Författare: annamarialindgren

Idag är det Folkhögskolans dag och som Vänsterpartiets representant i Västerbottens folkhögskolestyrelse vill jag säga några ord om detta.

Som vi alla vet är folkhögskolorna en viktig del av den svenska folkbildningen. Genom att erbjuda alternativa vägar till utbildning ger de alla människor möjlighet att utbilda sig och utvecklas. Exempelvis ger de möjlighet till personer som inte har avslutat gymnasiet att ta examen eller en nystart för den som vill byta riktning i livet. De spelar också en viktig roll för samhället i stort genom att stärka demokratin, bidra till kultur, erbjuda mötesplatser för människor med olika bakgrund och, framför allt, bidra till minskade utbildningsklyftor.

Trots detta har den nuvarande regeringen minskat anslaget till folkbildningen med cirka 30 procent, vilket har slagit hårt mot många folkhögskolor och studieförbund runt om i landet. Inte minst i Västerbotten där styrelsen på grund av de minskade anslagen tvingats fatta flera tuffa beslut. Ett av de mest kännbara har varit att avveckla den allmänna kursen vid Vindelns folkhögskola vilket innebär färre utbildningsmöjligheter lokalt och en omställning för både deltagare och medarbetare.

Om ytterligare nedskärningar genomförs riskerar konsekvenserna att bli mycket kännbara för folkhögskolorna runt om i landet. Här i Västerbotten skulle det kunna innebära färre utbildningsplatser, särskilt inom allmän kurs där många kompletterar sin behörighet. Mindre enheter och filialer kan tvingas stänga, vilket skulle slå hårt mot glesbygdsområden där folkhögskolan ofta är en av få utbildningsmöjligheter. Även kulturverksamhet och kortkurser kan minska, liksom det individuella stöd som många deltagare är beroende av. Trots detta planerar regeringen att minska bidragen ännu mer. Detta tycker jag är helt fel.

Vi i Vänsterpartiet kommer att kämpa för att folkhögskolorna ska få tillräckliga resurser. Både för att de ska kunna erbjuda många utbildningsplatser och bra stöd till deltagare med olika behov, men också för att förbättra förutsättningarna och arbetsmiljön för lärarna. En sådan politik kommer resultera både i ökade möjligheter för individer och gynna samhället i stort.

Om du håller med mig om detta, rösta för ett regeringsskifte 2026 och bidra i vår kamp för att stärka den svenska folkbildningen och folkhögskolorna!

Jamshed Molki (V)
Västerbottens folkhögskolestyrelse

Idag är det den internationella Romadagen. Det är en dag då vi uppmärksammar romers rika historia och kultur, men också en dag då vi behöver stanna upp och påminna oss om den verklighet romer möter idag.

Trots att gruppen levt i Sverige sedan 1500-talet upplever många romer fortfarande ett utanförskap, känner misstro mot myndigheter samt står inför svårigheter att få jobb och bostad. Många lever även i rädsla. Detta är inte en slump – det är en konsekvens av en lång historia av diskriminering där svenska myndigheter förföljt, registrerat och stigmatiserat romer. Allt detta långt in i modern tid. Effekterna märks tydligt även här i Västerbotten där samverkan med romer som grupp är svår att få till. Detta måste förändras. Sverige behöver göra mer.

Vänsterpartiet värnar alla fem nationella minoriteter och jobbar aktivt för att skapa ett samhälle för alla inkluderas och ingen diskrimineras. För oss räcker det inte att uppmärksamma situationen, vi behöver agera för att förändra den.

I motionen 2021/22:2604 Bättre livsvillkor för romer och resande förslog vi bland annat en sanningskommission, ett nationellt center för romska frågor och ett starkare arbete för inkludering som viktiga steg framåt. Delar av motionen bifölls men arbetet går långsamt och i en nysläppt rapport från MUCF (2026) konstateras att regeringen inte gjort tillräckligt i sitt arbete för romsk inkludering. Detta duger inte.

Romers rättigheter handlar inte om välvilja – det handlar om rättvisa. Om vi menar allvar med att vi vill ha ett inkluderande samhälle måste vi gå från ord till handling.

Anna Dahlén (V)
Andre vice ordförande i beredningen för funktionshinder och samverkan

Inom många kommunala verksamheter i Västerbotten förväntas vårdpersonal vara ombytta och klara när arbetspasset börjar. För vård och omsorg finns det tydliga krav på arbetskläder för att minska smittspridning och skydda både personal och brukare, och personalen får inte komma till arbetsplatsen ombytta.

I praktiken innebär det att personalen förväntas byta om till arbetskläder på sin egen fritid — utan ersättning — men ändå på arbetsplatsen. För många handlar det om upp till 30 minuter per arbetspass.

Det kan låta som en liten sak, men över tid blir det många timmar obetalt arbete. Samtidigt vet vi att vård- och omsorgsyrken redan är pressade. Enligt fackförbundet Kommunal är hållbara arbetstider och möjlighet till återhämtning avgörande för en bra arbetsmiljö. Många inom välfärden arbetar redan under hög belastning, där stress och brist på vila är ett växande problem. När arbetskläder är en förutsättning för att kunna utföra arbetet borde det också vara självklart att ombytet räknas som arbetstid.

Tyvärr möts frågan ofta av argument som: ”vi har alltid gjort så”, ”det handlar om sunt förnuft” eller ”det handlar om att ge och ta”. Men bara för att något alltid har gjorts på ett visst sätt betyder det inte att det är rätt – eller att det ska fortsätta. Och det sunda förnuftet säger att den som utför arbetsuppgifter också ska få ersättning för det.

I dag upplever många inom vården att det mest handlar om att ge, medan väldigt lite kommer tillbaka. Kanske är det dags att ställa en enkel fråga: Vill vi verkligen fortsätta bjuda våra arbetsgivare på vår fritid – utan ersättning och ibland utan ens ett tack?

Vårdpersonalen förtjänar bättre än så.

Daria Mårtensson, facklig-politisk ansvarig Vänsterpartiet Västerbotten

Arvid Lindgren, facklig-politisk ansvarig Vänsterpartiet Västerbotten

Det finns tydliga ojämlikheter i folkhälsan beroende på geografi, inkomst, ålder och kön. Den generella folkhälsan är sämre i inlandet än vid kusten. Det finns också skillnader inom de större tätorterna där folkhälsan är sämre i mer socioekonomiskt utsatta områden.

Vi i den rödgröna majoriteten, S, V och MP, vill därför reformera Västerbottens hälsoundersökningar genom att

• kraftigt öka genomförandet av VHU i hela länet
• erbjuda alla invånare en undersökning vid 40, 50 och 60 års ålder
• utveckla verksamheten med riktade hälsoinsatser kopplade till undersökningarnas individuella resultat.

Att skapa förutsättningar för god folkhälsa är den bästa investeringen för att undvika ohälsa och sjukdom. Men för att lyckas göra det behöver regionen bli mer förebyggande, jämlik och hållbar.

Många kroniska sjukdomar kan förhindras eller behandlas med förändrade levnadsvanor – till exempel hjärt-kärlsjukdom, cancer, typ 2-diabetes och karies. Och hälso- och sjukvården har ett uttalat uppdrag att arbeta för att förebygga ohälsa.

Västerbottens hälsoundersökningar, VHU, har erbjudits i länets alla kommuner sedan 1996. Målet är att motivera och stödja hälsosammare levnads- och vardagsvanor och på så sätt minska risken för ohälsa och sjukdom. Ett mycket bra arbete utvecklas nu på flera ställen i länet i och med att VHU riktas tydligt till funktionshindrade inom LSS-boenden.

Västerbottens hälsoundersökningar är i grunden ett mycket bra verktyg, men de senaste åren har vi sett en starkt nedåtgående trend vad gäller antalet genomförda VHU. Under ett antal år har deltagandet minskat och det finns en uppenbar risk att man inte når de som behöver undersökningarna mest. Trenden måste brytas.

Vi vill att alla i åldrarna 40, 50 och 60 år ska bli erbjudna en hälsoundersökning. Men man är långt ifrån det målet idag och Västerbottens hälsocentraler väljer i hög grad bort att genomföra hälsoundersökningarna, till viss del på grund av en pressad situation.

Vi uppfattar att många som arbetar inom sjukvården ser fördelarna av förebyggande insatser och vill jobba mer hälsofrämjande, men har svårt att hitta utrymme för det i praktiken. Därför är det viktigt att vi också skapar förutsättningar för medarbetarna att klara av denna satsning.

Efter genomförd undersökning saknas ofta en fortsättning i form av åtgärder för den som behöver göra en livsstilsförändring. Fler stödjande individuella insatser måste till när undersökningen är gjord. VHU behöver utvecklas till att bli Västerbottens hälsoinsatser, VHI.

Det betyder att vi behöver jobba ordentligt med riktade insatser. Det handlar både om att ge extra stöd till de som behöver det mest och att göra insatser mer inkluderande.

God hälsa är idag en klassfråga, det vill vi förändra!

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhe

Frågan om uranbrytning i alunskiffer och nya gruvor i inlandet handlar inte bara om mineraler. Den handlar om makt, rättvisa och framtiden för våra lokalsamhällen.

Vi i Vänsterpartiet säger tydligt: uranbrytning ska vara förbjuden. Det kommunala vetot mot gruvdrift ska värnas, stärkas och omfatta all gruvbrytning.

I Västerbottens inland vet vi vad naturen betyder. Den är grunden för rennäring, turism, jakt, fiske och livskvalitet. Uranbrytning i alunskiffer innebär enorma mängder gruvavfall, risk för tungmetaller i vatten och påverkan som kan bestå i generationer. Det är inte en tillfällig störning – det är ett irreversibelt ingrepp i landskapet.

Samtidigt har Sverige en av världens lägsta mineralavgifter. Bolagen betalar 0,2 procent av värdet på det som bryts. Det är anmärkningsvärt lågt. I många fall är det utländska riskkapitalbolag som prospekterar – vinsterna lämnar landet medan miljörisken stannar här.

Förespråkarna talar om europeisk självförsörjning. Men så länge privata bolag bryter och säljer på en global marknad finns inga garantier för att Sverige eller EU får tillgång till mineralerna. Självförsörjning kan inte bygga på att vi säljer ut våra naturresurser till högstbjudande.

I inlandet kämpar kommuner för att behålla skola, äldreomsorg och sjukvård. Vi vet hur svårt det är att upprätthålla kritisk samhällsservice med en krympande befolkning och pressad ekonomi. Då är det inte rimligt att vi samtidigt ska ta miljöriskerna medan värdena förs bort.

Historiskt har Norrland levererat skog, malm och vattenkraft till resten av landet. Ändå är det här många kommuner har det tuffast ekonomiskt. Det är ett mönster vi måste våga bryta.

Därför kräver vi:

• Förbud mot uranbrytning
• Stopp för exploatering av alunskiffer
• Ett starkt och orubbligt kommunalt veto
• En kraftigt höjd mineralavgift
• Säkrad finansiering av infrastruktursatsningar, järnväg och väg

Västerbotten ska inte vara en råvarukoloni. Våra naturresurser ska förvaltas långsiktigt, demokratiskt och med respekt för de som bor här.

Framtiden för inlandet och Västerbotten ska inte avgöras i riskkapitalbolagens styrelserum – den avgörs här.

Daniel Johansson, gruppledare Vänsterpartiet Storuman-Tärnaby

Förslaget om en straffavgift för kommuner och regioner som höjer skatten riskerar att slå hårdast mot glesbygden. Samtidigt försvagar statliga beslut kommunernas skatteunderlag. Resultatet riskerar att bli en välfärd som urholkas.

Förslaget om att införa en straffavgift för kommuner och regioner som höjer skatten framställs som ett sätt att hålla nere skattenivåerna. I verkligheten riskerar det att slå hårdast mot glest befolkade delar av landet – inte minst i norra Sverige.

Kommuner och regioner ansvarar för den samhällsservice som människor är beroende av varje dag: skola, sjukvård, vägar, sophantering och trygg omsorg. Det är verksamheter som generationer före oss har byggt upp och som vi har ett gemensamt ansvar att förvalta. Borgerlighetens politik syftar till att marknaden allt mer ska ta hand om vår välfärd. Detta tror inte vi på. Välfärden ska skötas gemensamt!

När staten minskar statsbidragen och samtidigt begränsar kommunernas möjlighet att använda det verktyg som faktiskt finns, så riskerar konsekvensen att bli nedskärningar i välfärden. För många mindre kommuner är en skattehöjning inte ett förstahandsval, utan en sista utväg när kostnaderna ökar och statens stöd inte räcker.

Samtidigt försvåras situationen ytterligare genom politiska beslut som minskar kommunernas skattebas. När människor som bosatt sig och börjat arbeta i en kommun skickas ut ur landet försvinner också framtida skatteintäkter.

Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Man kan inte både begränsa kommunernas och regionernas möjligheter att finansiera välfärden och samtidigt minska deras skatteunderlag.

Ingen vill höja skatten mer än nödvändigt. Men verkligheten ser olika ut i olika delar av landet. När staten lägger nya hinder i vägen är risken uppenbar: det är invånarna som får betala priset i form av sämre skola, sämre vård och sämre samhällsservice.

Det är lätt att tala om skattesänkningar från Stockholm. Betydligt svårare är att förklara för människor varför deras välfärd ska bli sämre.

Lilian Nilsson (V), ledamot i regionala utvecklingsnämnden , Region Västerbotten
Jamshed Molki (V), ersättare i regionala utvecklingsnämnden, Region Västerbotten
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden, Region Västerbotten

Riksdagsledamoten Edward Riedl hävdar i sin debattartikel att Moderaterna är ”det riktiga Norrlandspartiet”. Det är ett påstående som inte bara saknar verklighetsförankring – det är ett försök att dölja det faktum att dagens regering, med Sverigedemokraterna som pådrivande kraft, systematiskt sviker Norrland.

I praktiken används Norrland som skattkista för att balansera regeringens budget. När staten drar undan resurser till välfärden, vägrar kompensera för ökade kostnader och samtidigt prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare, hamnar notan hos regioner och kommuner. I Västerbotten innebär det att vi tvingas kompensera för regeringens politik för att undvika uppsägningar i sjukvården.

Detta sker i ett län där många kommuner redan har hög skatt i relation till den service som faktiskt kan erbjudas. Avstånden är långa, behoven stora och kostnaderna högre än i storstadsregionerna. När regeringen – med Ulf Kristersson i spetsen – väljer att sänka skatten för de rikaste i stället för att finansiera välfärden, då tvingas kommuner i Norrland höja skatten för att klara grundläggande uppdrag. En Kristersson-skatt, där priset betalas av vanligt folk i glesbygd.

Men det mest anmärkningsvärda är Sverigedemokraternas syn på Norrland. I debatten om återvandringsbidrag och statsfinanser framställs hela Norrland närmast som en bidragstagande landsända – som ett problem snarare än en tillgång. Det är ett direkt hån mot verkligheten.

Norrland är inte ett bidragsberoende.
Norrland är Sveriges motor.

Det är här elen produceras som driver industrin.
Det är här skogen skapar exportintäkter.
Det är här malmen bryts som bygger välstånd i hela landet.

Ändå behandlas Norrland som ett område där staten kan dra sig tillbaka, där välfärden kan monteras ned och där människor förväntas acceptera sämre villkor än resten av Sverige. Det är ingen slump – det är ett politiskt val. Ett val där Moderaterna genomför och Sverigedemokraterna sätter riktningen.

Att kalla detta för en politik för Norrland är direkt ohederligt.

Ett verkligt Norrlandsparti ser till att de värden som skapas här också kommer tillbaka hit – i form av sjukvård, infrastruktur, statlig närvaro och fungerande välfärd. Det är därför Vänsterpartiet har lagt fram rapporten Norrland i centrum med 30 konkreta och finansierade förslag och 6 miljarder kronor i riktade satsningar på just Norrland som en framtidsregion. Det handlar om att ta ansvar – inte skriva debattartiklar som låtsas som om problemen inte finns.

Så låt oss vara tydliga:
Det är inte Norrland som lever på staten.
Det är staten som lever på Norrland – och som nu, med SD:s välsignelse, sviker.

Det är hög tid att byta regering och få andra prioriteringar. Prioriteringar som bygger hela landet – inte bara de rikaste delarna av det.

Gudrun Nordborg (V), riksdagsledamot
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden, Region Västerbotten
Daniel Johansson (V), ordförande demokratiberedningen Region Västerbotten och gruppledare i Storumans kommun

Den 6 februari firar vi samernas nationaldag. Det är en dag för stolthet, språk och kultur – men också en dag för eftertanke. För bakom högtidstal och flaggor finns en verklighet där samer i Sverige har sämre hälsa än majoritetsbefolkningen, och där samhället fortfarande inte fullt ut tar sitt ansvar.

I Västerbotten lever en stor del av den samiska befolkningen spridd över hela länet. Forskning och erfarenheter visar att psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar och suicid oftare drabbar samer, något som hänger samman med historiska övergrepp, diskriminering, språkförlust och dagens fortsatta konflikter kring mark, naturresurser och rennäring.

Trots detta saknar Sverige fortfarande ett nationellt samiskt kompetenscenter för psykisk hälsa.

Norge har gjort det – Sverige har inte det

I Nordnorge finns SANKS – Samiskt nationellt kompetenscenter för psykisk hälsa och beroendevård. Där erbjuds specialiserad vård som är språkligt och kulturellt anpassad för samer. SANKS kombinerar klinisk verksamhet med forskning, utbildning och stöd till andra vårdgivare.

Sverige saknar en motsvarighet, det vill vi ändra på.

I dag tvingas svenska regioner i praktiken köpa vård från Norge för att samiska patienter ska få den kompetens de har rätt till. Det är ett tydligt misslyckande för ett land som gärna beskriver sig som en föregångare i frågor om mänskliga rättigheter och jämlik vård.

Västerbotten kan och bör gå före

I Vänsterpartiets valplattform för Västerbotten slår vi fast att arbetet för samers hälsa måste växlas upp. De kunskapsnätverk som byggts tillsammans med andra regioner i Sápmi är viktiga – men de räcker inte.

Vi vill ta nästa steg och etablera ett svenskt kompetenscenter för samisk psykisk hälsa, med koppling till Centrum för hälsa i glesbygd. Ett sådant center skulle:

• säkerställa jämlik vård på samiska villkor
• bygga långsiktig nationell kompetens i Sverige
• stärka forskning, utbildning och metodutveckling
• minska beroendet av andra länders vårdsystem

Att placera ett sådant center i Västerbotten är logiskt – här finns både den samiska närvaron, erfarenheten av glesbygdsmedicin och kunskap om de särskilda livsvillkor som präglar Sápmi.

System som inte är byggda för samers livsvillkor

För samer som lever och verkar inom rennäringen är dagens samhällsorganisation ofta ett hinder. Vård, myndighetskontakter och stödinsatser är fortfarande uppbyggda kring en fast bostadsort – trots att många renägare lever ett rörligt liv över stora geografiska områden.

Detta leder till sämre tillgång till vård och samhällsservice, och förstärker den ojämlikhet som redan finns. Ett samiskt kompetenscenter skulle också kunna bidra till att utveckla vårdformer och arbetssätt som faktiskt fungerar för samiska livsvillkor.

En rättighetsfråga – inte ett särintresse

Rätten till vård på lika villkor gäller alla. För samer handlar det dessutom om urfolksrättigheter och om att staten tar ansvar för konsekvenserna av historiska och pågående övergrepp.
På samernas nationaldag vill vi därför vara tydliga:

Sverige måste sluta ligga efter. Det är hög tid att etablera ett svenskt alternativ till SANKS och säkerställa att samer i Sverige får den vård de har rätt till.

Vänsterpartiet i Region Västerbotten är redo att ta det ansvaret.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård
Daniel Johansson (V), ordförande i demokratiberedningen
Anna Dahlen (V), andre vice ordförande i beredningen för funktionshinder och samverkan
Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden