När regeringen nu säger ja till gruvplaner i norra Sverige: Gállok, Vittangi, Stekenjokk, och längs Kalixälven kör man ännu en gång över samerna, människor som lever och verkar i området, kommunal demokrati, och sina egna expertmyndigheter.
Det säger mycket om hur dagens regering ser på Norrlands inland och fjällvärld. Våra marker och naturresurser ska exploateras snabbt, medan vinsterna försvinner någon annanstans. Riskerna, de stannar kvar.
Sverige behöver metaller och mineraler för industri, export och grön omställning. Men ett verkligt behov upphäver inte kraven på ekonomisk realism, miljöansvar och demokratisk legitimitet. Tvärtom. Ju viktigare råvarorna anses vara, desto större skäl finns att bygga en långsiktig värdekedja och se till att nyttan kommer hela landet till del.
Bergsstaten har till uppgift att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral i enlighet med Minerallagen. I fallet Stekenjokk bedömde Bergsstaten att fyndigheten inte kunde påvisas vara ekonomiskt lönsam. Tidö-regeringen valde att ändra beslutet och trots det godkänna gruvplanerna. Det kan regeringen göra. Men när en expertmyndighets nej blir ett politiskt ja måste regeringen också kunna visa vem som tar ansvar om kalkylen spricker.
I Västerbotten vet vi vad som händer när den frågan lämnas obesvarad. Efter de kortlivade gruvprojekten i Blaiken och Svärtträsk blev föroreningarna kvar när bolagen gick i konkurs. Bara saneringen av Blaiken har kostat staten omkring 400 miljoner kronor och väntas fortsätta i många år. Vinster kan försvinna snabbt. Förorenat vatten och offentliga notor gör det inte.
Stekenjokk handlar därför inte bara om en gruva i fjällvärlden. Det handlar om vilken industripolitik Sverige ska ha. Ska staten dela ut rättigheter att hämta upp råvaror och hoppas att några jobb blir kvar? Eller ska vi ställa krav på att förädling, investeringar och varaktiga värden byggs där resurserna finns?
Gruvor kan skapa arbetstillfällen. Men geografisk placering är inte samma sak som regional utveckling. Om anrikningen och vinster lämnar området, stora delar av personalen veckopendlar och kommunen samtidigt behöver bära kostnader för vägar, bostäder, räddningstjänst och annan infrastruktur är det inte självklart att kalkylen blir positiv för bygden.
Sveriges mineralersättning är i dag endast två promille av det beräknade värdet på den malm som bryts. Av detta är inget öronmärkt för den kommun eller region där brytningen sker. Det är ett system byggt för att få ut malm, inte för att bygga starka samhällen. Det är gammal kolonialpolitik i nya kläder.
Att samla sig i demokratisk ordning runt gruvfrågorna blir allt svårare. Regeringen ändrar Bergsstatens bedömning, Tidö-partierna har avskaffat det kommunala vetot mot uranbrytning, samråd är ofta närmast en eftertanke. Tidigare i år rundade regeringen Riksdagen och Kirunas kommunala veto genom att godkänna grafitgruva i Vittangi. Det följer samma mönster: besluten flyttas bort från dem som ska leva med konsekvenserna, och löftena om framtida vinster väger tyngre än erfarenheterna av tidigare misslyckanden.
Vi vill se en annan ordning. Innan nya gruvor öppnas ska ekonomiska säkerheter för sanering och efterbehandling finnas. Berörda kommuner och samebyar ska ha verkligt inflytande innan besluten fattas. En större del av mineralvärdet ska återföras till de områden där brytningen sker. Staten ska använda tillstånd och industripolitik för att bygga förädling, kompetens och varaktiga jobb i Sverige.
Norra Sverige är inte ett råvarulager där staten och kapitalet kan hämta det de vill ha och lämna notan kvar.
Jonas Karlberg (V), regionråd, Region Västerbotten
Glenn Berggård (V), regionråd, Region Norrbotten
Sanna Inga Poromaa (V), kommunalråd, Kiruna kommun
Katarina Burman (V), gruppledare, Kalix kommun
Maria Broberg (V), kommunfullmäktiges ordförande, Sorsele kommun
Daniel Johansson (V), gruppledare, Storumans kommun
Margaretha Löfgren (V), ordförande, Vänsterpartiet Vilhelmina