Besök på SVEA-festivalen
Svea-festivalen, eller som den också kallas Svea rikes kvinnligaste festival, arrangerades i Umeå för andra året i följd. Fredag den 24 april fick jag förmånen att på betald arbetstid närvara vid den. Förhoppningen om en intressant och stimulerande dag infann sig.
Vägen till kvinnohälsa
Kristdemokraten, samhällsdebattören och läkaren Christina Doctare var först ut med sitt föredrag. Inledningsvis gjorde hon en jämförelse mellan österländsk och västerländsk medicin. I den österländska såg man människan som en helhet. Balansen mellan kropp, själ och ande var viktig och var en 5 000-årig kunskap. I vår kultur har vi delat upp människan i knä, galla, hjärta, öra, huvud osv. som sedan ska plockas ihop till en hel människa, sa hon.
När Christina kom hem från Balkan efter att ha blivit skadad i kriget, gjorde hon ett par för henne viktiga iakttagelser om tillståndet i Sverige: tystnad, rädsla, stress och dålig hälsa. Människor såg lika stressade ut som Sarajevoborna under belägringen. Hon undrade hur det kunde vara möjligt?
Christina reste till Indien. Där frågade hon om de kunde bota hennes utbrändhet, astma och fibromyalgi. Hon vittnade om sin självupplevda behandling. I Indien fick hon varje dag i tio veckor massage och kognitiv terapi. Hon blev sedd och inte förlöjligad. Efter den 70 dagar långa behandlingen var hon frisk. Christina menade att österländsk läkekonst var oöverträfflig när det gällde att häva den västerländska kvinnans stress.
Vem skulle inte vilja få sin onda rygg och nacke masserad ofta? Det hördes ju fantastiskt. Men vilka har råd med det undrade någon? Christina svarade att rotavdraget gör det ju möjligt att dra av 50 procent i sin självdeklaration mot uppvisande av kvitton på utfört arbete för att ta hand om sin risiga kåk. Hon hade ett förslag om att införa ett botavdrag som gör det möjligt att dra av 50 000 kr för att ta hand sin risiga kropp. Allt i syfte för en god hälsa, ett ökat välbefinnande och en minskad risk för sjukskrivningar, sa hon. Givetvis mot uppvisande av kvitton för de utförda behandlingarna. Eller varför inte låta alliansens avdrag för hushålls-tjänster även omfatta vården av vår egen kropp, undrade hon. Oh, hörde jag rätt? Sverige verkar helt enkelt inte vara tillräckligt orättvist för vissa. Jag välkomnar mycket hellre sextimmars arbetsdag. Den är den bästa injektionen för folkhälsan.
Trettio år efter AGA-lagen
Nästa föredragshållare var Anna Löfhede från BRIS. Hon berättade att deras verksamhet finansieras med medlemsavgifter och gåvor. BRIS har 500-600 medarbetare som jobbar ideellt och det finns fem regionkontor i landet. Svenska barn mår ganska bra, och en orsak till det var AGA-lagens införande, sa hon.
Anna berättade att 97 procent av världens länder inte har någon AGA-lag. Hon tycker att det är konstigt eftersom de flesta länder har skrivit under Barnkonventionen. Det är bara USA och Somalia som inte har gjort det.
Då det gällde barns kontakter med BRIS så ringer ca 21 000 barn/år, mest flickor. De är verbala och har lättare för att berätta. Pojkar ringer oftare för att busa. Anna menade att barn idag har bättre koll på sina rättigheter än de hade tidigare. Barn lyder inte oreflekterat i samma utsträckning. De flesta som ringer idag signalerar att de har det stressigt. Stressen orsakas av att skolan har höjt ribban och prestationskraven är höga.
Vi kan nog konstatera att de flesta barnen i Sverige har det bra. Men Barnombudsmannen har frågat barn/unga som har berättat om en verklighet där deras rättigheter inte tillgodoses fullt ut. Om det kan man läsa i BO:s årsrapport till regeringen. Trots att barnkonventionen funnits i 20 år upplever alltså många barn att de inte behandlas på ett sätt som stämmer överens med konventionens intentioner. Jag är glad över att tillhöra ett parti som har insett det och som oförtrutet jobbar vidare med att få till stånd förändringar. Det var inte minst glädjande att läsa i förra numret av ALARM att vår EU-kandidat Agneta Hansson vill arbeta för att FN:s barnkonvention upphöjs till lag i alla medlemsstater. Heja Agneta!
Samtal om våld mot kvinnor
”Kvinnor är underordnade – det är grunden till allt våld”. ”Män har inte hängt med i jämställdheten”. ”Jag har förvandlats från feminist till pessimist”.
Det var hela budskapet i SVEA-festivalens samtal om våld mot kvinnor. Diskriminering och våld mot kvinnor utgör allvarliga kränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhälls-, folkhälso- och människorättsproblem. För att minska problemet behöver vi alla mer kunskap om orsakerna till att män våldtar, misshandlar, hotar eller trakasserar kvinnor. Kunskap om mäns våld mot kvinnor, våldets orsaker och konsekvenser är avgörande för att samhällets insatser och åtgärder för att stävja, beivra och skydda kvinnor från dessa brott ska bli relevanta och effektiva. Jag hade förväntat mig mera av dessa samhällsdebattörer och politiker. Det är trist att behöva vara kritisk. Låter jag besviken, så är det därför att jag blev besviken.
Häromdagen läste jag att bara i Sverige hade våldet mot kvinnor i nära relationer sedan år 2000 skördat 153 kvinnors liv (17 kvinnor/år). Dessa kvinnor efterlämnade 126 minderåriga barn. Vi har inte råd att vara pessimister. Vi måste tro att vi kan förändra och vi måste arbeta ännu hårdare för att vi kan, vill och måste.
Konsten att undvika Nirvana
Skådespelaren Claes Malmberg har tillsammans med sin vän journalisten Johan Olsson skrivit en bok med rubricerande titel. Ärligt och uppriktigt berättade han om sitt personliga och andliga liv. Claes berättade om hur det kändes att förlora sin pappa vid bara elva års ålder. En pappa som drack ihjäl sig. Han talade om hur självrespekten försvann och hur det var att vara hög på kokain. Hans liv kantades av en hel del prövningar och lidanden, mest över sina egna tillkortakommanden. Han har fört en hård kamp mot sin korta stubin. Sedan tretton år tillbaka är han praktiserande buddhist, och som sådan bättrar han varje dag på sin karma (karma = lagen om orsak och verkan).
Det som en gång började som ett trevande sökande har med tiden vuxit till en tro som radikalt förändrat hans tillvaro och sätt att se på livet. I buddismen finns ingen synd och skam, sa han, bara den man ger sig själv. Han skulle aldrig nedlåta sig att kritisera människor med drogproblem och avslutade med orden:
“Det är däremot ett oerhört slöseri med mänskliga resurser att så många av Sveriges parkbänkar ‘befolkas’ av så många människor med svåra problem.”
De orden värmde mitt röda socialisthjärta. Men det räcker ju inte med att tycka, vi måste göra något också.
Jobbiga kvinnor. Kan det vara en fördel?
Så var det äntligen dags för det föredrag jag hade sett fram emot allra mest. Det var när Folksams chef för Ansvarsfullt ägande, Carina Lundberg Markow skulle intervjuas. Hon har utsetts till näringslivets bråkigaste kvinna av tidningen Passion for Business. Enligt Carina så kändes det fullständigt naturligt för både henne och hennes make att just hon fick det epitetet.
Carina har skrivit öppna brev till ordföranden i mansdominerade bolagsstyrelser och frågat varför de bara kvoterar in män. Hon anser att jämställdhet i bolag går för sakta. Mest framåt gick det när Margaretha Winberg hotade med kvotering. Carina tycker att näringslivet tar sig så fruktansvärt mycket på allvar. Jag håller med. Jag har sett på TV från bolagsstämmor. Där sitter ”the gubbs” uppradade på scenen. Alla bär mörk kostym och vit skjorta med slips. De talar samma fikonspråk, har samma åsikter och värderingar. De har en negativ syn på både jämställdhet och fördelning. På fråga från Annika Jankell om hur kvinnor ska komma in i näringslivet men också ta plats svarade Carina bl a:
“Se till att skaffa en man som vill ta över kontrollen av kylskåpet. Som kvinna måste man släppa den och lita på att det finns mjölk i kylen.”
Men så förvånande enkelt, sa min bänkgranne! Tänk att vi inte har räknat ut det, svarade jag.
Förresten på tal om mjölk, så måste jag köpa en liter innan jag åker hem, eller sabbar jag hela jämställdhetskampen för dem då? Å, andra sidan så skiter jag i näringslivet!
Berit Seedorf