Kolonial attityd mot Norrland
Alliansens beröringsskräck med Norrbotniabanan förödande för projektet
Startskottet för byggandet av Botniabanan skedde 1999. Ulf Adelsohn, ordförande i SJ och tidigare partiledare för (M) krävde 2005, alltså när halva bygget var färdigställt, på fullt allvar att det skulle avbrytas och stoppas i malpåse. Slöseri med resurser och pengarna behövs för satsningar i Stockholm och andra storstadsregioner i södra Sverige var det tydliga budskapet. Hans uppseendeväckande förslag kan ses som en tydlig illustration på den samlade borgerlighetens negativa inställning till de norra delarna av vårt avlånga land. Med Alliansens tydliga nej till Norrbotniabanan, idag med Centerpartiets Åsa Torstensson vid rodret, bekräftas den borgerliga regeringens närmast koloniala attityd gentemot norra Sverige.
Vad som faktiskt förvånar är att regeringen med en finansminister som ju ändå vill göra gällande att han är duktig på att räkna plus och minus inte har näsa för att det finns pengar att tjäna på järnvägsprojektet. Enligt Banverkets egen samhällsekonomiska kalkyl ger Norrbotniabanan tillbaka upp till 1,45 på satsad krona. Det är mycket i dessa sammanhang och betyder att den har alla förutsättningar att bli mycket lönsam. Dessutom, för att Botniabanans kapacitet ska utnyttjas fullt ut är en förlängningen norrut både självklar och nödvändig.
I den Nationella trafikplanen fram till 2021 som antogs i riksdagen härom veckan med infrastruktursatsningar på 482 miljarder nämns Norrbotniabanan inte ens vid namn.
Alliansens beröringsskräck med Norrbotniabanan illustreras kanske bäst i att man väljer att kalla den tänkta Skellefteå-Piteåbanan för ”järnvägsförbindelse”. En ”förbindelse” man uppmanar oss norrlänningar att tigga ihop pengar till själva. Stora infrastrukturinvesteringar är självklart statens ansvarsområde, det är näringsliv och befolkning rörande ense om. I slutändan är det ju ändå industrin via fraktavgifter och intäkterna från persontrafiken som finansierar banan. När näringsminister Maud Olofsson lägger skulden på bristande engagemang från näringslivet i Norrland är det faktiskt inget annat än ett illa kamouflerat försök att skjuta ifrån sig skulden och dölja att Alliansen vänder Norrland ryggen.
De fyra nordligaste länen som täcker mer än halva Sverige med ungefär 10% av befolkningen blir tilldelat lite drygt 5% av resurserna till infrastruktur. För att hyfsa till siffrorna tar man dessutom med vissa redan beslutade och påbörjade projekt.
Före 2006 fanns en långt gången planering på en förlängning av järnvägsförbindelsen norrut. Den var högprioriterad i den förra regeringens transportplan. Byggstart för den första etappen var satt till 2010 och tre miljarder kr var avsatta för ändamålet. Den borgerliga regeringens första åtgärd efter valsegern var att dra ett streck över planerna på en Norrbotniabana. Besvikelsen för att inte säga upprördheten är stor i de norra delarna av Sverige
Den tänkta Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå kommer att ansluta till Botniabanan, Malmbanan, Stambanan, Haparandabanan och det finska järnvägsnätet. Den nya kustjärnvägen binder på så vis ihop Sverige med Finland och nordvästra Ryssland med sina enorma råvarutillgångar. Öppnandet av denna kommunikationsled har förutom den optimerade fraktkapaciteten alla förutsättningar att bidra till viktiga sociala och kulturella kontakter med de miljontals människor som bor i Barentsregionen.
Den främsta nyttan med en framtida Norrbotniabana kommer från snabbare och effektivare godstransporter. Norra Sveriges tunga industrier och naturtillgångar står för en stor del av Sveriges nettoexportvärde. Byggandet av Norrbotniabanan handlar alltså inte om regionalpolitik i första hand utan kommer att få ett samhällsekonomiskt värde av stor betydelse för hela Sverige.
För att det inte ska råda någon tvekan om Vänsterpartiets ställningstagande har jag med Umeå partiförenings godkännande lämnat in en motion till partikongressen senare i vår med krav på att skyndsamt ställa resurser till förfogande så att projektering och byggande av Norrbotniabanan efter valseger i höst kommer igång med det snaraste.
För Norrlands del är höstens riksdagsval större än enbart Norrbotniabanans öde. Frågan är huruvida vi som lever våra liv här uppe i norr finns med på banan när tåget går.
Örjan Mikaelsson (V)