Konstens och kulturens kraft blir tydlig när två kulturplaner ställs emot varandra i Västerbotten: den breda majoritetens och Sverigedemokraternas.

Det blir påtagligt hur SD vill reglera kulturen då den varken ska provocera eller ha mångfald som prioritet. Man skriver svart på vitt: politiska, polariserande och provokativa inslag i konstkonsulentverksamheten ska inte vara i fokus.

Kulturen måste alltid vara fri och vi får inte tumma på den konstnärliga friheten. De konstnärliga och kulturella uttrycken får inte ställas under politiska agendor och ifrågasättande röster får inte tystas. Fri kultur kan bara finnas i en demokrati och ett bevis på att du lever i en demokrati är att kulturen är fri.

Många verksamheter inom konst- och kulturområdet behöver få del av offentliga medel och för ett välfärdsland som Sverige har det sedan länge varit självklart att vara med och offentligt stötta kulturen.

Det gäller även för oss regionalt och den knappa procent som går till konst och kultur i Västerbotten är väl satsade kronor och ören. En minskad kulturfinansiering skulle därför ändå inte kunna ”rädda” de röda siffrorna i regionens budget.

I ett läge där Västerbotten expanderar och vi behöver folk skulle det vara rent kontraproduktivt att skära ner på konst, kultur och folkbildning. Den alternativa kulturplan som SD lägger fram är med andra ord såväl förvirrande som farlig. Den skulle även innebära att Västerbotten tappar det mesta av den statliga medfinansieringen på cirka 90 miljoner kronor.

Region Västerbottens kulturplan är framtagen i bred dialog med länets kulturinstitutioner, verksamheter, kommuner, skapare och föreningar – vi behöver varandra och det är i samverkan vi tillsammans fortsätter utveckla Västerbotten.

De fem kulturpolitiska målen speglar det viktiga arbete vi har framför oss:

• Konsten och kulturen spelar en avgörande roll för samhället och regional utveckling.
• Barn och unga ska ha möjlighet till eget skapande och god tillgång till kultur.
• Kulturarv och kulturmiljöer ska vara levande.
• Goda villkor för professionella kulturskapare ger ett utbud av hög kvalitet.
• Den kulturella infrastrukturen ska vara tillgänglig och jämlik.

Sverigedemokraterna vurmar för kulturarvet, det är vi många som gör, men vi förstår också att dagens kultur är morgondagens kulturarv.

Utan en fri, obunden och dynamisk konst och kultur skulle vårt samhälle bli väldigt tyst och väldigt fattigt.

Vi behöver konst och kultur för dess estetiska värden och själva konsten i sig.

Vi behöver konst och kultur för dess estetiska värden och själva konsten i sig, men också för att det hjälper oss att se bortom det redan givna, utmana oss själva och hjälpa oss när livet känns svårt.

I den tid vi lever i just nu där vi ser att polariseringen ökar, antalet demokratier minskar, har ett pågående krig i vår närhet och där en pandemi hållit oss fångna under några år, så behöver vi mer konst, kultur och bildning, inte mindre.

Agneta Hansson (V), ledamot Kulturberedningen

Rickard Carstedt (S), ordförande Regionala Utvecklingsnämnden

Lars Brännström (MP), ledamot Regionala Utvecklingsnämnden

Nina Björby (S), ordförande Kulturberedningen

Tina Larsson (S), ledamot Kulturberedningen

Lars Lilja (S), ledamot Kulturberedningen

Den rödgröna majoriteten (S, V och Mp) i Region Västerbotten svarar på insändaren ”Är tandvården i Region Västerbotten något att vara stolt över?”, (VK 26/12-23).

Precis som (skribenten/replikören) ser vi i den rödgröna majoriteten de stora utmaningar som regionen står inför när det gäller tandvården, både i nuet och i framtiden. Framför allt är det bristen på tandläkare och den ojämlika tillgängligheten till vård som är problematisk.

I Västerbotten saknas i dagsläget 40–50 tandläkare, störst är bristen i Skellefteå och i inlandet. Bristen innebär färre vårdtillfällen och en försämrad munhälsa. Särskilt då Folktandvården inte kan ge vård efter behov utan, förutom akuttandvård, behöver prioritera patientgrupper i och med det särskilda ansvaret för barn och unga, en patientgrupp de knappt hinner med i dag.

Samma krav ställs inte på de privata tandklinikerna. De bortprioriterar denna patientgrupp då den anses ge för lite intäkter. Dessutom ansvarar regionerna för att folktandvård ska finnas i hela landet medan privattandläkare själva väljer var de vill etablera sig, vilket i dagsläget ofta är i storstäderna.

Privattandläkarna drar ett stort lass med att behandla den äldre befolkningen, men den obalanserade patientfördelningen är problematisk och rent av orimlig sett till de utmaningar vi gemensamt står inför.

Lösningen på utmaningarna anser vi är att samma krav ska ställas på privattandläkarna som på Folktandvården. Det skulle ge Folktandvården bättre förutsättningar att klara sitt uppdrag och vi skulle även få fler tandläkare att arbeta i inlandet, fler tandläkare att jobba kvar inom Folktandvården och möjlighet att arbeta med olika patientgrupper. Men framför allt skulle fler västerbottningar få tillgång till tandvård och tandhälsan skulle förbättras och bli mer jämlik.

Vi är stolta över tandvårdspersonalen som varje dag sliter för att göra människors tandhälsa bättre i regionen. Vi är stolta över det förebyggande arbete som görs för bättre tandhälsa redan i tidig skolålder. Men vi är långt ifrån nöjda, vi vet att mycket behöver göras och nya arbetssätt hittas för att lösa utmaningarna.

För en god och jämlik vård krävs att alla aktörer med gemensamma krafter arbetar tillsammans och drar åt samma håll, här finns inget vi och dem.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande

Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Kejsarsnitt genomförs utan bedövning, operationer sker utan rent vatten och katastrofal brist på läkemedel kantar vardagen för Gazas invånare.

Den grymhet som den civila befolkningen tvingas genomlida är ofattbar.

Att detta tillåts fortgå med stöd av den svenska regeringen är bortom all förståelse, skriver 22 sjukvårdspolitiker från Vänsterpartiet i Expressen.

Som sjukvårdspolitiker ser vi med fasa på hur en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna förnekas två miljoner palestinier. De drabbas av Israels kollektiva bestraffning av ett helt folk, som sedan årtionden hållits under ockupation.

På samma sätt som de civila israeler som drabbades av Hamas vedervärdiga terrorangrepp fick högklassig sjukvård, är det lika självklart att oskyldiga palestinier ska ha samma rätt. Det är inte så komplicerat att värna denna rätt för den som omfamnar principen om alla människors lika värde.

Israel, med stöd av bland annat den svenska regeringen, förnekar sjukvården rent vatten, elektricitet och tillgång till läkemedel. Vi befinner oss på en plats som kommer att beskrivas som en mörk episod i framtidens historieböcker.

Vi kräver att Sverige ställer sig bakom FN-resolutionen om att kräva ett omedelbart eld upphör. Vi uppmanar den svenska regeringen att göra allt i sin makt för att säkra tillgången till sjukvård för Gazas befolkning.

Den svenska regeringen måste också göra allt i sin makt för att de kolonner med vatten, mat och läkemedel som står vid Gazas gräns omedelbart släpps in. Att förneka alla dessa människor nödhjälp som redan finns på plats är helt oacceptabelt.

Den dag när Gazas gränser öppnas kommer behovet av sjukvård vara enormt. Samtidigt kommer bristen på sjukhus och resurser vara oerhörd. De tusentals människor som drabbas av krigsskador kommer i många fall vara beroende av omfattande sjukvård och rehabilitering resten av sina liv.

Sverige måste därför förbereda sig för en hållbar och långsiktig hjälp till den palestinska sjukvården som med rätt förutsättningar kan göra väldigt mycket.

Utred svenskt fältsjukhus

Men med ständiga krav på evakuering och hot om bombningar av sjukhus måste vi även se vad vi kan bidra med från Sveriges sida just nu. En fråga som vi menar att regeringen borde utreda är möjligheten att ställa ett fältsjukhus till palestiniernas förfogande.

När vi ser hur den svenska regeringen inte står upp för det som är rätt vill vi passa på att hylla alla de medarbetare i sjukvården runtom i landet som står redo att rycka in och göra hjälteinsatser i organisationer som Läkare utan gränser och Röda korset. Vi vill ge allt stöd till all vårdpersonal som står på de vanliga människornas sida när makthavarna brister så grovt.

Den svenska regeringen har kommit in i denna fråga helt fel. Det finns fortfarande möjlighet att ändra sig och göra om, göra rätt. Sverige måste vara en röst som står upp för alla oskyldiga civila – i alla konflikter.

Av:

Karin Rågsjö (V), hälso- och sjukvårdspolitisk talesperson

Alexandra Thomasson (V), regionråd Skåne

Henrik Holmkvist (V), gruppledare Blekinge

Agnes Hultén (V), gruppledare Halland

Carina Örgård (V), regionråd Västra Götaland

Kerstin Wirén (V), gruppledare Kronoberg

Lena Granath (V), regionråd Kalmar

Mikael Ekvall (V), gruppledare Jönköping

Emil Broberg (V), gruppledare Östergötland

Lotta Back (V), gruppledare Sörmland

Jessica Carlqvist (V), regionråd Örebro

Elisabeth Björk (V), regionråd Värmland

Heidi Maria Wallinder (V), oppositionsråd Västmanland

Saga Carlgren (V), regionråd Gotland

Jonas Lindberg (V), oppositionsregionråd Stockholm

Neil Ormerod (V), regionråd Uppsala

Ulla Andersson (V), regionråd Gävleborg

Patrik Liljeglöd (V), oppositionsråd Dalarna

Nina Orefjärd (V), gruppledare Västernorrland

Elin Hoffner (V), regionråd Jämtland-Härjedalen

Jonas Karlberg (V), regionråd Västerbotten

Linda Jonsson (V), regionråd Norrbotten

Från den 1 november mer än fördubblas lägstalönen för att få arbetstillstånd i Sverige, från 13 000 kr till 27 360 kr. Den nya nivån ligger över flera av de idag avtalade lägstalönerna, bland annat inom välfärdssektorn och berör många anställda i Västerbotten.

I Västerbotten påverkas flertalet verksamheter i såväl kommunerna som regionen när oersättliga människor som bär upp välfärden inte får sina uppehållstillstånd förlängda. I Västerbotten handlar det om flera hundratals personer. Människor som arbetar inom allt från äldreomsorg till social omsorg samt hälso- och sjukvård. Bara i Skellefteå, en kommun som står inför stora utmaningar med kompetensförsörjning, berörs hela 200 personer.

Regeringen och SD motiverar höjningen av försörjningskravet med att de vill komma åt arbetslivskriminaliteten, men i själva verket handlar det om att de vill köra ut invandare från Sverige. Ändringen har mötts av kritik från både näringsliv och flera fackförbund.

Tyvärr är det inte bara de blåbruna som är inne på detta. Under förra året föreslog även Socialdemokraterna ett lönekrav på minst 29 880 kronor för arbetskraftsinvandrare. De kom dock snabbt på andra tankar. Det hoppas vi att de blåbruna ska göra också.

Denna höjning kommer i första hand att drabba människor som bor och arbetar i Sverige sedan länge, som är etablerade här och vars barn går i svenska skolor. De riskerar att behöva lämna landet om deras löner inte kommer upp till lägstanivån. I andra hand drabbas företag, kommuner och regioner som har ett stort behov av just arbetskraftsinvandrare. Och i slutändan drabbas du och jag. Alla vi som bor i Västerbotten.

En av de största utmaningarna Sverige står inför är kompetensförsörjning och för att vi ska klara den är utländsk och invandrad kompetens avgörande. Tyvärr kommer regeringens förslag om ett lönegolv för arbetskraftsinvandrare att kraftigt försvåra rekryteringen.

Norrland står inför en gigantisk befolkningsutmaning. Redan innan den nya gröna industrialiseringsvågen konstaterade man att norra Sverige behöver fler människor och att den annalkande bristen på invånare i förvärvsarbetande ålder slår extra hårt mot samhällets välfärdstjänster.

Enligt SKR, Sveriges kommuner och regioner, kommer de som är över 80 år i befolkningen att öka med nästan 50 procent till år 2031. Det innebär att äldreomsorgen behöver öka antalet anställda med 30 procent. Även hälso- och sjukvården behöver öka bemanningen påtagligt. Samtidigt ökar personer i arbetsför ålder och sysselsatta inte tillräckligt under kommande tio år. Att hitta kompetens är den största utmaningen kommuner och regioner står inför. Att då försvåra för den personal som redan arbetar inom denna sektor är verklighetsfrånvänt. Alla som jobbar är goda resurser och vi behöver bli fler.

Utöver detta vill den blåbruna regeringen även minska antalet uppehållstillstånd och avveckla permanenta tillstånd. De har tillsatt en utredning som ska se över en minskning av de svenska uppehållstillstånden till EU:s miniminivå.

Vi i Vänsterpartiet är skarpt kritiska till höjningen av försörjningskravet då detta är rasistisk politik som kommer att drabba alla oss som bor i Västerbotten.

Daniel Johansson, gruppledare, Vänsterpartiet Storuman
Anna Dahlén, gruppledare, Vänsterpartiet Lycksele
Maria Myrstener, gruppledare, Vänsterpartiet Nordmaling
Joakim Wallström, gruppledare, Vänsterpartiet Skellefteå samt kommunalråd i Skellefteå
Lennart Gustavsson, gruppledare, Vänsterpartiet Malå samt kommunalråd i Malå
Åsa Össbo, gruppledare, Vänsterpartiet Vilhelmina
Viktoria Lapinniemi, gruppledare, Vänsterpartiet Vännäs
Bore Sköld, gruppledare, Vänsterpartiet Umeå
Jonas Karlberg, gruppledare, Vänsterpartiet Region Västerbotten samt regionråd med ansvar för jämlikhet och jämställdhet
Paavo Ruokojärvi, gruppledare, Vänsterpartiet Robertsfors
Wilmer Prentius, ordförande, Vänsterpartiet Västerbotten
Kjell Öjeryd, gruppledare Vänsterpartiet Sorsele samt kommunalråd i Sorsele
Lasse Simonsson, ordförande, Vänsterpartiet Dorotea

Från och med oktober i år kommer lönekravet för arbetskraftsinvandrare att höjas från 13 000 kronor till 26 560 kronor. Den nya nivån ligger över flera av de idag avtalade lägstalönerna, bland annat inom välfärdssektorn och berör många kommunalt och regionalt anställda personer.

Regeringen med sitt samarbetsparti SD motiverar höjningen med att de vill komma åt arbetslivs-kriminaliteten men bakom ligger SD:s vilja att köra ut invandare från Sverige. Ändringen har mötts av kritik från både näringsliv och flera fackförbund.

Den kommer inte att förhindra att oseriösa företag utnyttjar människor i behov av arbeten, istället kan dessa företag fortsätta skriva falska avtal om den nya högre lönenivån men egentligen betala ut lägre löner. Flera fack har därför föreslagit att regeringen istället utökar kontroller och har uppföljning och sanktioner mot de som missbrukar systemet.

Förändringen kommer att drabba människor som bor och arbetar i Sverige sedan länge, som är etablerade här och vars barn går i svenska skolor. De riskerar att behöva lämna landet om deras löner inte kommer upp till lägstanivån. I slutändan drabbas företag, kommuner och regioner som idag och framöver har ett stort behov av just arbetskraftsinvandrare.

Faktum är att Sverige och Norrland står inför en stor befolkningsutmaning. Redan innan den nya gröna industrialiseringsvågen, konstaterades att norra Sverige behöver fler människor och att den annalkande bristen på invånare i förvärvsarbetande ålder slår extra hårt mot samhällets välfärdstjänster.

Andelen av befolkningen över 80 år ökar med 50 procent fram till 2031, samtidigt ökar andelen i förvärvsarbetande ålder bara med 4 procent. Av ökningen i förvärvsarbetande ålder står utrikes födda för 95 procent. Totalt rör det sig om 169 000 individer som förväntas komma in på arbetsmarknaden. Det är långt färre än det personalbehov som finns för offentlig sektor och privat näringsliv. Sveriges kommuner och regioner räknar att äldreomsorgen, omsorg om personer med funktionsnedsättning och hälso- och sjukvården behöver öka antalet anställda med cirka 85 000 till följd av demografin.

Att höja försörjningskravet löser inte situationen med arbetskriminalitet. Det riskerar istället att leda till att människor och familjer rycks upp från en stadgad tillvaro i Sverige och att bristen på personal inom flera branscher, inte minst välfärdens viktiga verksamheter, ökar.

Vänsterpartiet värnar de som idag bor och arbetar i Sverige och som byggt upp sina liv här och vi tar ansvar för att hela landet, även Norrland, ska klara kompetensförsörjningen under kommande år.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen

Vi i den rödgröna majoriteten trycker hårt på att hälso- och sjukvård ska vara jämställd och jämlik i Västerbotten och vi håller i stort med i den historiebeskrivning som allianspartierna ger i sin debattartikel den 24 augusti.

Vård ska ges efter behov. Där ser vi att hälsotillstånd eller sjukdomar som drabbar kvinnor i större utsträckning historiskt har prioriterats ner och bort, och att det fortfarande sker. Vi har i Region Västerbotten gjort riktade satsningar för att förbättra kvinnosjukvården, men mer finns att göra. En viktig del som vi arbetar med är att alla beslut ska vara jämställdhetsintegrerade, vilket bidrar till att säkra att framtida beslut om sjukvård är jämställda.

Det ska finnas förlossning och kvinnosjukvård vid alla tre sjukhus. Det är vi överens om. Däremot saknas ofta diskussionen om helheten, fram till och efter förlossningen. Ett av de krav rödgröna majoriteten har haft, men som däremot varit lite av en blind fläck för allianspartierna, är att alla hälsocentraler ska ha tillgång till mödrahälsovård och barnhälsovård, ett villkor som finns i Västerbottens vårdval. Krav som gjort att Västerbotten har haft en relativt god tillgång till barnmorskor i primärvården.

Allianspartierna lyfter som ett exempel endometriosvården och att den behöver förbättras. Vi håller med, men vill vara tydliga med att det inte är ett specifikt problem för Region Västerbotten. Socialstyrelsens genomgång inför införandet av nationella riktlinjer placerade Region Västerbotten över genomsnittet i jämförelse med andra regioner men var också tydlig med att det behövs en förbättring i samtliga regioner. Det är något vi håller med om. Jag hoppas att vi har enighet över blockgränserna när vi nu står inför en svår ekonomisk situation av att väga in jämställdhet i de beslut som kommer behöva tas.

Den rödgröna majoriteten ser också att det finns ett värde i att se över reseersättning till kvinnovård, men ser också att det finns andra lösningar som är viktigare, och som gör att reseersättningen spelar mindre roll. Till exempel mödrahälsovård i alla kommuner och ett ansvar för mödrahälsovård och barnhälsovård på alla hälsocentraler. Regionen har också möjlighet att komma närmare, som med mammografibussen eller möjligheten att beställa hem HPV-test i stället för att ta gynekologiskt cellprov på hälsocentralen.

Slutsatsen hittills är att det blir en stor administrativ kostnad för små belopp i ersättning och få som berörs. Vi ser också att förändringar inom vården kan påverka resandet, och det är en av de frågor vi har med oss när vi diskuterar reseersättnings- och taxesystem.

Vänsterpartiet motionerade om reseersättning för mödravård, mammografi och cellprovtagning i Region Norrbotten 2022. Den dåvarande borgerliga regionstyrelsen avslog med motivet att det skulle strida mot en jämställd vård då reseersättning generellt inte utgår för resor för förebyggande hälso- och sjukvård. Vi kan dock se att det finns starka skäl att göra en annan tolkning.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Utan personal ingen vård, är ett faktum som blev tydligt under pandemin. Trots det befinner sig svensk hälso- och sjukvård idag i en personalkris.

Regionerna är beroende av resurstillskott från staten men sedan början av 90-talet har dessa tillskott sjunkit och regioner har fått täcka upp bortfallet med ökad kommunalskatt och besparingar. Det har lett till att kortsiktiga dåliga beslut tagits, i hopp om att klara ekonomin och verksamheten.

Konsekvensen har blivit en mer pressad arbetsmiljö för personalen, som lett till svårigheter att bemanna och i slutändan vårdplatsbrist. Hyrpersonal har på många håll blivit en nödvändighet för att kunna bedriva den lagstadgade verksamheten.

Att något måste göras för att vända utvecklingen verkar alla politiska partier vara överens om. Uppfattningen om vad som ska göras ser däremot olika ut.

För att bryta den negativa utvecklingen, kunna behålla personal och få ungdomar att söka sig till arbeten inom hälso- och sjukvården, måste trenden med allt sämre arbetsmiljö brytas. Det görs genom satsningar på ökad grundbemanning, bättre arbetstidsscheman, ökad demokrati på arbetsplatsen och konkurrenskraftiga löner.

För det krävs resurser och då ser möjligheten för enskilda regioner olika ut. Vi fyra norrlandslän har redan ett mycket högt totalt skattetryck, det är därför inte rimligt att våra länsbor ska behöva betala mer i skatt. Därför vill Vänsterpartiet att staten ska ta ett större ansvar för att regioner ska ha jämlika ekonomiska förutsättningar och vi vill att nuvarande skatte- och utjämningssystem ses över.

Norrlandslänen har stora svårigheter att få den utbildade personal vi har behov av. Högskolor lägger ner utbildningar av ekonomiska skäl, trots att det finns ett behov av just den kompetensen och vissa utbildningar bedrivs endast på ett fåtal platser i landet. Stor del av platserna går till studenter som redan vid kursstart vet att de kommer söka sig till storstäderna.

För att motverka situationen krävs en aktiv statlig politik som säkerställer att behovet av kompetens fylls även i norr. Därför har Vänsterpartiet föreslagit en nationell personalförsörjningskommission med uppdrag att föreslå åtgärder och insatser för att klara personalförsörjningen inom välfärdsverksamheterna i hela landet.

Vänsterpartiet ser problemen, vi vill komma tillrätta med personalbristen inom sjukvården i hela landet och vi vet att en politik som fungerar för norr fungerar för hela landet.

Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten

Elin Hoffner (V), regionråd, Region Jämtland/Härjedalen

Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten

Nina Orefjärd (V), gruppledare, Region Västernorrland

På sommaren minskar antalet som lämnar blod och det är ofta en väldigt ansträngd tid för landets blodcentraler. I värsta fall kan behandlingar och operationer behöva ställas in. Trots det får inte alla människor ge blod på samma villkor. 14 juni är det internationella blodgivardagen och vi vill lyfta frågan om att få ge blod på lika villkor, oavsett sexuell läggning.

Innan 2012 fick en man som hade haft sex med en annan man aldrig lämna blod igen. Det är nu ändrat. Men fortfarande gäller olika regler.

Från 1 maj 2021 gäller nya regler för att ge blod. Det är tillåtet för män som har sex med män att lämna blod, men med kravet om en karenstid på sex månader. Det vill säga han får inte ha haft sex med en annan man på ett halvår – oavsett om det är en ny partner eller inte.

För kvinnor som har sex med kvinnor och olikkönade par gäller att de måste vänta tre månader med att ge blod efter det att de haft en ny sexuell kontakt. Det finns ingen regel som säger att de inte kan ha sex alls under denna tid. Män som har sex med män pekas därmed ut som en särskild riskgrupp.

I juni i fjol öppnades det upp för en ändring i reglerna för riskbedömning av blodgivare. Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att sammanställa kunskap från andra länder som infört modeller med individbaserad riskbedömning samt att undersöka om dessa erfarenheter går att överföra till svenska förhållanden.

Rapporten slår fast att inget av länderna som ingått i studien har rapporterat någon betydande ökning av transfusionsöverförd smitta efter att de övergått till individbaserad riskbedömning.

Folkhälsomyndigheten menar också att erfarenheterna från länderna man tittat på går att överföra till svenska förhållanden. Dock skulle det krävas en ny metod för screening som innebär att man kan upptäcka virus på ett tidigare stadium.

Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag att utreda möjligheterna för att införa den här typen av screening.

Hela blodgivarsystemet för samtliga givare bygger på tillit – att man fyller i blanketterna sanningsenligt för att minska risken för smittspridning av blodburna sjukdomar. Men denna tillit gäller alltså inte alla.

Antalet aktiva blodgivare minskar varje år i Sverige, men det finns många som vill ge blod. Vi behöver alla blodgivare vi kan få, självklart utan att äventyra patientsäkerheten.

Vi i Vänsterpartiet anser att män som har sex med män inte automatiskt ska räknas ha ett så kallat riskbeteende och att det självklart bör ske en individuell riskbedömning för att fler ska kunna bli blodgivare i Sverige. Män som har sex med män ska ha möjlighet att lämna blod på samma villkor som andra.

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Margaretha Löfgren (V), ordförande i Beredningen för primärvård och tandvård

Daniel Johansson (V), ordförande i Demokratiberedningen

Det finns ett stort engagemang för Lycksele BB hos medborgare, näringsliv och politiska företrädare i regionen och kommuner. Att Lycksele BB ska finnas kvar och ge invånarna i Södra Lappland en trygg kvinnosjukvård är också något det finns en total enighet om bland samtliga politiska partier inom Region Västerbotten.

Vi förstår att det finns en stor oro kring Lycksele BB då det ännu inte varit möjligt att återöppna samtidigt som vi ser rapporteringar att andra regioner också har svårt att öppethålla mindre förlossningsmottagningar.

Målet för oss i den politiska majoriteten är att Lycksele BB ska kunna hålla öppet och drivas i egen regi. För detta krävs långsiktighet och att verksamheten är hållbar. Den viktigaste delen i detta är personalen och att de är delaktiga och blir lyssnade på i denna process för att skapa en god arbetsplats och verksamhet som fungerar i Lycksele.

Sedan Lycksele BB behövde stänga har medarbetarna arbetat med att utveckla och anpassa förlossningsmottagningen. Detta är centralt för att få en god bemanningssituation och för att fler blivande föräldrar ska välja Lycksele för sin förlossning. Personalgruppen har bland annat arbetat med metodutveckling och gjort studiebesök på andra förlossningsmottagningar i landet och vidareutbildat personal. Nästa steg är att få till former för att återöppna akutgynekologin.

Manifestationen som sker i Lycksele den 30 maj arrangeras av allianspartierna och det är olyckligt hur de väljer att politisera detta när det finns en politisk enighet. Politisk konflikt kommer inte göra att förlossningsmottagningen kan öppna snabbare. Vi i alla partier bör ta tillvara på den enighet som finns och tillsammans göra vad som krävs för att Lycksele BB åter ska öppna.

Jonas Karlberg (V), Regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Peter Olofsson (S), Regionstyrelsens ordförande

Emma Lindqvist (Mp), Regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Tandhälsan i Sverige är generellt god, men den är inte jämlik idag. Många i glesbebyggda områden, äldre och socioekonomiskt utsatta grupper får inte den hjälp de behöver på grund av att det inom folktandvården fattas tandläkare, tandsköterskor och tandhygienister.

Bristen på personal inom folktandvården kommer inte att lösas inom de närmaste åren, trots en prognos om att antalet tandläkare kommer att öka med 10 procent fram till år 2035, framförallt på grund av att folkmängden ökar.

Regionernas utökade ansvar för vissa patientgrupper, däribland unga vuxna, i kombination med svårigheter att rekrytera och behålla personal leder till en allt tydligare uppdelning av tandvårdsmarknaden. En allt större del av folktandvårdens resurser tas i anspråk för tandvården till barn och unga vuxna, för befolkningsansvaret och för patientgrupper med särskilda behov.

Som en konsekvens blir privattandvården alltmer koncentrerad till allmäntandvård till vuxna inom ramen för det statliga tandvårdsstödet. Denna tudelning av marknaden påverkar folktandvårdens attraktivitet som arbetsgivare negativt, eftersom behandlare ofta efterfrågar en variation av patienter och behandlingar.

Från statens sida kan detta göras genom förändringar i gränssnittet mellan regionernas ansvar och det statliga tandvårdsstödet, exempelvis åldersgränsen för avgiftsfri tandvård till barn och unga vuxna och stödet till patienter med särskilda behov. Från regionernas sida behövs en fungerande dialog och samverkan med privata vårdgivare i planeringen av tandvården i regionen.

Tandvårdslagen bör innehålla vissa etiska principer för tandvårdens prioriteringar. Behovs-solidaritetsprincipen om att den som har det största behovet av tandvård ska ges företräde till tandvården behöver föras in i tandvårdslagen. Principen om att tandvården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet behöver föras in i tandvårdslagen.

Tandvårdens samlade resurser måste därför fördelas bättre och jämlikare för att fler ska kunna ha friska tänder. Alla har rätt till tandvård oavsett var man bor i landet eller vilken inkomst man har.

Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Susanne Dufvenberg (S), andre vice ordförande i beredningen för primärvård och tandvård

Mahmoud Alturk (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård

Lars Ohlsson (S), ledamot i beredningen för primärvård och tandvård