Författare: annamarialindgren

Djurens välmående är en grundläggande värdering i vårt samhälle. Att våra djur ska få leva under förhållanden som respekterar deras naturliga behov och beteenden håller de flesta med om.

I Sverige har vi haft lagen om kornas betesrätt sedan 1980-talet. Men nu hotas den av regeringen genom landsbygdsminister Peter Kullgren (KD). Vad innebär då lagen? Jo, att alla nötdjur över sex månader, förutom tjurar, ska kunna komma ut på bete under sommaren.

Har man har sett kor på bete sommartid förstår man att det är en viktig del i deras naturliga beteende. Även forskningen kommer fram till att korna mår bättre när de får möjlighet att komma ut. De får bättre klövhälsa och benhälsa. Det minskar förekomsten av inflammationer. Kor är djur som är anpassade för att beta. Om en ko inte får beta så mår den dåligt. Det är inte svårare än så.

Lagen om betesrätt var en del i den nya djurskyddslagen 1988 som kom till efter en kampanj ledd av författaren Astrid Lindgren som var starkt engagerad i djurrättsfrågor. Djurskyddslagen säger att djur ska hållas så att de kan bete sig naturligt. Det vore att gå åt helt motsatt håll om vi slopade beteskravet.

Nuvarande högerregering och Sverigedemokraterna tillsatte en utredning 2023 som bland annat hade i uppdrag att undersöka om beteskravet var värt att behålla ur ett konkurrenskraftsperspektiv. Och i slutet på augusti i år kom resultatet. Utredningen föreslår att betesrätten ska tas bort för alla kor som hålls i lösdrift. Det motsvarar åtta av tio kor i Sveriges mjölkfabriker.

Det här är något som Kristdemokraterna aktivt har drivit i riksdagen under lång tid. Det är sorgligt att lönsamhet ska gå före kornas välmående.

Från branschen menar livsmedelsgrossisterna att ett slopat beteskrav hindrar försäljning av svenskt nötkött inom offentlig sektor. Att betesrätten är avgörande för att kunna servera svenskt kött i våra skolor och på våra sjukhus. Betesdrift används i hög utsträckning som hållbarhetskriterium i den offentliga upphandlingen.

Vi i Vänsterpartiet vill behålla beteskravet. Det gynnar naturen och de mindre och mellanstora mjölkgårdar som idag är viktiga att värna, inte minst av beredskapsskäl. Betande djur har stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Vi är för ett system som slår vakt om kornas rätt att beta ute och att de som förlänger betestiden därutöver kan få bra ersättning. Vi vill att de lantbrukare som har naturbetesmarker med betesdjur ska få hundraprocentig kostnadstäckning, vilket de inte har idag.

Vi tror att Astrid Lindgren uppe i sin himmel tycker att en landsbygdsminister som tar bort kornas rätt att beta utomhus bara är en liten lort.

Kan landsbygdsminister Peter Kullgren lova att korna ska få behålla sin rätt att beta?

Kajsa Fredholm, riksdagsledamot, miljö- och jordbruksutskottet, Vänsterpartiet
Wilmer Prentius, ordförande, Vänsterpartiet Västerbotten
Filip Palukka, ordförande, Vänsterpartiet Skellefteå
Åsa Össbo, gruppledare, Vänsterpartiet Vilhelmina
Linda Glasin, ordförande, Vänsterpartiet Storuman
Maria Myrstener, gruppledare, Vänsterpartiet Nordmaling
Isabelle Sjöström, ordförande, Vänsterpartiet Nordmaling
Oskar Fransson, ordförande och gruppledare, Vänsterpartiet Vindeln

Replik på Åsa Ågren Wikström “Äntligen en regering som hörsammar Västerbotten”

Det Åsa Ågren Wikström (M) slår sig för bröstet om som moderat är en halvsanning och förtjänar att synas hårdare. Ja, de 200 miljarder kronor är mer i fasta kronor och ören än i förra infrastrukturpropositionen, men som andel av BNP är det en mindre andel än historiskt, från cirka 2 procent till 1 procent. Bryts satsningen ner på vad som prioriteras är en bråkdel av underhåll och utveckling av järnvägsnätet, satsningarna är främst på vägtrafik. Regeringen väljer också att satsa på ohållbara transportslag till exempel genom avvecklandet av flygskatt med en skattesänkning på 0,9 miljarder kronor.

Det vi kan vara överens om är att de satsningar som gjorts förut har varit för små, men regeringens infrastrukturproposition löser inte det. Den budget som läggs är inte tillräcklig. Underhållsskulden på både väg och järnväg är enorm. På vägsidan klassas var tredje statlig väg som dålig eller mycket dålig och järnvägens underhållsskuld uppgår till 90 miljarder och ökar med ofattbara 400 000 kr i timmen – sammantaget ett nationellt haveri av stora mått. Utöver dessa behov står vi inför en brådskande omställning av transportsektorn om vi ska klara de klimatmål Sverige förbundit sig till, en sjuttioprocentig minskning av utsläpp från transportsektorn till 2030.

Med det senaste årets nyheter om malmbanan, nattågstrafiken, Norrtåg, kollektivtrafik i norra Sveriges inland, med mera verkar regeringens vilja att prioritera att upprätthålla en god kollektivtrafik och järnvägsnät för hela landet vara begränsad. Det rör inte bara tillgång till persontransporter, utan också möjligheterna att transportera stora värden av varor, gods och råmaterial, på ett ekonomiskt och klimateffektivt sätt.

För att lösa behoven krävs en lösning på det systemfel som präglar svensk infrastruktur i form av dysfunktionella marknadslösningar. Här har regeringen inga svar överhuvudtaget, snarare har tidigare borgerliga regeringars politik bidragit aktivt till att Sverige hamnat i den situation vi är i, med privatisering av statlig verksamhet och en fragmentering av tidigare sammanhållna infrastruktursystem. Utan att tackla de grundläggande problemen kommer resurser som satsas förslösas och inte ge full önskad effekt.

Jonas Karlberg, gruppledare Vänsterpartiet Region Västerbotten och regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Folktandvården i Sverige befinner sig i en allvarlig kris. Personalbristen gör att kliniker inte kan erbjuda den tandvård som behövs. För att vända utvecklingen krävs en genomgripande förändring.

Krisen i folktandvården: En nedåtgående spiral

Folktandvården har länge varit stommen i vårt tandvårdssystem, där privatpraktiserande tandläkare och folktandvården verkat sida vid sida. Detta system fungerade länge, men idag ser vi att det inte längre håller. Regionerna har det övergripande ansvaret för att erbjuda tandvård i hela landet, och till hela befolkningen, samtidigt som privata sektorn kan välja var den etablerar sig och välja bort patientgrupper de inte bedömer som lika lönsamma. Det skapar stora problem.

Idag väljer privattandläkare ofta bort barn- och akuttandvård vilket i stället folktandvården då tar ansvar för. Det har lett till en situation där nyutexaminerade tandläkare anställs, utbildas och jobbar under några år inom folktandvården för att sedan lämna för bättre löner och mer varierade arbetsuppgifter hos privata aktörer. Folktandvården får ta ansvaret för att utbilda och träna nya tandläkare, och täcka upp de områden privat tandvård inte vill ta.

Privat tandvård: En kostsam utveckling för patienterna

Sedan tandvårdsmarknaden avreglerades 1999 har priserna för privat tandvård skjutit i höjden. Tandvården är i dag den mest lönsamma sektorn inom privat hälso- och sjukvård. Allt fler patienter tvingas betala allt högre priser för tandvård. Det är en utveckling som måste stoppas. En välfungerande folktandvård är avgörande för att alla, oavsett ekonomisk bakgrund, ska ha råd att ta hand om sin tandhälsa. För oss är det prioriterat att tandvård ses som annan hälso- och sjukvård.

Vänsterpartiets lösning: Samma krav på alla aktörer, enhetliga priser och ett högkostnadsskydd, samt en långsiktig plan för kompetensförsörjning

För att förändra den negativa utvecklingen och ge folktandvården de förutsättningar som krävs, ska vi ställa samma krav på både privat och offentlig tandvård. Vi vill att de vanligaste behandlingarna får en nationell taxa som innebär ett tak för vad respektive behandling får kosta oavsett vårdgivare. Dessutom vill vi införa ett nationellt högkostnadsskydd så att patienter betalar maximalt 1200 kronor under 12 månader. Vänsterpartiet vill även att det tas fram en nationell långsiktig plan för utbildning av tandvårdpersonal som tar i beaktning utbildningarnas dimensionering och behov av regionala satsningar.

Riksdagen måste agera – för folktandvårdens framtid

Det är nu dags för alla riksdagens partier att inse allvaret i situationen och vara beredda att fatta nödvändiga beslut för att rädda folktandvården. Endast genom att agera på nationell nivå kan vi säkerställa att folktandvården får den struktur som krävs för att garantera tandvård i hela landet och en god tandhälsa för alla.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten
Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland
Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen
Linda Jonsson (V), regionråd, Region Norrbotten

Sällan har väl regeringens ord och verkligheten stått längre ifrån varandra. Tidö-regeringen påstår att de satsar på infrastruktur och kollektivtrafik i norra Sverige, men samtidigt flaggar Trafikverket för att det saknas medel för att upprätthålla tillgängligheten med kollektivtrafik till samhällsviktig service, som exempelvis sjukvård och utbildning. Regeringen ökar utsläppen, sänker skatten för de rikaste och drar samtidigt ner på busslinjer i inlandet och tågtrafik i norra Sverige.

Enligt Trafikverket finns ungefär 90 miljoner totalt att använda till att förnya avtal för kollektivtrafik 2025, vid sidan av avtal som redan är signerade och fastlåsta. Det är 194 miljoner mindre än vad Trafikverket hade begärt och planerat för. Regeringen blev varnad för riskerna men valde att titta åt andra hållet. Konsekvensen är att Trafikverket nu har aviserat att det finns fyra avtal i Sverige som det saknas pengar för. Av dessa fyra berör två de fyra nordliga länen. Det handlar om en betydande del av Norrtågs trafik, och om “samverkande inland”, som är ett avtal mellan de fyra nordligaste länen för att upprätthålla kollektivtrafik med buss i glest befolkade områden.

I Västerbotten berörs busslinjer från Umeå mot Hemavan och Dorotea, och från Skellefteå till Arjeplog, Sorsele och Lycksele. I Norrbotten är det linjer som trafikerar orterna Kiruna, Gällivare, Pajala, Arjeplog, Arvidsjaur och oftast linjer som går på kusten eller ut i fjällvärlden. I Jämtland-Härjedalen berörs bland annat linjerna Mora Östersund, Östersund Gällivare och Östersund Örnsköldsvik. I Västernorrland även turer mellan Sundsvall och Sollefteå via Långsele. Även många av de sträckor som trafikeras av Norrtåg är hotade.

Statliga pengar som gått via Trafikverket har stått för en betydande del av finansieringen av tåg- och busslinjerna inom avtalet, och regionerna har skjutit till det som saknas. Nu behöver regionerna, som redan är hårt pressade av regeringens nedskärningar inom vården, försöka hitta sätt att täcka upp för de uteblivna statliga pengarna om det ska gå att behålla tåg- och busslinjerna. Tidö-regeringen tvingar in regionerna i en omöjlig situation.

Vi är överens över partigränserna om att vi vill bevara och utveckla kollektivtrafiken i norra Sverige. Det handlar om allas möjlighet att ta del av samhällsviktig service som vård och utbildning, men även om tillgänglighet för turismen och näringslivet. Vi kommer att arbeta för att möjliggöra detta i regionen, och vi kommer arbeta tillsammans för att se till att den här frågan även får den uppmärksamhet som den förtjänar nationellt. Vi tänker inte sitta och titta på medan Tidöpartierna monterar ned norra Sverige.

Jonas Karlberg (V) regionråd, Västerbotten
Emma Lindqvist (MP) regionråd, Västerbotten
Peter Olofsson (S) regionråd, Västerbotten
Siw Ahlfort (MP) distriktsordförande Norrbotten
Anders Öberg (S) regionråd, Norrbotten
Glenn Berggård (V) regionråd, Norrbotten
Birgitta Johansson Huuva (C) regionråd, Norrbotten
Johanna Thurdin (MP) distriktsordförande Västernorrland
Nina Orefjärd (V) gruppledare Västernorrland
Conny Wahlström (MP) gruppledare Jämtland Härjedalen

För Vänsterpartiet är inlandets utveckling en fråga om rättvisa och solidaritet. Västerbottens inland är en värdefull del av vår region, med djupa skogar, vackra sjöar och mäktiga fjäll. Detta är naturtillgångar som vi ska vara rädda om. Samtidigt som förutsättningarna för den gröna omställningen finns i Västerbottens inland ser vi hur ekonomiska och sociala klyftor växer när resurser och investeringar koncentreras till städer som Umeå och Skellefteå. Mindre orter lämnas med nedlagda samhällsfunktioner och minskande befolkning.

Detta är en utveckling som måste vändas genom politiska beslut. Det behövs en politik där hela länet får tillgång till en stark offentlig sektor. Människor ska kunna bo kvar och bygga sina liv även på landsbygden. Riktade statliga satsningar krävs för att finansiera välfärd och service.

Det har under en längre tid varit svårt att finansiera det mest basala som vård, skola och infrastruktur i landets mer glest befolkade delar. Lokalpolitiker från vänster till höger, ofta i samarbete över blockgränserna, slår knut på sig själva för att upprätthålla lagstadgade krav på samhällsservice.

Då har vi inte ens börjat prata om förutsättningarna att bevara den nedläggningshotade kulturskolan, rusta upp det fuktskadade badhuset eller att det ska finnas en gemensam matsal på äldreboendet. En självklarhet att fibern är framdragen, att det finns täckning för telefonerna och att vägbelysningen fungerar.

Vi måste arbeta för att Region Västerbotten finns i hela länet. Hälso- och sjukvård är en självklarhet men regional utveckling kan och ska finnas närvarande i hela länet och regionen måste vara en god arbetsgivare.

Genom att satsa på hela Västerbotten kan vi få ett län som blomstrar och inte bara blir en resursbank för resten av Sverige. Samtidigt måste vi våga föra en debatt om kommunal utjämning, skattesystem och återbäring på landsbygdens tillgångar.

Vi behöver hitta en finansieringsmodell för en jämlik välfärd över hela landet. Den diskussionen måste börja nu!

Lilian Nilsson (V), ledamot i Regionala utvecklingsnämnden
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i Regionala utvecklingsnämnden
Jamshed Molki (V), ersättare i Regionala utvecklingsnämnden