Författare: annamarialindgren

Den 22 september presenterar regeringen sitt budgetförslag för kommande år, och finansminister Elisabeth Svantesson har öppnat för att det kan innehålla skattesänkningar för hushållen. Hittills har den största delen av regeringens satsningar denna mandatperiod utgjorts av skattesänkningar för de rika. Medan väldigt lite resurser har gått till att stärka sjukvården, där behoven av satsningar är stora efter att under flera år ha varit hårt pressad av sviterna från pandemin och inflationen.

Statsminister Ulf Kristersson lovade att ingen vårdpersonal skulle behöva sägas upp, men bröt snabbt det löftet genom att inte tillskjuta i närheten av de pengar som behövdes. Konsekvenserna ser vi över hela landet i form av vårdavdelningar som läggs ned, personal som sägs upp, ökande vårdköer och regioner som höjer skatterna.

Inför det kommande valåret är det dock tänkbart att regeringen öppnar plånboken för fler än de rikaste. Men människor behöver mer än en stärkt hushållskassa, de behöver framtidstro. Förstår Tidö-laget att en gemensam välfärd, med fungerande infrastruktur, utbildning och sjukvård är minst lika viktigt? Vågar i så fall sjukvården hoppas på att få ta del av regeringens valbudgetsatsningar?

Hälso- och sjukvården blir ständigt bättre på att förebygga, behandla och bota sjukdomar, vilket är glädjande för oss alla och bra för samhället. Idag får vi mer sjukvård för pengarna, med det finns också fler behandlingar som vi kan och vill ge till de som behöver. Men det leder också till ökade kostnader för skattebetalarna och regionerna att hantera.

I Västerbotten kämpar vi för att alla invånare ska ha tillgång till en god vård som är likvärdig med resten av landet, men också med den kvalitet och spetskompetens som kan förväntas av ett universitetssjukhus. Vi har prioriterat att hålla vårdavdelningar öppna i glesbygd trots ekonomiska utmaningar. Universitetssjukhuset i Umeå ger specialiserad vård till invånarna i de fyra nordligaste länen och nationell högspecialiserad vård inom flera områden. I samverkan med andra aktörer säkrar vi vård, forskning och utbildning för en hel landsända. Mätningar visar att invånarna har högt förtroende för sjukvården i Västerbotten, men vi vet att alla som behöver vård inte kommer i kontakt med vården tillräckligt snabbt och det är ett problem.

Ett glesbefolkat län med stora avstånd innebär särskilda utmaningar. Västerbotten har en femtedel av Skånes befolkning på en fem gånger så stor yta. Det finns ett utjämningssystem som ska kompensera kommuner och regioner för att de har så olika förutsättningar. En utredning med förslag på förändringar av utjämningssystemet presenterades nyligen. Tanken var att förändringen skulle införas 2026 och det skulle ge Region Västerbotten nästan 100 miljoner kronor mer. Men regeringen har dragit ut på arbetet och inte kommit fram med något förslag.

Inte heller har Tidöpartierna valt att räkna upp statsbidragen med hänsyn till inflationen, så som våra partier vill göra. Kanske beror regeringens ointresse för sjukvården på att Kristdemokraterna, som har ansvar för frågorna nationellt, inte är särskilt måna om att regionerna ska lyckas med sitt uppdrag. De har ju varit tydliga med att de vill ta makten över sjukvården från västerbottningarna och ge den till staten. Vad som skulle ske med våra sjukstugor och sjukhus när det första kravet på effektiviseringar sedan kommer vill vi helst slippa få reda på.

Det vore glädjande för alla medborgare om regeringens budget innehåller några goda nyheter för regionerna och sjukvården, men vi vågar inte hoppas på det. Men oavsett vilket besked regeringen ger så kommer vi fortsätta kämpa för att säkerställa att vård ges efter behov och att vi har en likvärdig hälso- och sjukvård i hela Västerbotten, från fjäll till kust.

Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande
Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämlikhet och jämställdhet
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Det är inte ofta som vi från Vänsterpartiet har anledning att rösta för regeringens förslag i riksdagen. Under våren har det dock hänt, bland annat för starkare kontaktförbud. Ett kontaktförbud till skydd mot en våldsam eller trakasserande person ska nu meddelas oftare, omfatta större geografiska områden, i vissa fall till och med en hel kommun, och oftare förenas med elektronisk övervakning, till exempel fotboja.

En viktig markering är att förbudszonen för kontaktförbudet ska kunna omfatta ett så stort område att polisen ska kunna hinna fram till skydd när en gräns för förbudet överskrids.

Reformen är efterlängtad och det är lätt att säga: Äntligen! Efter att små, små steg i skärpande riktning har tagits flera gånger tidigare. Syftet är främst att förbättra skyddet för kvinnor och barn, men kontaktförbud ska också kunna användas till skydd för målsägande och vittnen. Också den utvidgningen är lätt att välkomna.

Detta är gällande rätt sedan den 1 juli 2025.

Andra ”reformer” innebär bakslag. Kvinnojourerna i Sverige har under decennier byggt upp skyddade boenden som erbjudit kvinnor och deras barn trygghet och kompetent stöd vid uppbrott från en våldsam man. Under senare år har privata intressenter skapat en marknad omkring skyddade boenden. Flera jourer rapporterar att kvinnor och barn som placerats i sådana bolagsdrivna boenden visserligen får ett säkert boende, men mer sällan det stöd och hjälp som de också har trängande behov av. För detta hänvisas kvinnorna ofta till en kvinnojour.

För att begränsa bland annat sådant missbruk har en tillståndsplikt för skyddade boenden införts. Kraven på tillstånd fokuseras dock mer på det fysiska skyddet i form av lås och säkra dörrar liksom på formell utbildning hos personalen än på våldskompetens och beprövade erfarenheter.

De snedvridna kraven för tillstånd har medfört att flera kvinnojourer kapitulerat och lagt ner sina skyddade boenden. En ansökan om tillstånd kostar dessutom 77 500 kr. Institutionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska hantera tillstånden. Efter mejlväxling har vi fått vissa uppgifter: Antalet beviljade tillstånd är nu efter att lagen gällt i mer än ett år, 18 och 21 skyddade boenden har anmälts som drivna av en kommun. Det innebär 39 boenden. Enligt Socialstyrelsens inventering av skyddade boenden fanns det 282 sådana 2019. En katastrofal förändring.

Än värre, lagen presenterades positivt: Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende, men den innebär faktiskt nya risker för både kvinnor och barn. De särbehandlas. Barnet behöver ett separat tillstånd. Det blir blixtbelyst av denna könsneutrala text i lagens förarbeten: ”Barn som följer med en vårdnadshavare till ett skyddat boende ska bedömas och beviljas insatsen individuellt, och socialnämnden ska ansvara för att tillgodose barnets behov av stöd- och hjälpinsatser. När det finns samtycke från båda vårdnadshavarna ska barnet beviljas insatsen med stöd av socialtjänstlagen. Saknas samtycke från den vårdnadshavare som barnet inte placeras tillsammans med, ska socialnämnden, efter ansökan hos förvaltningsrätten, kunna bevilja barnet en insats i form av skyddat boende.”

Skulle detta kunna innebära att kvinnan inte skulle få ta med sitt barn till skyddat boende? Ja, dessvärre. Praxis varierar men vissa menar att risken för mannens våld upphör när kvinnan lämnat hemmet. Redan två månader efter att den nya lagen trätt i kraft kom den första domen som bekräftade detta. Där bestämdes att barnen skulle bo kvar hos pappan, trots att han utövat våld mot mamman.

Att stifta lagar är en sak, att se till att lagens paragrafer kan omsättas i verkligt stöd för kvinnor och barn som utsätts för mäns våld kräver mycket mer. Det kräver våldskompetens inom rättsväsendet och våra välfärdssystem. Och det kräver ekonomiska resurser för att dessa instanser ska kunna verkställa lagens intentioner. Vänsterpartiet kommer envist att fortsätta att kräva detta. Vi kommer också att begära att socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall snarast kallas till socialutskottet i höst.

Gudrun Nordborg (V), ledamot i riksdagen och justitieutskottet och Västerbottens riksdagsledamot
Maj Karlsson (V), ledamot i riksdagen och socialutskottet

Kristdemokraterna verkar ha lämnat sin kristna grund för länge sen, i alla fall den som min mormor bekände sig till. Hur kan man annars medverka till att humanitärt bistånd till svältande människor genom UNRWA stoppas, medverka till inhuman migrationspolitik och ta från de fattiga och ge till de rika?

Sista tiden har jag funderat en hel del kring värderingar, mina egna och de som råder i samhället.

Mina föräldrar växte upp i småbrukarhem med många syskon. Mormor var en stark, humoristisk kvinna som fann sin tröst och vägledning i bibeln. ”Bryt den hungrige ditt bröd och den som är fattig och husvill, hav i ditt hem” var en av de deviser som hon faktiskt levde efter. Hennes ande svävar än över släkten! Pappa lyckades, trots kort skolgång, fortbilda sig inom televerket och var tacksam och trogen socialdemokrat hela livet. Alla människors lika värde, yttrandefrihet och solidaritet med de svaga är värderingar jag fått hemifrån och bär med mig. Jag kan därför inte sluta förvånas av den totala avsaknaden av följsamhet till de värderingar som la grunden till ett par av våra politiska partier.

Kristdemokraterna verkar ha lämnat sin kristna grund för länge sen, i alla fall den som min mormor bekände sig till. Hur kan man annars medverka till att humanitärt bistånd till svältande människor genom UNRWA stoppas, medverka till inhuman migrationspolitik och ta från de fattiga och ge till de rika genom skattelättnader och ökad kostnad för till exempel läkemedel?

I ett av Regionfullmäktiges sammanträden i våras ville en av KD:s ledamöter stryka ett påstående som hade framförts i intervju till Demokratiberedningen, därför att det inte passade hens åsikt. Möjligen ett tillfälligt ”feltänk” av en rutinerad politiker, men skrämmande och ett tydligt bevis på att demokrati och yttrandefrihet inte kan tas för givet. Demokratiberedningen gör ett bra arbete och behövs!

Liberalernas inställning är ännu märkligare. Hur kan de vilja genomföra politik som strider mot deras egna grundläggande värderingar och som kommer från ett parti som avskyr liberaler? Obegripligt!

Efter att ha medverkat till genomförandet av SD:s migrations- och klimatpolitik har nu turen kommit till demokratibiståndet. Organisationer, som har gedigen erfarenhet inom området, riskerar nu att bli av med resurser till medan SD:s Hepatica får pengar trots undermåliga ansökningar och att man misslyckats med att nå upp till SIDA:s kriterier.

Efter att upprepade gånger hört ledamöter från SD, trogna sina värderingar, i Regionfullmäktige fördöma satsningar inom demokrati, kultur och jämlikhet har jag svårt att tro att deras ambitioner inom demokratibistånd är seriösa. Tycker liberalerna att deras samarbete med SD har varit lyckat eller har de modet att säga de ovanliga orden i politiska sammanhang: Vi gjorde fel?

Lyckligtvis verkar kyrkan fortfarande agera efter sina värderingar och, tillsammans med andra organisationer, arbeta för att underlätta för människor som drabbats av regeringens inhumana ekonomi- och migrationspolitik. Jag hoppas att kyrkan också handlar klokt när det gäller förvaltning av sitt stora skogsinnehav och inte låter kortsiktiga ekonomiska intressen styra på bekostnad av miljö och biologisk mångfald.

Karin Olsson (V), Regionpolitiker
Medlem i Svenska kyrkan

Replik på Alliansens ”Rödgrön passivitet fördjupar vårdplatsbristen”

Socialstyrelsens senaste genomgång av tillgång på vårdplatser i riket visade att antalet faktiska vårdplatser totalt minskade under 2024. Region Västerbotten är en av de regioner som under samma period ökat sitt faktiska antal vårdplatser. Socialstyrelsens genomgång visade också att Region Västerbotten satt ambitiösa mål på indikatorer med effekt på tillgången till vårdplatser, som personalomsättning, med mera. Några har vi nått, några har vi misslyckats att nå, men ambitionen är tydlig.

Bilden av vilka regioner som har minskat sina vårdplatser mer än förändringen i behov, oavsett brist tidigare, är också tydlig. Det är (då) moderatledda regioner eller regioner där Moderaterna ingår i styret: Halland, Gävleborg och Uppsala. I Uppsala skedde ett skifte i majoritet under 2024 och de ökar nu sina platser. Den region som minskat gapet mest under det gångna året är Region Norrbotten, där en majoritet bestående av S, V och C bygger upp vården igen, i uppstädningen efter det projekt den borgerliga majoriteten drev förra mandatperioden om att minska administrativ personal. Ett projekt som inte kan beskrivas annat än som en sjukvårdspolitisk härdsmälta, och som fick vårdpersonal att säga upp sig i protest.

Region Västerbotten har under 2024 anställt 216 fler personer inom hälso- och sjukvården. Det är läkar-, sjuksköterske- och tandläkarstudenter, en ökning med 97 personer jämfört med 2023. Antalet undersköterskor och sjuksköterskor har ökat med 62 respektive 54 personer. Satsningar på ST-läkare har lett till en ökning av specialistläkare med 19 personer. Dessutom har fler fått finansierade studier till specialistsjuksköterska, vilket bidragit till en ökning av distriktssköterskor med 14 personer.

Totalt sett har hälso- och sjukvårdsförvaltningen ett positivt rekryteringsnetto, med 985 nyanställningar och 690 personer som slutat under 2024. Under samma period har antalet anställda totalt i Region Västerbotten ökat med 148 personer, det vill säga en minskning inom Regionstyrelsen och Regionala utvecklingsnämnden med 68 personer.

Region Västerbotten arbetar utifrån den kompetensförsörjningsstrategi som togs hösten 2022 för åren 2023-2030. Utöver den har den rödgröna majoriteten skrivit fram behov av ytterligare åtgärder i regionplan och verksamhetsåtgärder, både för ekonomi och personalförsörjning, som vi också arbetar vidare med.

Peter Olofsson (S), regionråd och ordförande Regionstyrelsen

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Vänsterpartiet föreslår en ny solidaritetslag för att stoppa att skattepengar ska bidra till krigsbrott. Vi vill att kommuner och regioner ska ha rätt att bojkotta stater som bryter mot mänskliga rättigheter och internationell rätt – precis som de hade rätt att göra mot apartheidregimen i Sydafrika.

Förslaget innebär en ny lag ska göra det möjligt för kommuner och regioner att avstå från upphandlingar av varor och tjänster från stater som bryter mot internationell rätt. Lagen ska ge kommuner och regioner möjlighet att grunda sina beslut på internationella domstolars uttalanden eller FN:s beslut.

Det innebär att beslut ska kunna fattas med stöd från exempelvis Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Internationella domstolen (ICJ) eller FN:s säkerhetsråd.

På 1980-talet var Sverige ett av de länder som visade vägen i kampen mot apartheid. Efter att domstolar satt stopp för kommunala bojkotter mot Sydafrika, tog riksdagen ansvar och stiftade en lag, kallad Sydafrikalagen (SFS 1985:1052). Den gav kommuner och regioner, eller landstingskommuner som det hette då, rätt att bojkotta sydafrikanska varor och tjänster.

Syftet var tydligt: Skattebetalarnas pengar skulle inte användas till att stödja ett brutalt apartheidsystem. Sydafrikalagen gällde från 1986 till och med 1993. Nelson Mandela och andra har vittnat om att bojkotterna bidrog till att stärka motståndet mot apartheid och till att det kom att upphöra.

I dag ser vi nya grymma exempel på stater som bryter mot internationell rätt, ockuperar andra länders territorier och begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. De värsta exemplen är Ryssland med invasionen av Ukraina och Israel med ockupationen och folkmordet mot palestinierna.

Vi upprörs dagligen av våldsamma krigsscener, omfattande förödelse och allra mest över hur barnen drabbas, dödas och/eller svälter. Detta till trots är det inte lagligt för svenska kommuner och regioner att agera solidariskt och vägra upphandlingar från de ansvariga staterna.

Kommunallagen gör nämligen att varje sådant beslut kommer att upphävas av förvaltningsdomstolen om någon överklagar det.

Enligt vår mening är det hög tid att uppdatera lagstiftningen. Vänsterpartiet föreslår därför att en ny solidaritetslagstiftning, liknande den tidigare Sydafrikalagen, införs. Den ska ge kommuner och regioner rätt att med hänvisning till internationella beslut avstå från att handla med stater som bryter mot folkrätten.

Detta är en angelägen fråga om solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Som vänsterpartister driver vi den nationellt, regionalt och lokalt.

Gudrun Nordborg (V), riksdagsledamot för Västerbotten

Jonas Karlberg (V), regionråd i Region Västerbotten

Bore Sköld (V), gruppledare i Umeå kommun

Med anledning av de 60 cheferna som enligt nyheterna saknar underställda. Vi förstår att folk upprörs över nyheten och vill ge fakta i målet.

De 60 cheferna som utpekas som chefer utan underställd personal har medarbetare som de arbetsleder. Problemet är att det inte syns i personalsystemet. Det är ett stort problem, men av interna skäl som GDPR, rättvisande statistik, med mera. De har ett tidsbegränsat förordnande som chefer, vanligtvis 3 år, ofta som del av tid i sin anställning. När förordnandet upphör eller avslutas slutar de vara chef. Att frågan kommer upp på hälso- och sjukvårdsnämndens bord är för att det har uppmärksammats att efterlevnaden beslutet från 2018 om antal medarbetare per chef är för dålig, men också för att nämnden som en besparingsåtgärd har ett förslag om att höja normalspannet för antal medarbetare per chef.

Det här borde inte vara okänt för Alliansens politiker. De har deltagit i samma sammanträden som den rödgröna majoriteten. Men istället för att ta frågan seriöst lägger de in ett förslag om att det går att spara 50 miljoner innan årsskiftet och att regionen ska avveckla 195 chefer innan mandatperiodens slut, det vill säga fram till och med nästa sommar. Det finns en hel del att säga om Alliansens sätt att använda siffror, och det här är bara det senaste exemplet i en lång följetong. Sedan valet har de drivit att administrationen exploderat i Region Västerbotten. Det är inte sant. Efter valet 2018 gick kommunförbundet Region Västerbotten ihop med landstinget Västerbotten. Utan att arbetet förändrades på något sätt ökade därmed antalet anställda med ca 110 personer mellan 2018 och 2019. Det som nu är Regionala utvecklingsförvaltningen.

Den rödgröna majoriteten och förvaltningen jobbar för att komprimera arbetsuppgifterna hos den administrativa personal vi har i Region Västerbotten och vill lyfta av administrativa uppgifter från vårdpersonal. Mycket av den administration som görs är dock patientnära och en fråga om tillgänglighet och patientsäkerhet och lagkrav, som att föra journal, planera återbesök, meddela provresultat och rapportera uppgifter till kvalitetsregister eller myndigheter.

Nuläget är lite svårt att uttala sig om, det rör sig i region-Sverige, men när Dagens Samhälle följde upp utvecklingen av administratörer i förhållande till vårdpersonal 2023 visade statistiken att Region Västerbotten, trots att det är en universitetssjukhusregion, låg på delad sjätte-plats av lägst andel administrativ personal i förhållande till vårdpersonal och var den universitetssjukhusregion som hade minst andel administrativ personal. Ökningen av administrativ personal sedan 2019 till 2022 låg i mitten, trots att Region Västerbotten gjort en satsning på att öka nära chefer, den satsning som Alliansen nu vill avveckla.

Både vi i majoriteten och regionens revisorer har noterat att administrationen är svag, att administrativa arbetsgrupper läggs över på vårdpersonal. Det riskerar leda till sämre beslut och att den administrativa bördan i praktiken ökar på vårdpersonalen när administrativ personal saknas eller inte anställs. Den rödgröna majoriteten minskar ändå administrationen, helt enkelt för att ekonomin inte räcker till och för att vårdpersonal prioriteras först. Västerbotten är en liten universitetssjukvårdsregion med stora strukturella kostnader som följd av avstånd med mera i norra Sverige.

Jonas Karlberg (V), andre vice ordförande i regionstyrelsen och regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden

Andelen unga med ångest och oro har fördubblats de senaste tio åren. 60 procent av unga i åldern 16–24 år uppger att de har besvär av ängslan, ångest eller oro och bland 15–19-åringar är självmord den fjärde vanligaste dödsorsaken. Väldigt många barn och ungdomar visar under sin uppväxt tecken och beteenden som oroar familj, vänner, skolpersonal eller andra närstående.

Umeå universitet presenterade i början av mars i år en studie som slog fast ett samband mellan psykisk ohälsa, missbruk och ökad risk för suicid med dåliga resultat i skolan. Man har följt 3 miljoner ungdomar från årskurs nio och genom åren 1990–2018.

Forskarna uttalar sig inte om vad som kommer först: Låga skolprestationer eller psykisk ohälsa. Förmodligen finns det exempel för båda situationerna. Det man däremot visar är att den psykiska ohälsan har ökat alarmerande mycket i grupperna flickor och lågutbildade svenskfödda ungdomar.

Vår psykiska hälsa påverkas av hur samhället är utformat, hur vi lever och var vi bor. Vilken ekonomisk situation och i vilken utsträckning vi har möjlighet till delaktighet och självständighet i våra liv spelar en stor roll. Samhällets möjligheter att möta upp, som hur väl skolorna fungerar och vilka fritidsmöjligheter det finns, kan hjälpa eller försämra vår hälsa.

Känslan av att ha en meningsfull tillvaro hänger tätt samman med god psykisk hälsa och att vara engagerad i en förening skapar ett socialt sammanhang och en samhörighet, vilket fungerar som skydd mot psykisk ohälsa.

Vi menar att ökad samverkan mellan föreningar, civilsamhälle och hälso- och sjukvården spelar en viktig roll för att öka det psykiska välbefinnandet och minska den psykiska ohälsan.

Enligt en rapport om ungas psykiska hälsa från Skandias stiftelse Idéer för livet, uppgår samhällskostnaderna för psykisk ohälsa till 320 miljarder kronor för 2023. Tidöregeringen satsar en halv miljard för att möta den ökande psykiska ohälsan i Sverige, men det räcker inte.

Idag är köerna långa för att få en NPF-utredning. Psykiatrin, både BUP och vuxenpsykiatri, utreder som aldrig förr. Och diagnoserna och medföljande medicinering ökar. Samhällets krav på prestation och att passa in ökar. Idag behövs en diagnos för att få hjälp med skolsituationen och med livssituationen.

Det finns många förklaringar och bortförklaringar, men en sak är tydlig. Klassamhället och patriarkatet kostar våra ungdomar deras hälsa och framtid. Vi behöver byta regering nästa år så att vi kan börja bygga ett mer rättvist samhälle.

Så vill vi förbättra arbetet med psykisk hälsa

• Öka tillgängligheten i primärvården.
• Stärka arbetet med psykisk hälsa i primärvården.
• Korta köerna till BUP och psykiatrin.

Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden
Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård
Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet