Det är inte ofta som vi från Vänsterpartiet har anledning att rösta för regeringens förslag i riksdagen. Under våren har det dock hänt, bland annat för starkare kontaktförbud. Ett kontaktförbud till skydd mot en våldsam eller trakasserande person ska nu meddelas oftare, omfatta större geografiska områden, i vissa fall till och med en hel kommun, och oftare förenas med elektronisk övervakning, till exempel fotboja.

En viktig markering är att förbudszonen för kontaktförbudet ska kunna omfatta ett så stort område att polisen ska kunna hinna fram till skydd när en gräns för förbudet överskrids.

Reformen är efterlängtad och det är lätt att säga: Äntligen! Efter att små, små steg i skärpande riktning har tagits flera gånger tidigare. Syftet är främst att förbättra skyddet för kvinnor och barn, men kontaktförbud ska också kunna användas till skydd för målsägande och vittnen. Också den utvidgningen är lätt att välkomna.

Detta är gällande rätt sedan den 1 juli 2025.

Andra ”reformer” innebär bakslag. Kvinnojourerna i Sverige har under decennier byggt upp skyddade boenden som erbjudit kvinnor och deras barn trygghet och kompetent stöd vid uppbrott från en våldsam man. Under senare år har privata intressenter skapat en marknad omkring skyddade boenden. Flera jourer rapporterar att kvinnor och barn som placerats i sådana bolagsdrivna boenden visserligen får ett säkert boende, men mer sällan det stöd och hjälp som de också har trängande behov av. För detta hänvisas kvinnorna ofta till en kvinnojour.

För att begränsa bland annat sådant missbruk har en tillståndsplikt för skyddade boenden införts. Kraven på tillstånd fokuseras dock mer på det fysiska skyddet i form av lås och säkra dörrar liksom på formell utbildning hos personalen än på våldskompetens och beprövade erfarenheter.

De snedvridna kraven för tillstånd har medfört att flera kvinnojourer kapitulerat och lagt ner sina skyddade boenden. En ansökan om tillstånd kostar dessutom 77 500 kr. Institutionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska hantera tillstånden. Efter mejlväxling har vi fått vissa uppgifter: Antalet beviljade tillstånd är nu efter att lagen gällt i mer än ett år, 18 och 21 skyddade boenden har anmälts som drivna av en kommun. Det innebär 39 boenden. Enligt Socialstyrelsens inventering av skyddade boenden fanns det 282 sådana 2019. En katastrofal förändring.

Än värre, lagen presenterades positivt: Stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende, men den innebär faktiskt nya risker för både kvinnor och barn. De särbehandlas. Barnet behöver ett separat tillstånd. Det blir blixtbelyst av denna könsneutrala text i lagens förarbeten: ”Barn som följer med en vårdnadshavare till ett skyddat boende ska bedömas och beviljas insatsen individuellt, och socialnämnden ska ansvara för att tillgodose barnets behov av stöd- och hjälpinsatser. När det finns samtycke från båda vårdnadshavarna ska barnet beviljas insatsen med stöd av socialtjänstlagen. Saknas samtycke från den vårdnadshavare som barnet inte placeras tillsammans med, ska socialnämnden, efter ansökan hos förvaltningsrätten, kunna bevilja barnet en insats i form av skyddat boende.”

Skulle detta kunna innebära att kvinnan inte skulle få ta med sitt barn till skyddat boende? Ja, dessvärre. Praxis varierar men vissa menar att risken för mannens våld upphör när kvinnan lämnat hemmet. Redan två månader efter att den nya lagen trätt i kraft kom den första domen som bekräftade detta. Där bestämdes att barnen skulle bo kvar hos pappan, trots att han utövat våld mot mamman.

Att stifta lagar är en sak, att se till att lagens paragrafer kan omsättas i verkligt stöd för kvinnor och barn som utsätts för mäns våld kräver mycket mer. Det kräver våldskompetens inom rättsväsendet och våra välfärdssystem. Och det kräver ekonomiska resurser för att dessa instanser ska kunna verkställa lagens intentioner. Vänsterpartiet kommer envist att fortsätta att kräva detta. Vi kommer också att begära att socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall snarast kallas till socialutskottet i höst.

Gudrun Nordborg (V), ledamot i riksdagen och justitieutskottet och Västerbottens riksdagsledamot
Maj Karlsson (V), ledamot i riksdagen och socialutskottet

Kristdemokraterna verkar ha lämnat sin kristna grund för länge sen, i alla fall den som min mormor bekände sig till. Hur kan man annars medverka till att humanitärt bistånd till svältande människor genom UNRWA stoppas, medverka till inhuman migrationspolitik och ta från de fattiga och ge till de rika?

Sista tiden har jag funderat en hel del kring värderingar, mina egna och de som råder i samhället.

Mina föräldrar växte upp i småbrukarhem med många syskon. Mormor var en stark, humoristisk kvinna som fann sin tröst och vägledning i bibeln. ”Bryt den hungrige ditt bröd och den som är fattig och husvill, hav i ditt hem” var en av de deviser som hon faktiskt levde efter. Hennes ande svävar än över släkten! Pappa lyckades, trots kort skolgång, fortbilda sig inom televerket och var tacksam och trogen socialdemokrat hela livet. Alla människors lika värde, yttrandefrihet och solidaritet med de svaga är värderingar jag fått hemifrån och bär med mig. Jag kan därför inte sluta förvånas av den totala avsaknaden av följsamhet till de värderingar som la grunden till ett par av våra politiska partier.

Kristdemokraterna verkar ha lämnat sin kristna grund för länge sen, i alla fall den som min mormor bekände sig till. Hur kan man annars medverka till att humanitärt bistånd till svältande människor genom UNRWA stoppas, medverka till inhuman migrationspolitik och ta från de fattiga och ge till de rika genom skattelättnader och ökad kostnad för till exempel läkemedel?

I ett av Regionfullmäktiges sammanträden i våras ville en av KD:s ledamöter stryka ett påstående som hade framförts i intervju till Demokratiberedningen, därför att det inte passade hens åsikt. Möjligen ett tillfälligt ”feltänk” av en rutinerad politiker, men skrämmande och ett tydligt bevis på att demokrati och yttrandefrihet inte kan tas för givet. Demokratiberedningen gör ett bra arbete och behövs!

Liberalernas inställning är ännu märkligare. Hur kan de vilja genomföra politik som strider mot deras egna grundläggande värderingar och som kommer från ett parti som avskyr liberaler? Obegripligt!

Efter att ha medverkat till genomförandet av SD:s migrations- och klimatpolitik har nu turen kommit till demokratibiståndet. Organisationer, som har gedigen erfarenhet inom området, riskerar nu att bli av med resurser till medan SD:s Hepatica får pengar trots undermåliga ansökningar och att man misslyckats med att nå upp till SIDA:s kriterier.

Efter att upprepade gånger hört ledamöter från SD, trogna sina värderingar, i Regionfullmäktige fördöma satsningar inom demokrati, kultur och jämlikhet har jag svårt att tro att deras ambitioner inom demokratibistånd är seriösa. Tycker liberalerna att deras samarbete med SD har varit lyckat eller har de modet att säga de ovanliga orden i politiska sammanhang: Vi gjorde fel?

Lyckligtvis verkar kyrkan fortfarande agera efter sina värderingar och, tillsammans med andra organisationer, arbeta för att underlätta för människor som drabbats av regeringens inhumana ekonomi- och migrationspolitik. Jag hoppas att kyrkan också handlar klokt när det gäller förvaltning av sitt stora skogsinnehav och inte låter kortsiktiga ekonomiska intressen styra på bekostnad av miljö och biologisk mångfald.

Karin Olsson (V), Regionpolitiker
Medlem i Svenska kyrkan

Replik på Alliansens ”Rödgrön passivitet fördjupar vårdplatsbristen”

Socialstyrelsens senaste genomgång av tillgång på vårdplatser i riket visade att antalet faktiska vårdplatser totalt minskade under 2024. Region Västerbotten är en av de regioner som under samma period ökat sitt faktiska antal vårdplatser. Socialstyrelsens genomgång visade också att Region Västerbotten satt ambitiösa mål på indikatorer med effekt på tillgången till vårdplatser, som personalomsättning, med mera. Några har vi nått, några har vi misslyckats att nå, men ambitionen är tydlig.

Bilden av vilka regioner som har minskat sina vårdplatser mer än förändringen i behov, oavsett brist tidigare, är också tydlig. Det är (då) moderatledda regioner eller regioner där Moderaterna ingår i styret: Halland, Gävleborg och Uppsala. I Uppsala skedde ett skifte i majoritet under 2024 och de ökar nu sina platser. Den region som minskat gapet mest under det gångna året är Region Norrbotten, där en majoritet bestående av S, V och C bygger upp vården igen, i uppstädningen efter det projekt den borgerliga majoriteten drev förra mandatperioden om att minska administrativ personal. Ett projekt som inte kan beskrivas annat än som en sjukvårdspolitisk härdsmälta, och som fick vårdpersonal att säga upp sig i protest.

Region Västerbotten har under 2024 anställt 216 fler personer inom hälso- och sjukvården. Det är läkar-, sjuksköterske- och tandläkarstudenter, en ökning med 97 personer jämfört med 2023. Antalet undersköterskor och sjuksköterskor har ökat med 62 respektive 54 personer. Satsningar på ST-läkare har lett till en ökning av specialistläkare med 19 personer. Dessutom har fler fått finansierade studier till specialistsjuksköterska, vilket bidragit till en ökning av distriktssköterskor med 14 personer.

Totalt sett har hälso- och sjukvårdsförvaltningen ett positivt rekryteringsnetto, med 985 nyanställningar och 690 personer som slutat under 2024. Under samma period har antalet anställda totalt i Region Västerbotten ökat med 148 personer, det vill säga en minskning inom Regionstyrelsen och Regionala utvecklingsnämnden med 68 personer.

Region Västerbotten arbetar utifrån den kompetensförsörjningsstrategi som togs hösten 2022 för åren 2023-2030. Utöver den har den rödgröna majoriteten skrivit fram behov av ytterligare åtgärder i regionplan och verksamhetsåtgärder, både för ekonomi och personalförsörjning, som vi också arbetar vidare med.

Peter Olofsson (S), regionråd och ordförande Regionstyrelsen

Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet

Vänsterpartiet föreslår en ny solidaritetslag för att stoppa att skattepengar ska bidra till krigsbrott. Vi vill att kommuner och regioner ska ha rätt att bojkotta stater som bryter mot mänskliga rättigheter och internationell rätt – precis som de hade rätt att göra mot apartheidregimen i Sydafrika.

Förslaget innebär en ny lag ska göra det möjligt för kommuner och regioner att avstå från upphandlingar av varor och tjänster från stater som bryter mot internationell rätt. Lagen ska ge kommuner och regioner möjlighet att grunda sina beslut på internationella domstolars uttalanden eller FN:s beslut.

Det innebär att beslut ska kunna fattas med stöd från exempelvis Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Internationella domstolen (ICJ) eller FN:s säkerhetsråd.

På 1980-talet var Sverige ett av de länder som visade vägen i kampen mot apartheid. Efter att domstolar satt stopp för kommunala bojkotter mot Sydafrika, tog riksdagen ansvar och stiftade en lag, kallad Sydafrikalagen (SFS 1985:1052). Den gav kommuner och regioner, eller landstingskommuner som det hette då, rätt att bojkotta sydafrikanska varor och tjänster.

Syftet var tydligt: Skattebetalarnas pengar skulle inte användas till att stödja ett brutalt apartheidsystem. Sydafrikalagen gällde från 1986 till och med 1993. Nelson Mandela och andra har vittnat om att bojkotterna bidrog till att stärka motståndet mot apartheid och till att det kom att upphöra.

I dag ser vi nya grymma exempel på stater som bryter mot internationell rätt, ockuperar andra länders territorier och begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. De värsta exemplen är Ryssland med invasionen av Ukraina och Israel med ockupationen och folkmordet mot palestinierna.

Vi upprörs dagligen av våldsamma krigsscener, omfattande förödelse och allra mest över hur barnen drabbas, dödas och/eller svälter. Detta till trots är det inte lagligt för svenska kommuner och regioner att agera solidariskt och vägra upphandlingar från de ansvariga staterna.

Kommunallagen gör nämligen att varje sådant beslut kommer att upphävas av förvaltningsdomstolen om någon överklagar det.

Enligt vår mening är det hög tid att uppdatera lagstiftningen. Vänsterpartiet föreslår därför att en ny solidaritetslagstiftning, liknande den tidigare Sydafrikalagen, införs. Den ska ge kommuner och regioner rätt att med hänvisning till internationella beslut avstå från att handla med stater som bryter mot folkrätten.

Detta är en angelägen fråga om solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Som vänsterpartister driver vi den nationellt, regionalt och lokalt.

Gudrun Nordborg (V), riksdagsledamot för Västerbotten

Jonas Karlberg (V), regionråd i Region Västerbotten

Bore Sköld (V), gruppledare i Umeå kommun

Med anledning av de 60 cheferna som enligt nyheterna saknar underställda. Vi förstår att folk upprörs över nyheten och vill ge fakta i målet.

De 60 cheferna som utpekas som chefer utan underställd personal har medarbetare som de arbetsleder. Problemet är att det inte syns i personalsystemet. Det är ett stort problem, men av interna skäl som GDPR, rättvisande statistik, med mera. De har ett tidsbegränsat förordnande som chefer, vanligtvis 3 år, ofta som del av tid i sin anställning. När förordnandet upphör eller avslutas slutar de vara chef. Att frågan kommer upp på hälso- och sjukvårdsnämndens bord är för att det har uppmärksammats att efterlevnaden beslutet från 2018 om antal medarbetare per chef är för dålig, men också för att nämnden som en besparingsåtgärd har ett förslag om att höja normalspannet för antal medarbetare per chef.

Det här borde inte vara okänt för Alliansens politiker. De har deltagit i samma sammanträden som den rödgröna majoriteten. Men istället för att ta frågan seriöst lägger de in ett förslag om att det går att spara 50 miljoner innan årsskiftet och att regionen ska avveckla 195 chefer innan mandatperiodens slut, det vill säga fram till och med nästa sommar. Det finns en hel del att säga om Alliansens sätt att använda siffror, och det här är bara det senaste exemplet i en lång följetong. Sedan valet har de drivit att administrationen exploderat i Region Västerbotten. Det är inte sant. Efter valet 2018 gick kommunförbundet Region Västerbotten ihop med landstinget Västerbotten. Utan att arbetet förändrades på något sätt ökade därmed antalet anställda med ca 110 personer mellan 2018 och 2019. Det som nu är Regionala utvecklingsförvaltningen.

Den rödgröna majoriteten och förvaltningen jobbar för att komprimera arbetsuppgifterna hos den administrativa personal vi har i Region Västerbotten och vill lyfta av administrativa uppgifter från vårdpersonal. Mycket av den administration som görs är dock patientnära och en fråga om tillgänglighet och patientsäkerhet och lagkrav, som att föra journal, planera återbesök, meddela provresultat och rapportera uppgifter till kvalitetsregister eller myndigheter.

Nuläget är lite svårt att uttala sig om, det rör sig i region-Sverige, men när Dagens Samhälle följde upp utvecklingen av administratörer i förhållande till vårdpersonal 2023 visade statistiken att Region Västerbotten, trots att det är en universitetssjukhusregion, låg på delad sjätte-plats av lägst andel administrativ personal i förhållande till vårdpersonal och var den universitetssjukhusregion som hade minst andel administrativ personal. Ökningen av administrativ personal sedan 2019 till 2022 låg i mitten, trots att Region Västerbotten gjort en satsning på att öka nära chefer, den satsning som Alliansen nu vill avveckla.

Både vi i majoriteten och regionens revisorer har noterat att administrationen är svag, att administrativa arbetsgrupper läggs över på vårdpersonal. Det riskerar leda till sämre beslut och att den administrativa bördan i praktiken ökar på vårdpersonalen när administrativ personal saknas eller inte anställs. Den rödgröna majoriteten minskar ändå administrationen, helt enkelt för att ekonomin inte räcker till och för att vårdpersonal prioriteras först. Västerbotten är en liten universitetssjukvårdsregion med stora strukturella kostnader som följd av avstånd med mera i norra Sverige.

Jonas Karlberg (V), andre vice ordförande i regionstyrelsen och regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet
Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden
Lennart Gustavsson (V), andre vice ordförande i regionala utvecklingsnämnden

Andelen unga med ångest och oro har fördubblats de senaste tio åren. 60 procent av unga i åldern 16–24 år uppger att de har besvär av ängslan, ångest eller oro och bland 15–19-åringar är självmord den fjärde vanligaste dödsorsaken. Väldigt många barn och ungdomar visar under sin uppväxt tecken och beteenden som oroar familj, vänner, skolpersonal eller andra närstående.

Umeå universitet presenterade i början av mars i år en studie som slog fast ett samband mellan psykisk ohälsa, missbruk och ökad risk för suicid med dåliga resultat i skolan. Man har följt 3 miljoner ungdomar från årskurs nio och genom åren 1990–2018.

Forskarna uttalar sig inte om vad som kommer först: Låga skolprestationer eller psykisk ohälsa. Förmodligen finns det exempel för båda situationerna. Det man däremot visar är att den psykiska ohälsan har ökat alarmerande mycket i grupperna flickor och lågutbildade svenskfödda ungdomar.

Vår psykiska hälsa påverkas av hur samhället är utformat, hur vi lever och var vi bor. Vilken ekonomisk situation och i vilken utsträckning vi har möjlighet till delaktighet och självständighet i våra liv spelar en stor roll. Samhällets möjligheter att möta upp, som hur väl skolorna fungerar och vilka fritidsmöjligheter det finns, kan hjälpa eller försämra vår hälsa.

Känslan av att ha en meningsfull tillvaro hänger tätt samman med god psykisk hälsa och att vara engagerad i en förening skapar ett socialt sammanhang och en samhörighet, vilket fungerar som skydd mot psykisk ohälsa.

Vi menar att ökad samverkan mellan föreningar, civilsamhälle och hälso- och sjukvården spelar en viktig roll för att öka det psykiska välbefinnandet och minska den psykiska ohälsan.

Enligt en rapport om ungas psykiska hälsa från Skandias stiftelse Idéer för livet, uppgår samhällskostnaderna för psykisk ohälsa till 320 miljarder kronor för 2023. Tidöregeringen satsar en halv miljard för att möta den ökande psykiska ohälsan i Sverige, men det räcker inte.

Idag är köerna långa för att få en NPF-utredning. Psykiatrin, både BUP och vuxenpsykiatri, utreder som aldrig förr. Och diagnoserna och medföljande medicinering ökar. Samhällets krav på prestation och att passa in ökar. Idag behövs en diagnos för att få hjälp med skolsituationen och med livssituationen.

Det finns många förklaringar och bortförklaringar, men en sak är tydlig. Klassamhället och patriarkatet kostar våra ungdomar deras hälsa och framtid. Vi behöver byta regering nästa år så att vi kan börja bygga ett mer rättvist samhälle.

Så vill vi förbättra arbetet med psykisk hälsa

• Öka tillgängligheten i primärvården.
• Stärka arbetet med psykisk hälsa i primärvården.
• Korta köerna till BUP och psykiatrin.

Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden
Margaretha Löfgren (V), ordförande i beredningen för primärvård och tandvård
Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämställdhet och jämlikhet

Vi ska ha en jämlik förlossningsvård i Västerbotten. Det är målet och det som vi i den rödgröna majoriteten arbetar för och har gjort under lång tid.

För en jämlik och tillgänglig förlossningsvård ska vi ha tre förlossningskliniker i Västerbotten. Det har vi idag och det ska vi ha även framöver. Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna kräver i en debattartikel att Lycksele BB ska finnas kvar – det gör vi också!

Lycksele BB har nyligen rankats högst av alla förlossningskliniker av tidningen Dagens ETC. Patienter berömmer personalen för fantastiska bemötanden, för att vara inlyssnande och med tid för patienterna, vilket bygger en hög tillit.

Trots framgångarna står förlossningen inför bemanningsproblem. På grund av för lite personal har BB behövt stängas tillfälligt under sommar- och vinterledighet. Så kan situationen komma att fortsätta se ut ett tag framöver. I dagsläget betalar regionen för att åtta sköterskor utbildar sig till barnmorskor i syfte att kunna arbeta i Lycksele. Men det räcker inte, vi behöver fler.

Att tillfälligt stänga Lycksele BB är inte en kostnadsfråga utan handlar enbart om att vi har för lite personal och svårigheter att anställa, vilket de borgerliga partierna motsätter sig. Vi kan konstatera att de kritiserar utan att själva ha förslag på åtgärder som garanterar att förlossningen i Lycksele kan hållas öppen på sommaren.

Att luta sig mot ett beslut för nästan två år sedan, att ett hyrföretag helt skulle ta över bemanningen, känns inte seriöst. Moderaterna har i dagsläget inget annat förslag än att anlita ett hyrföretag, med hyrpersonal som inte vill arbeta på sommaren eller jul och nyår. Det är inte att visa ansvar.

Vi har full förståelse för att en tillfälligt stängd förlossning skapar oro och funderingar. Att stänga Lycksele BB är inte aktuellt, hur mycket borgarna än försöker göra det till en aktuell fråga. Vi rödgröna arbetar för att Lycksele BB och hela förlossningsvården i länet ska vara stabil och långsiktigt hållbar. Det är så vi får en jämlik förlossningsvård i länet.

Anna-Lena Danielsson (S), ordförande hälso- och sjukvårdsnämnden

Eva Arvidsson (V), andre vice ordförande hälso- och sjukvårdsnämnden

Hans Brettschneider (MP), ledamot hälso- och sjukvårdsnämnden

Som norrlänningar ser vi med oro på hur regeringen driver igenom beslut som gynnar investerare snarare än människor. Den gröna omställningen är nödvändig. Samtidigt kräver den energi och metaller – mycket av det finns i norr. Men vem ska leva med konsekvenserna?

Vad som anses lönsamt handlar ofta om vem som får betala notan i slutändan. Alla inser att en grön omställning kräver enorma mängder energi – inte bara mycket, utan billig och trygg energi. Samtidigt krävs metaller och mineraler, vilket innebär mer gruvdrift. I det ljuset är det slående hur billigt Sverige säljer sina naturtillgångar. Gruvbolagen betalar endast två promille av malmens värde i ersättning.

Kärnkraft lyfts fram som en lösning, men den är varken billig att bygga, säker att driva, eller oberoende. Sverige importerar runt 1 500–2 000 ton uran per år. Den kommer ursprungligen från Kazakstan, Kanada, Namibia och Australien. Uranbrytning är förbjuden i Sverige – ett viktigt beslut som togs 2018 med hänsyn till miljö och hälsa. Uranbrytning är smutsig och riskfylld. Ranstadsverken – Sveriges enda urangruva – kostade en halv miljard att sanera och tog tre decennier att återställa, trots att den bara var i drift i fyra år.

I Jämtland pågår nu projektering för att bryta uran ur alunskiffer, trots att kommunerna kring Storsjön uttryckt oro för miljöpåverkan och hotade dricksvattentäkter. Samma mönster syns på flera håll i Norrland: löften om jobb och ekonomisk tillväxt ställs mot hot mot miljö, befintligt näringsliv, urfolkens rättigheter och lokalbefolkningens trygghet. Kiruna sa nej till en ny gruva – den skulle kosta mer än den gav tillbaka. När Bergsstaten stoppade en fluoritgruva i Storuman rev regeringen upp beslutet för att få det prövat igen. Än en gång fick miljöhänsyn och lokalsamhällets behov stå tillbaka.

Den gröna omställningen får inte innebära att norra Sverige blir överkört och utsatt för rovdrift en gång till.

Elin Hoffner (V), regionråd, Jämtland-Härjedalen
Linda Jonsson (V), regionråd, Norrbotten
Jonas Karlberg (V), regionråd, Västerbotten
Hans Wiklund (V), gruppledare, Västernorrland

Region Västerbottens åtgärder som ska underlätta för företag i Västerbotten att anställa utländsk arbetskraft och samtidigt möjliggöra för nya invånare att stanna i regionen har fått Sverigedemokraterna att se rött. I försök att plocka billiga poäng genom att splittra upprepar de sitt vanliga, och felaktiga, budskap att invandring är källan till allt ont i samhället. De blundar för att arbetskraftsinvandring är bra för företagen, regionen och skattebetalarna.

Sverigedemokraterna tror inte på norra Sverige, det har länge varit tydligt. Det är olyckligt, men inte förvånande, att de lokala företrädarna inte har större förståelse för den lokala kontexten.

Som många vet larmar de flesta branscher om svårigheten att hitta rätt utbildad arbetskraft. Här i Västerbotten, där arbetslösheten är bland den lägsta i landet, är kompetensförsörjningen extra utmanande för företagen. De flesta tredjelandsmedborgare (personer från länder utanför EU/EES) som arbetat på Northvolt har högskoleutbildningar som företagen efterfrågar. Men att anställa någon som ännu inte talar svenska kan upplevas som ett svårt steg. Det tillfälliga rekryteringsstöd vi nu inför ska underlätta det steget.

Företag som anställer tredjelandsmedborgare som förlorat sin anställning i samband med Northvolts konkurs kan få täckning för upp till 70 procent av kostnaderna för bland annat lärarlöner, deltagarlöner, resor, logi och utbildningsmaterial. De pengar som avsätts för detta är statliga medel som är öronmärkta för regional utveckling. De skulle alltså inte gå att, som SD påstår, använda dem till sjukvård.

Däremot ger arbetskraftsinvandring skatteintäkter som hjälper till att finansiera sjukvården. Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar har arbetskraftsinvandringen under 2023 bidragit med 52 miljarder kronor till BNP och 17 miljarder kronor i skatteintäkter till Sverige. I Region Västerbotten har arbetskraftsinvandringen de senaste fem åren gett hundratals miljoner.

Arbetskraftsinvandrare använder dessutom väldigt lite av välfärdens resurser: Deras skolgång har nämligen bekostats av deras hemländer, de har antingen en gedigen utbildning från utlandet, eller betalat sin utbildning i Sverige med egna pengar, och de är i en ålder när de behöver förhållandevis lite sjukvård.

I Sverigedemokraternas debattartikel tycks SD värdera människor efter hur mycket vård de kräver: den som behöver mer stöd från välfärden är enligt deras resonemang mindre värd. Det är förstås något som vi tar avstånd från eftersom vi står bakom alla människors lika värde. Men med det synsättet borde Sverigedemokraterna älska de tredjelandsmedborgare som kommit till Västerbotten i samband med Northvolts etablering.

Det här är en replik från regionmajoritetens företrädare i Regionala utvecklingsnämnden på SD:s debattartikel som du kan läsa här

Richard Carstedt (S) ordförande Regionala utvecklingsnämnden
Lennart Gustavsson (V) andre vice ordförande Regionala utvecklingsnämnden
Lars Brännström (MP) ledamot Regionala utvecklingsnämnden

I brist på egna realistiska sparförslag kommer oppositionen än en gång med förslag utan verklighetsförankring, vägrar att erkänna att Region Västerbottens ekonomiska förutsättningar inte är unika, och man kommer även med lögner.

Det är en lögn att, som borgarna gör, påstå att det som sker i omvärlden inte påverkar regionen och bidrar till den svenska sjukvårdens kris. Kostnaderna för läkemedel, sjukvårdsmateriel och investeringar har ökat drastiskt till följd av oroligheter i omvärlden och stigande inflation de senaste åren. Klart det får konsekvenser.

Istället för att medge detta klamrar sig borgarna fast vid sin käpphäst: administration. Detta så krampaktigt att de till och med falskt påstår att andelen administrativ personal i regionen har ökat. De bygger sin lögn på det faktum att regionen, som infört begränsningar i nyanställningar och sparat 100 miljoner på administration, ändå har ökat personalstyrkan med 148 personer. Men den ökningen består av tjänster som finns inom vården. Sjukvården i Region Västerbotten har 216 fler anställda nu än 2023. Av dem är 97 personer läkar-, sjuksköterske- och tandläkarstudenter. Antalet undersköterskor och sjuksköterskor har ökat med 62 respektive 54 personer. Till det kommer ökningar av antalet specialistläkare och specialistsjuksköterskor.

Region Västerbotten har gjort stora insatser för att minska beroendet av inhyrd personal i sjukvård och i sjukvårdens stödfunktioner. Men arbetet med besparingar behöver fortsätta.

Så länge regionerna saknar de resurser som krävs och regeringen vägrar kompensera för kostnadsökningarna minskar våra möjligheter att ge medborgarna nödvändig vård. Sannolikheten för att sjukvård kommer att finnas jämlikt för alla minskar, och det finns risk för lidande som kunde gå att undvika. Vi är ärliga med att åtgärderna får konsekvenser ute i verksamheterna och för medborgarna. I arbetet handlar det därför om att göra besparingar samtidigt som det måste finnas tillräckligt med resurser för att invånare i Västerbotten och norra Sverige ska kunna få den vård de behöver.

Vi håller med om att sjukvården ska prioriteras, vilket återspeglas i att 96 procent av regionens budget går till hälso- och sjukvården. Men vi kan konstatera att den borgerliga regeringen som styr Sverige inte gör samma prioritering. I ett läge när sjukvården skriker efter resurser väljer regeringen att minska sin andel av finansieringen av den offentliga sjukvården för att istället lägga 30 miljarder på skattesänkningar och gynna rika.

Det är en ständig avvägning mellan vilka resurser Region Västerbotten har och hur medborgarnas behov ska tillgodoses. Vi som styrande ska alltid ta vårt ansvar för att västerbottningarna ska vara nöjda och trygga med vården i länet och att vård ska ges jämlikt och efter behov. Men också resurseffektivt. Det är något vi jobbar med varje dag.

Detta är en replik på en debattartikel från borgarna som du kan läsa här

Peter Olofsson (S), regionstyrelsens ordförande
Jonas Karlberg (V), regionråd med ansvar för jämlikhet och jämställdhet
Emma Lindqvist (MP), regionråd med ansvar för miljö, klimat och hållbarhet