Pinsamt för Sverige när vård för transpersoner rankas
Transvården i Sverige får bottenbetyg jämfört med andra europeiska länder. Den otillräckliga vården drabbar transpersoner hårt. Politiker, både i Sveriges regioner och riksdag, måste agera skyndsamt för att åtgärda bristerna.
Nyligen presenterade den ideella organisationen Transgender Europe en kartläggning över hur vården för transpersoner ser ut i olika länder.
Kartläggningen ger en överblick över tillståndet för transpersoner som behöver könsbekräftande vård i Europa.
Sverige får sammanlagt tre poäng av tolv möjliga och hamnar i samma kategori som bland annat Polen och Rumänien. Bara fem länder får sämre betyg än Sverige: Grekland, Ungern, Litauen, Slovakien och Irland.
Det är helt enkelt pinsamt för Sverige när vård för transpersoner rankas.
Det som verkligen sticker ut är väntetiderna. För att få komma till ett könsutredningsteam i Sverige är väntetiden ofta mellan ett och tre år efter att en remiss har skickats.
I andra länder är det oftast mellan tre och tolv månaders väntetid till ett första möte. Sverige är sämst i klassen, bortsett från Irland där transpersoner kan få vänta i upp till tio år på att få vård. Väntetiden skapar ohälsa. Många pausar sitt liv och hamnar i limbo fram tills att de får komma till någon som kan hjälpa dem.
Med den brist på vård för transpersoner som råder i Sverige idag uppstår en ojämlik situation där tillgången till vård styrs av de sökandes privatekonomi. Patienter väljer att söka över hela landet, till en eller flera enheter, att starta behandling utanför Sverige eller att utföra operationer privat.
I Sverige behöver transpersoner en psykiatrisk diagnos, alltså bli klassade som psykiskt sjuka för att få tillgång till könsbekräftande hormonbehandling eller nödvändig kirurgi. I flera andra länder, som Malta och Nederländerna, behövs ingen psykiatrisk diagnos. WHO förespråkar att diagnosen i stället ska ligga under en diagnoskategori som handlar om sexuell hälsa och understryker att könsdysfori inte är en psykiatrisk sjukdom, utan ett tillstånd som för många kräver vårdinsatser.
I Sverige tar en utredning som leder fram till diagnos oftast mellan åtta och tolv månader, ibland ännu längre på grund av personalbrist. Därefter får man stå i kö till endokrinolog eller kirurg. För att få byta personnummer och göra underlivsoperation behöver man ansöka om tillstånd från Socialstyrelsen, och inför det behöver läkare skriva ett omfattande intyg, något som tar resurser som hade kunnat läggas på att träffa fler patienter.
Ett förslag till en lagändring för att förenkla proceduren togs fram för flera år sedan, men har ännu inte blivit verklighet. Hela processen är nu mycket utdragen och kan ta uppemot tio år.
Socialstyrelsen har i åratal utrett om viss vård av könsdysfori ska bli nationell högspecialiserad vård. Det osäkra läget har gjort att flera regioner inte har vetat om de ska satsa eller inte, samtidigt som fler och fler personer söker könsbekräftande vård. Det leder till längre väntetider. Den omorganisation som det nu finns förslag på innebär att dagens sex enheter bantas till tre. Om resurser inte skjuts till riskerar det att leda till att köerna blir längre än vad de är idag.
Jämfört med de andra länderna i Transgender Europes kartläggning är det också svårare i Sverige att få tillgång till den vård som vissa grupper av transpersoner behöver för att må bra.
Det enda som Sverige får höga poäng för är den mängd olika behandlingar som finns att tillgå och att all vård ingår i sjukförsäkringen. Men i och med att man får vänta i åratal för att få tillgång till vård skapar det ändå stor ohälsa för många på vägen dit.
Nu krävs tre förändringar:
- De regioner som har könsutredningsteam (Stockholm, Skåne, Västra Götaland, Västerbotten, Östergötland och Uppsala) måste satsa mer resurser för att korta köerna.
- Socialstyrelsen behöver omgående besluta hur vård för transpersoner ska organiseras. Utgångspunkten måste vara att de som behöver könsbekräftande vård ska få det inom rimlig tid och att alla ska kunna få en utredning antingen i sin region eller i form av högspecialiserad vård.
- Riksdagen måste införa en ny lag som gör det enklare att ändra juridiskt kön för att förenkla transpersoners liv och minska det byråkratiska trycket på sjukvården.
Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten
Carina Örgård (V), regionråd, Västra Götalandsregionen
Jonas Lindberg (V), regionråd, Region Stockholm
Alexandra Thomasson (V), regionråd, Region Skåne
Neil Ormerod (V), regionråd, Region Uppsala
Emil Broberg (V), gruppledare, Region Östergötland