorgen, omsorg om personer med funktionsnedsättning och hälso- och sjukvården behöver öka antalet anställda med cirka 85 000 till följd av demografin.

Att höja försörjningskravet löser inte situationen med arbetskriminalitet. Det riskerar istället att leda till att människor och familjer rycks upp från en stadgad tillvaro i Sverige och att bristen på personal inom flera branscher, inte minst välfärdens viktiga verksamheter, ökar.

Vänsterpartiet värnar de som idag bor och arbetar i Sverige och som byggt upp sina liv här och vi tar ansvar för att hela landet, även Norrland, ska klara kompetensförsörjningen under kommande år.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen

Vi i den rödgröna majoriteten trycker hårt på att hälso- och sjukvård ska vara jämställd och jämlik i Västerbotten och vi håller i stort med i den historiebeskrivning som allianspartierna ger i sin debattartikel den 24 augusti.

Vård ska ges efter behov. Där ser vi att hälsotillstånd eller sjukdomar som drabbar kvinnor i större utsträckning historiskt har prioriterats ner och bort, och att det fortfarande sker. Vi har i Region Västerbotten gjort riktade satsningar för att förbättra kvinnosjukvården, men mer finns att göra. En viktig del som vi arbetar med är att alla beslut ska vara jämställdhetsintegrerade, vilket bidrar till att säkra att framtida beslut om sjukvård är jämställda.

Det ska finnas förlossning och kvinnosjukvård vid alla tre sjukhus. Det är vi överens om. Däremot saknas ofta diskussionen om helheten, fram till och efter förlossningen. Ett av de krav rödgröna majoriteten har haft, men som däremot varit lite av en blind fläck för allianspartierna, är att alla hälsocentraler ska ha tillgång till mödrahälsovård och barnhälsovård, ett villkor som finns i Västerbottens vårdval. Krav som gjort att Västerbotten har haft en relativt god tillgång till barnmorskor i primärvården.

Allianspartierna lyfter som ett exempel endometriosvården och att den behöver förbättras. Vi håller med, men vill vara tydliga med att det inte är ett specifikt problem för Region Västerbotten. Socialstyrelsens genomgång inför införandet av nationella riktlinjer placerade Region Västerbotten över genomsnittet i jämförelse med andra regioner men var också tydlig med att det behövs en förbättring i samtliga regioner. Det är något vi håller med om. Jag hoppas att vi har enighet över blockgränserna när vi nu står inför en svår ekonomisk situation av att väga in jämställdhet i de beslut som kommer behöva tas.

Den rödgröna majoriteten ser också att det finns ett värde i att se över reseersättning till kvinnovård, men ser också att det finns andra lösningar som är viktigare, och som gör att reseersättningen spelar mindre roll. Till exempel mödrahälsovård i alla kommuner och ett ansvar för mödrahälsovård och barnhälsovård på alla hälsocentraler. Regionen har också möjlighet att komma närmare, som med mammografibussen eller möjligheten att beställa hem HPV-test i stället för att ta gynekologiskt cellprov på hälsocentralen.

Slutsatsen hittills är att det blir en stor administrativ kostnad för små belopp i ersättning och få som berörs. Vi ser också att förändringar inom vården kan påverka resandet, och det är en av de frågor vi har med oss när vi diskuterar reseersättnings- och taxesystem.

Vänsterpartiet motionerade om reseersättning för mödravård, mammografi och cellprovtagning i Region Norrbotten 2022. Den dåvarande borgerliga regionstyrelsen avslog med motivet att det skulle strida mot en jämställd vård då reseersättning generellt inte utgår för resor för förebyggande hälso- och sjukvård. Vi kan dock se att det finns starka skäl att göra en annan tolkning.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Utan personal ingen vård, är ett faktum som blev tydligt under pandemin. Trots det befinner sig svensk hälso- och sjukvård idag i en personalkris.

Regionerna är beroende av resurstillskott från staten men sedan början av 90-talet har dessa tillskott sjunkit och regioner har fått täcka upp bortfallet med ökad kommunalskatt och besparingar. Det har lett till att kortsiktiga dåliga beslut tagits, i hopp om att klara ekonomin och verksamheten.

Konsekvensen har blivit en mer pressad arbetsmiljö för personalen, som lett till svårigheter att bemanna och i slutändan vårdplatsbrist. Hyrpersonal har på många håll blivit en nödvändighet för att kunna bedriva den lagstadgade verksamheten.

Att något måste göras för att vända utvecklingen verkar alla politiska partier vara överens om. Uppfattningen om vad som ska göras ser däremot olika ut.

För att bryta den negativa utvecklingen, kunna behålla personal och få ungdomar att söka sig till arbeten inom hälso- och sjukvården, måste trenden med allt sämre arbetsmiljö brytas. Det görs genom satsningar på ökad grundbemanning, bättre arbetstidsscheman, ökad demokrati på arbetsplatsen och konkurrenskraftiga löner.

För det krävs resurser och då ser möjligheten för enskilda regioner olika ut. Vi fyra norrlandslän har redan ett mycket högt totalt skattetryck, det är därför inte rimligt att våra länsbor ska behöva betala mer i skatt. Därför vill Vänsterpartiet att staten ska ta ett större ansvar för att regioner ska ha jämlika ekonomiska förutsättningar och vi vill att nuvarande skatte- och utjämningssystem ses över.

Norrlandslänen har stora svårigheter att få den utbildade personal vi har behov av. Högskolor lägger ner utbildningar av ekonomiska skäl, trots att det finns ett behov av just den kompetensen och vissa utbildningar bedrivs endast på ett fåtal platser i landet. Stor del av platserna går till studenter som redan vid kursstart vet att de kommer söka sig till storstäderna.

För att motverka situationen krävs en aktiv statlig politik som säkerställer att behovet av kompetens fylls även i norr. Därför har Vänsterpartiet föreslagit en nationell personalförsörjningskommission med uppdrag att föreslå åtgärder och insatser för att klara personalförsörjningen inom välfärdsverksamheterna i hela landet.

Vänsterpartiet ser problemen, vi vill komma tillrätta med personalbristen inom sjukvården i hela landet och vi vet att en politik som fungerar för norr fungerar för hela landet.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland

På sommaren minskar antalet som lämnar blod och det är ofta en väldigt ansträngd tid för landets blodcentraler. I värsta fall kan behandlingar och operationer behöva ställas in. Trots det får inte alla människor ge blod på samma villkor. 14 juni är det internationella blodgivardagen och vi vill lyfta frågan om att få ge blod på lika villkor, oavsett sexuell läggning.

Innan 2012 fick en man som hade haft sex med en annan man aldrig lämna blod igen. Det är nu ändrat. Men fortfarande gäller olika regler.

Från 1 maj 2021 gäller nya regler för att ge blod. Det är tillåtet för män som har sex med män att lämna blod, men med kravet om en karenstid på sex månader. Det vill säga han får inte ha haft sex med en annan man på ett halvår – oavsett om det är en ny partner eller inte.

För kvinnor som har sex med kvinnor och olikkönade par gäller att de måste vänta tre månader med att ge blod efter det att de haft en ny sexuell kontakt. Det finns ingen regel som säger att de inte kan ha sex alls under denna tid. Män som har sex med män pekas därmed ut som en särskild riskgrupp.

I juni i fjol öppnades det upp för en ändring i reglerna för riskbedömning av blodgivare. Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att sammanställa kunskap från andra länder som infört modeller med individbaserad riskbedömning samt att undersöka om dessa erfarenheter går att överföra till svenska förhållanden.

Rapporten slår fast att inget av länderna som ingått i studien har rapporterat någon betydande ökning av transfusionsöverförd smitta efter att de övergått till individbaserad riskbedömning.

Folkhälsomyndigheten menar också att erfarenheterna från länderna man tittat på går att överföra till svenska förhållanden. Dock skulle det krävas en ny metod för screening som innebär att man kan upptäcka virus på ett tidigare stadium.

Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag att utreda möjligheterna för att införa den här typen av screening.

Hela blodgivarsystemet för samtliga givare bygger på tillit – att man fyller i blanketterna sanningsenligt för att minska risken för smittspridning av blodburna sjukdomar. Men denna tillit gäller alltså inte alla.

Antalet aktiva blodgivare minskar varje år i Sverige, men det finns många som vill ge blod. Vi behöver alla blodgivare vi kan få, självklart utan att äventyra patientsäkerheten.

Vi i Vänsterpartiet anser att män som har sex med män inte automatiskt ska räknas ha ett så kallat riskbeteende och att det självklart bör ske en individuell riskbedömning för att fler ska kunna bli blodgivare i Sverige. Män som har sex med män ska ha möjlighet att lämna blod på samma villkor som andra.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Margaretha Löfgren (V), ordförande i Beredningen för primärvård och tandvård

Daniel Johansson (V), ordförande i Demokratiberedningen

Det finns ett stort engagemang för Lycksele BB hos medborgare, näringsliv och politiska företrädare i regionen och kommuner. Att Lycksele BB ska finnas kvar och ge invånarna i Södra Lappland en trygg kvinnosjukvård är också något det finns en total enighet om bland samtliga politiska partier inom Region Västerbotten.

Vi förstår att det finns en stor oro kring Lycksele BB då det ännu inte varit möjligt att återöppna samtidigt som vi ser rapporteringar att andra regioner också har svårt att öppethålla mindre förlossningsmottagningar.

Målet för oss i den politiska majoriteten är att Lycksele BB ska kunna hålla öppet och drivas i egen regi. För detta krävs långsiktighet och att verksamheten är hållbar. Den viktigaste delen i detta är personalen och att de är delaktiga och blir lyssnade på i denna process för att skapa en god arbetsplats och verksamhet som fungerar i Lycksele.

Sedan Lycksele BB behövde stänga har medarbetarna arbetat med att utveckla och anpassa förlossningsmottagningen. Detta är centralt för att få en god bemanningssituation och för att fler blivande föräldrar ska välja Lycksele för sin förlossning. Personalgruppen har bland annat arbetat med metodutveckling och gjort studiebesök på andra förlossningsmottagningar i landet och vidareutbildat personal. Nästa steg är att få till former för att återöppna akutgynekologin.

Manifestationen som sker i Lycksele den 30 maj arrangeras av allianspartierna och det är olyckligt hur de väljer att politisera detta när det finns en politisk enighet. Politisk konflikt kommer inte göra att förlossningsmottagningen kan öppna snabbare. Vi i alla partier bör ta tillvara på den enighet som finns och tillsammans göra vad som krävs för att Lycksele BB åter ska öppna.

Jonas Karlberg (V), Regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Peter Olofsson (S), Regionstyrelsens ordförande

Emma Lindqvist (Mp), Regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Tandhälsan i Sverige är generellt god, men den är inte jämlik idag. Många i glesbebyggda områden, äldre och socioekonomiskt utsatta grupper får inte den hjälp de behöver på grund av att det inom folktandvården fattas tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister.

Bristen på personal inom folktandvården kommer inte att lösas inom de närmaste åren, trots en prognos om att antalet tandläkare kommer att öka med 10 procent fram till år 2035, framförallt på grund av att folkmängden ökar.

Regionernas utökade ansvar för vissa patientgrupper, däribland unga vuxna, i kombination med svårigheter att rekrytera och behålla personal leder till en allt tydligare uppdelning av tandvårdsmarknaden. En allt större del av folktandvårdens resurser tas i anspråk för tandvården till barn och unga vuxna, för befolkningsansvaret och för patientgrupper med särskilda behov.

Som en konsekvens blir privattandvården alltmer koncentrerad till allmäntandvård till vuxna inom ramen för det statliga tandvårdsstödet. Denna tudelning av marknaden påverkar folktandvårdens attraktivitet som arbetsgivare negativt, eftersom behandlare ofta efterfrågar en variation av patienter och behandlingar.

Från statens sida kan detta göras genom förändringar i gränssnittet mellan regionernas ansvar och det statliga tandvårdsstödet, exempelvis åldersgränsen för avgiftsfri tandvård till barn och unga vuxna och stödet till patienter med särskilda behov. Från regionernas sida behövs en fungerande dialog och samverkan med privata vårdgivare i planeringen av tandvården i regionen.

Tandvårdslagen bör innehålla vissa etiska principer för tandvårdens prioriteringar. Behovs-solidaritetsprincipen om att den som har det största behovet av tandvård ska ges företräde till tandvården behöver föras in i tandvårdslagen. Principen om att tandvården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet behöver föras in i tandvårdslagen.

Tandvårdens samlade resurser måste därför fördelas bättre och jämlikare för att fler ska kunna ha friska tänder. Alla har rätt till tandvård oavsett var man bor i landet eller vilken inkomst man har.

Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Susanne Dufvenberg (S), andre vice ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Mahmoud Alturk (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård

Lars Ohlsson (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård